Grr...

Sitter och jobbar med den nya sidan,
den med det nya namnet och med både gammalt och nytt innehåll. Än så länge blir det bara en blogg sida, tills jag vet hur jag ska göra. Men jag kan inte lägga upp bilder i bloggen, den är också blogspot. Å inte funkar det att lägga ut en bild här heller!

Hjälp mig!! Hur gör jag??

Allt löser sig

Allt löser sig är är något jag ofta säger och en del påpekar att jag säger så om allt. Men det är ju så, allt löser sig.

Liam och jag har legat sjuka hela veckan, Liam är den som drabbades värst med hög feber o infektionsutlöst astma. Blev en tur till lasarettet och fick ut ny medicin för astman. För att skryta lite så är min prins enormt duktig hos läkaren. Låter läkaren undersöka honom utan protester, och när blodprov ska tas sticker han fram fingret och säger inte ett ljud. Inte vet jag om det hela bottnar i att han är tok för van att träffa läkare eller om att han vet att han får köpa sig något efteråt.
Ringde på förstärkning denna vecka, min mormor fick komma och ta hand om Liam när vi jobbade... Ja jag vet, jag har fortfarande inte lärt mig att lyssna på kroppen och vara hemma när jag är sjuk.

Ner på arbetsförmedlingen och skrev in mig som arbetslös i tis, i fredags blev jag erbjuden en tjänst på Colorama. Tackade ja utan att blinka. Börjar den nya tjänsten den 4:e februari.
Så allt löser sig. Är så enormt glad, för även fast jag inte blir stormrik så har jag ett arbete jag tycker om och där jag hela tiden utvecklas.

Kram från en glad tjej

Vägens slut

I blindo har jag famlat längs snåriga stigar,
klivit över stockar,
ramlat
borstat bort smutsen från knäna
rest mig upp
Sakta trevat mig fram längs med stigen.
Men nu har jag nått fram till vägskälet
det vägskäl
som jag blivit förbredd på att nå.
Tidigare trott att jag redan nått fram
Men nu vet jag
att jag bara gått i cirklar.
För nu står jag där
vilsen och rädd
sorgsen och osäker
Vilken väg jag än väljer att gå
väntar mörkret
större hinder
större fall
Blodiga knän och värkande kropp
Jag måste välja en väg
Någonting inom mig viskar
att oavsett om jag tar rätt väg
så kommer vägen kantas med
mycket mörker och hinder
Men till slut så kommer jag fram till ljuset
och när jag nått mitt mål kommer jag bli hel igen.
Men rädslan kryper i mig
hindrar mig från att ta ett steg
Tänk om jag tar fel stig
hur länge får jag då vandra innan jag når ljuset?
Men just nu förlamar skräcken mig
Sätter mig ner och vilar
hämtar andan
och väntar på att någon
eller något
ska knuffa mig i rätt riktning