lite disträ och tankspridd som jag, ja då hamnar man i diket. Vet inte om jag ska skylla på min förvirring eller och jag ska skylla på den som skrapat vägen så fruktansvärt dålig.
Iallafall så slutade vägen hem från dagis med en sväng ner i diket.Liam skadade sig inte, som tur är. Jag däremot sitter här med ett skadat ego.
En hjälpsam granne kom för att hjälpa mig upp, men då han bara hade dubbfria däck så hände det inte så mycket mer än att hans bil åkte i sidled över vägbanan. Ringde mannen så han fick komma med lastbilen. Tog med mig Liam ut ur den lutande bilen, han var djup bekymrad över att bilen stod så fruktansvärt fel. Medans vi väntade så stannade grannar och frågade hur det gått och om jag behövde hjälp. Sa att hjälpen är på väg. Men hade jag vetat hur det skulle sluta, skulle jag tackat ja till hjälpen. Mannen kom med lastbilen, skrattandes och skakandes på huvudet. Talar om att bilen sitter fast, på något vis, på vägkanten. Han och Liam hoppar in i lastbilen, då jag inte ville ha Liam i min bil som stod i diket. Han drar och drar, och tillslut hamnar även han i diket. Dels för att lastbilen är för lät bak, men även för att jag verkligen lyckats köra fast bilen. Så där står vi som två fån, en skrattandes (jag) och en svärandes (mannes), med varsin bil i diket. Alternativet var att ringa bärgaren, gratis för ena bilen men multum för den andra. Så vi knata ner till en granne som vi vet har en traktor. Snälla som de är så kom de med traktorn och hjälpte oss upp. Från det att jag körde ner tills dess att både lastbilen och bilen var uppe tog det 1 1/2 h. Grannen som hjälpte mig först hann komma tillbaks och hjälpte till på sluttampen.
Väl hemma satte vi på oss varma och torra kläder, åt lite rester. Sen knatade jag ner till grannarna med traktorn med en påse bullar och lite pengar som tack för hjälpen. Men de nöjde sig med bullpåsen. Underbara grannar<3
Summa sumarum: Det pratas inte längre om oss som "de nyinflyttade" numera kallar de oss "de som inte kan köra bil"
