Hur står det i matchen mot det kaoset?

Under de senaste åren har jag utkämpat ett tyst krig mot kaoset. Jag har försökt vara stark och försökt gått rakryggad ut ur rasmassorna. Ovanpå mina axlar har jag staplat alla bördor som jag försökt lätta från mina medmänniskor. Men nu i efterhand inser jag att ingen kan bära så mycket på sina axlar och ändå stå pall. Jag är ingen superkvinna som jag länge försökte inbilla mig. Mina vänner sa åt mig att söka hjälp innan jag rasar ihop helt. De såg det jag inte såg, de såg hur trasig jag faktiskt är.
För ett år sen kom perioder med trycket över bröstet och andningssvårigheterna som ett brev på posten. När paniken tog över och det blev tufft att andas la jag mig ner i sängen slöt ögonen och tänkte att det nu är det över. Vaknar jag inte något mer så är det ok. Inte ens då förstod jag hur skör isen under mina fötter var. Men i maj förra året, efter ett besök på akuten av en helt annan anledning. Såg en läkare, som opererade bort min första tumör, genom min fasad och frågade rent ut hur jag mår. Svara att jag mår bra. Då titta hon på mig och frågade hur jag egentligen mår. Och då brast det. Så hon skicka en remiss till en kurator. En helt underbar kurator och jag har inte gråtit så här mycket som jag gjort det senaste halvåret. Befriande men samtidigt jobbigt med insikten om att inte må bra.
Om jag kopplar bort omvärlden och bara tittar in i min bubbla, så kämpar jag ett krig mot hjärntumören samtidigt som jag brottas med panikångest och utmattningsdepression.
Detta är den största anledningen till min frånvaro. Det är oerhört tufft för mig att skriva detta då jag försökt att hålla detta för mig själv. Börjar inse att ensam inte alltid är stark. Kanske kan jag övervinna mina demoner genom att berätta.

Kramar Alex

En pausknapp tack!!

Tiden springer iväg alldeles för fort. Önskar jag hade en pausknapp så jag fick en chans till reflektion och pusta ut.

Har inte haft ork eller inspiration till att blogga, sitta vid datorn överhuvudtaget.

Min lillprins har hunnit fylla 3 år. Förstår inte att det gått så fort. Han är ingen bebis längre, utan en ung pojke med enorm energi och nyfikenhet. Pratet kommer allt mer och mer, han är inte tyst en minut, pratar till och med en hel del i sömnen. Är så glad att pratet har kommit igång, men ibland önskar jag att han kunde vara tyst en liten stund... :)

Vy över siljan

Från siljans strand

Var så vackert att jag fick lov att trotsa blåsten och ta dessa kort

Gav frisören fria händer och här är resultatet

Min solstråle som fyllt 3 år

Allt löser sig

Allt löser sig är är något jag ofta säger och en del påpekar att jag säger så om allt. Men det är ju så, allt löser sig.

Liam och jag har legat sjuka hela veckan, Liam är den som drabbades värst med hög feber o infektionsutlöst astma. Blev en tur till lasarettet och fick ut ny medicin för astman. För att skryta lite så är min prins enormt duktig hos läkaren. Låter läkaren undersöka honom utan protester, och när blodprov ska tas sticker han fram fingret och säger inte ett ljud. Inte vet jag om det hela bottnar i att han är tok för van att träffa läkare eller om att han vet att han får köpa sig något efteråt.
Ringde på förstärkning denna vecka, min mormor fick komma och ta hand om Liam när vi jobbade... Ja jag vet, jag har fortfarande inte lärt mig att lyssna på kroppen och vara hemma när jag är sjuk.

Ner på arbetsförmedlingen och skrev in mig som arbetslös i tis, i fredags blev jag erbjuden en tjänst på Colorama. Tackade ja utan att blinka. Börjar den nya tjänsten den 4:e februari.
Så allt löser sig. Är så enormt glad, för även fast jag inte blir stormrik så har jag ett arbete jag tycker om och där jag hela tiden utvecklas.

