måndag 20 januari 2014

Hur står det i matchen mot det kaoset?

Under de senaste åren har jag utkämpat ett tyst krig mot kaoset. Jag har försökt vara stark och försökt gått rakryggad ut ur rasmassorna. Ovanpå mina axlar har jag staplat alla bördor som jag försökt lätta från mina medmänniskor. Men nu i efterhand inser jag att ingen kan bära så mycket på sina axlar och ändå stå pall. Jag är ingen superkvinna som jag länge försökte inbilla mig. Mina vänner sa åt mig att söka hjälp innan jag rasar ihop helt. De såg det jag inte såg, de såg hur trasig jag faktiskt är.
För ett år sen kom perioder med trycket över bröstet och andningssvårigheterna som ett brev på posten. När paniken tog över och det blev tufft att andas la jag mig ner i sängen slöt ögonen och tänkte att det nu är det över. Vaknar jag inte något mer så är det ok. Inte ens då förstod jag hur skör isen under mina fötter var. Men i maj förra året, efter ett besök på akuten av en helt annan anledning. Såg en läkare, som opererade bort min första tumör, genom min fasad och frågade rent ut hur jag mår. Svara att jag mår bra. Då titta hon på mig och frågade hur jag egentligen mår. Och då brast det. Så hon skicka en remiss till en kurator. En helt underbar kurator och jag har inte gråtit så här mycket som jag gjort det senaste halvåret. Befriande men samtidigt jobbigt med insikten om att inte må bra.
Om jag kopplar bort omvärlden och bara tittar in i min bubbla, så kämpar jag ett krig mot hjärntumören samtidigt som jag brottas med panikångest och utmattningsdepression.
Detta är den största anledningen till min frånvaro. Det är oerhört tufft för mig att skriva detta då jag försökt att hålla detta för mig själv. Börjar inse att ensam inte alltid är stark. Kanske kan jag övervinna mina demoner genom att berätta.

Kramar Alex
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...