Kram från en glad tjej

Data support?!!

Jag har varit utan internet i över en vecka, ringt support ett antal gånger och inte har det blivit bättre. Har haft samma internetleverantör i 2 år och visst har det hänt att internet strejkat innan men de har alltid hjälpt mig att få ordning på det.

Denna gång har det inte funkat. Efter att ha trixat med wcdma inställningar mm så säger den supertrevliga killen i andra änden: "Jag ser att ni surfar i 2G nätet och det är ju lite segt". "Vaddå 2 G" svarar jag, "vi har ju alltid haft 3 G". Tyst i luren innan han säger: "Enligt täckningskartan så ska ni inte ha internet, det finns ingen mottagning där ni bor". Men vi har ju haft det i två år och det internet har varit snabbt, inte supersnabbt men tillräckligt för att vi ska vara nöjda svarar jag. Vet ni vad killen svarar?? Ja då har det bara varit en lyckträff!!
Överväger starkt att säga upp abonnemanget, men om de inte funkar så vilka funkar?? De är ju trots allt bland en av sveriges största leverantörer...
Funderar på att ringa dem och försöka flörta till mig en signalförstärkare eller varför inte en egen mast?? Då kanske tumören minskar utav den strålning som masten sänder!?!

Ialla fall så har jag suttit å bråkat med datorn och övervägde skarp att ge upp när jag bestämde mig för att nollställa modemet 3 ggr och än så länge funkar det faktist...peppar peppar!

Livet annars består av jobb, äta, mysstunder med gullungen och förhoppningsvis lite sömn.
Liam spenderade lör-sön hos sin mormor och innan vi hämtade upp honom hos mamma på söndagen handlade vi klart julklappar. Faktiskt rätt impornerad av hur fort det gick, på mindre än 2 timmar senare var det klart. Men när vi kom till mamma så sitter en likblek och trött kille inlindad i badlakan i mommas knä. Lilleman har fått vinterkräksjukan. Vi väntade med att åka hem nån timme eftersom det nyss hade börjat när vi kom. Resan hem var ju en mindre mardröm kan jag säga. Där sitter jag bredvid Liam, som är insvept i handdukar, beredd med hinken i högsta hugg. Ute är det kolsvar och det enda som lyser upp bilen är instrumentbärdans ljus. Prövade faktist att tända lamporna i taket bak, men Liam skrek i högan skyn när det blev just. Så där satt jag på helspänn, med Liams hand i ena handen, hinken i andra och hoppades på att kunna fånga en spya i blindo.

Så idag har jag ägnat dagen åt att tvätta, tvätta och tvätta.
Men ingen ont som har något gott med sig, fick några dagars semester iallafall. Inte för att vi kan göra något men skönt att bara få vara hemma och mysa med min älskling. Som tack och lov har glömt bort trotset nu när han är dålig...

Snökaos så inte ens tomten kommer fram

Smhi har gått ut med en klass 1 varning för mellan sverige. Anledningen snö!!
Ärligt talat så förstår jag inte varför det ska behöva bli kaos? Verkar som alla blir så överraskade över att det kommer snö varje vinter?!?
Vintern är ju en av våra årstider och dit hör faktiskt snö. Så vad är det att bli så överraskade över??

Om alla anpassade hastigheten efter väglaget, inte överskattar sig själv och tror att man behärskar bilen lika bra som The Stig så hade det blivit mindre olyckor. Om alla slutar sms:ar när de kör hade olyckorna minskat betydligt. För hur viktigt var det där sms:et egentligen, det där som orsakade en allvarlig olycka??

Hörde på radion idag att de pratade om SNÖKAOSET, att det skulle komma så mycket snö att inte ens jultomten kommer fram.
Så imorgon när jag vaknar och om det har snöat ska jag titta ut med STORA ögon och utbrista: VA det har snöat, va konstigt. Det har ju aldrig inträffat en vinter förut!!

Varför ska det vara så himla svårt att ta sig upp en måndag morgon??

Måndagar måste ju vara veckans jobbigaste dag. Men denna veckan startade bättre än förra veckans om startade med en magtömning för lillprinsen och en parkeringsbot för mig.

Hoppas denna vecka går fort, jobbar hela veckan, pinade genom dagen med magsmärtor och huvudvärk. Trots värktabletter släpper inte huvudvärken så det blir sängen för mig snart.

Blir arbetslös om ca 1 månad och funderar hit o dit på vad jag ska göra. Kanske nu jag ska göra slag i saken och starta eget. Funkar det inte så har jag i alla fall prövat och funkar det räcker det kanske inte för att jag ska kunna leva på men ger kanske en liten extra inkomst i alla fall.

För det känns som det håller på och lossnar, så med mer o bättre marknadsföring kan det kanske gå.

Populärast denna månad har varit dalmas och dalkulla tavlorna, 3 st har skickats och 3 till ska iväg bara jag fått leverans av pannåerna jag beställt.

Hvila Gårdens dalmas och dalkulla tavla.
Läs mer om de här

Äntligen fått svar

Läkarna i Uppsala har kollat på mina bilder nu. Tumören är 7*4 mm. Så de anser att en operation inte är aktuell, så de föreslår medicinering. Så Mora VC har skickat remiss till Falun så förhoppningsvis så får jag komma dit om några veckor. Läkaren i Mora trodde inte att det skulle ta så lång tid eftersom jag har symtom. När jag börjat medicineringen så följer Mora upp mig kontinuerligt.

Måste säga att jag är enormt lättnad över att inte behövas opereras. Nu hoppas jag att medicineringen kommer att fungera och att jag inte mår dåligt av den. Men mest av allt ser jag fram emot att bli av med huvudvärken, tröttheten och alla hormonproblem.

Nåja, nog om det. Haft en underbar helg, lördagen bestod av grillning med kollegorna och idag har vi tillbringat dagen på Tomteland. Tack snälla underbara, gulligaste Ann-Sofie för att du gav oss en perfekt dag. Till och med vädret var strålande.
Efteråt stannade vi till hos min svägerska så kusinerna fick leka lite.

Är starkt sugen på att starta eget, pratat med arbetsförmedlingen om det och de tycker att det bara är att köra. Så jag ska kontakta näringlivskontoret för hjälp. Men jag vill ha ett jobb, så jag kan driva detta på sidan av för att testa om jag vill hålla på med det, om det är lönt överhuvudtaget. Tror jag ångrar mig om jag inte försöker iallafall. Funkar det inte, nä men då har jag iallafall försökt.

Tipsa mig gärna om sidor som innehåller nytta tips om att starta eget!

Bryt ihop & gå vidare

Livet är bra tufft emellanåt. Vissa får gå igenom hårdare prövningar än andra.
De senaste åren har varit tuffa, med en massa jobbiga händelser. Ett tag trodde jag att det lugnat ner sig men så tog allt eld igen och återigen är det tungt och tufft. Många frågar mig hur jag orkar. Jag är stark som person och klarar det mesta. Men jag tillåter mig att bryta ihop och efter det kan jag gå vidare.
Använder bloggen till att ventilera, försöka att inte skriva så mycket om all skit som händer utan mer positiva inlägg, men ibland kommer de tråkiga inläggen så vill ni inte läsa så är det valfritt men jag hoppas ni stannar kvar!!

Smärta är oundvikligt, men lidandet är valfritt

Kampen för ett friskare Sverige

Regeringen har dragit åt livremmen för sjuka i samhället. De jagas med blåslampa utan att få tid till återhämtning så att de kan börja arbeta när de blivit friska, om de någon gång blir det.
I Försäkringskassans och regeringens statistik ser det bra ut då antalet sjukskrivna minskar då de utförsäkras eller nekar sjukersättning till de som är sjuka. Jag har varit i karusellen, jag har också blivit utförsäkrad, jagad med blåslampa. Även fast jag aldrig kommer bli smärtfri då jag har whiplash och endometrios så är jag inte svårt sjuk som många andra. Jag lider med dem som inte har någon arbetsförmåga och blivit utförsäkrade, för de som sitter mellan stolarna. Allt för att det ska se bra ut i statistiken. Visst jag förstår att de tog till drastiska metoder för att komma åt dem som fuskar/fuskade, men det stjälper ju dem som är riktigt, riktigt sjuka. Hur ska de någonsin få en chans att tillfriskna så pass att de ska kunna börja jobba, få ett liv, en inkomst eller ork att ta hand om barnen? Man hjälper inte dessa människor genom att tvinga dem in i fattigdom. Det gör ju bara att de känner sig mer misslyckade, blir kanske deprimerade och kanske blir vräkta då de inte har råd att betala huslån eller hyra. Även fast det finns en lag om att man inte får vräka familjer så är det många barn som inte har någonstans att bo.
Tycker det är så hemskt att veta att människor lider för att det ska bli en fin statistik.

En blogg jag rekommenderar är www.utfrskrad.bloggproffs.se . Det handlar om en kvinna, en mamma som blivit utförsäkrad och där varje dag är en kamp mot värken, försäkringkassan med mera. Läs bloggen och följ hennes kamp, stötta henne och visa att ni inte blundar.

Då var det dags igen

I tisdags var jag till läkaren för ett återbesök angående cystan. Den växer och frodas bra i min kropp. Som ni vet så opererade jag bort en tumör i maj och blev jätte dålig efteråt. Fick någon infektion i kroppen som gjorde att jag åkte in och ut på lasarettet i 3 veckor. Pga det så visste de inte om de vågar operera mig igen. Men i onsdags var det flera läkare som kollade genom bilderna och kom fram till att den måste opereras bort. Först ska jag lämna blodprov, de ska kolla vad det kan vara för cysta. När de får provsvaren planerar de in en operation. Men det ska bli innan jul iaf. Under operationen ska de ge mig extra antibiotika för att minska risken för infektion. Operationen blir innan jul iallafall.

Har även fått reda på att jag har för högt prolaktin värde, vilket kan bero på stress eller en tumör på hypofysen. Så får se vad som händer, om det blir en massa undersökningar nu eller om de avvaktar och tar ett nytt prov om några månader.

Har även fått dagisplats åt Liam, i Vinäs. Andra sidan mora, ca 12 km från oss. Ska ringa dagis imorgon och försöka få en inskolning så fort som möjligt. Samma dag som han skolas in ska jag ansöka om omplacering så vi får en plats närmare, förhoppningsvis i Nusnäs.

Just nu ligger jag i 39 graders feber, mår som en r**hål, så ska krypa ner under täcket i soffan och klaga lite på hur dåligt jag mår :P

Jackpott!!

Yes bara att inse att jag vunnit jackpotten i elände. Nä, ska inte klaga, finns de som har det värre.
Tyvärr finner jag ingen ork till bloggen, men tänkte skriva ett inlägg så ni inte tappar hoppet om mig.
Lovar er att jag ska skriva ett inlägg om seansen, men håll tillgodo, det kommer inte idag.
Så kul att läsa era kommentarer, det sporrar mig till att fortsätta skriva.

Idag har jag spenderat eftermiddagen på först vårdcentralen och sedan akuten med lilleman. De misstänkte först blindtarmen, men de tror att det "bara" är en förstoppning. Men de avfärdade inte blindtarmen utan vi ska testa med laxermedel i 5 dagar, men skulle han få högre feber och mer ont skulle vi komma in igen. Säger som Liams underbara gudmor: Hoppas det löser sig! Haha kan inte sluta skratta åt den kommentaren. Efter några nätter med för tok för lite sömn är humorn lägre än vanligt. Haft så himla ont i nacken och huvudet så jag har bara legat och vridit på mig. Min atlaskota, som suttit fel i 8 år, sitter äntligen på rätt plats, antar att det är det som gör att jag har mer ont, att det blir en fel för kroppen fast det är rätt. Hänger ni med?

Vad hänt annars?

Var till BVC med Liam i tisdags, gossen har verkligen växt sen 1 -årskontrollen. Han är längre än de flesta 1 1/2 åringar, är i samma längklass som de flesta 2 åringar. Så jag behöver inte vara så orolig över att han är dålig på att äta.
Blev dock ingen vaccinering då han hade feber, men en remiss till hud i Falun då han har hudförändringar på sitt enda födelsemärke. Läkaren sa även att han hade öroninflammation IGEN, iallafall i ena örat, för de andra kunde hon inte se något för det var så mycket vax. Så jag tog upp det på vårdcentralen idag, ska ju till samma läkare om några veckor för återbesök ang öroninflammationen i sep. Men han hittade varken vax eller öroninflammation. Har inte gjort rent öronen innan besöket. Så vet inte vem man ska tro på.

Mora kommun har som regel att alla barn som står i dagiskö ska ha en plats inom 4 månader. Deras lösning: Tillfälliga dagisplatser..suck! Kommer få en tillfällig dagisplats i Vinäs nu i november, problemet är bara att den platsen ligger på andra sidan mora, ca 12 km från oss. Här i Nusnäs finns det ingen plats förens i aug. Men så länge jag är arbetslös så blir det bara 15 h i veckan. Även fast jag inte vill lämna honom till ett dagis, varning för överbeskyddande mamma här, så vill jag ändå få honom på dagis så han kan leka med andra barn och få ur sig allt det vilda. Jag lovar er, lilleman är allt annat än lugn. Men något ska han la ha fått från mig. Men ändå finns oron att de ska ringa från dagis och säga att han skadat sig eller dött pga att de brustit i sin tillsyn. Är denna oro vanlig? Försvinner den?

Även jag har varit till läkaren, dels med min smärta och sömnproblem. Men jag och läkaren var inte speciellt överens. Då de vill ge mig en medicin, som jag flera gånger nekat till. Denna medicin kan ge agranulocytos, som liten hade jag granulocytopeni. Samma sak men olika namn. Dvs att jag saknar/har för lite av de vita blodkropparna - de som hjälper kroppen mot infektioner. Men eftersom jag inte är en infödd dalkulla så står det inte i mina journaler här. Så då finns inte dessa besvär menar läkarna. Så 3 läkare har jag gett tillåtelse att skicka efter mina journaler från Ryhov i Jönköping. Få se om det blir 3:e gången gilt nu, om den jag nu fått tilldelad som läkare hämtar hit dem. Var även där för utredning om jag har för högt värde av prolaktin. Ett hormon som bildas i hypofysen. Har symptomen för det, men det kan ju även bero på andra saker. Men de vill väl utesluta en sak i taget. För högt värde av prolaktion kan bero på stress, cystor på äggstockarna (vilket jag har) men även en tumör i hypofysen. Väntar på svar, borde få dem nästa vecka eftersom de inte kom denna vecka.

På tisdag ska jag till läkaren igen, för att kolla upp cystan, hur mycket den växt och om det ska blir en operation igen eller inte. De ska även kolla upp knölen i magen som de såg vid förra UL.

Under kvällen har jag bytt namn på hemsidan, vilket innebär att jag måste göra om alla bilder, då det var skrivet med förra namnet på dem. Men förhoppningsvis var jag smart så jag fortfarande har orginalbilderna kvar, men det skulle visserligen inte förvåna mig om så inte är fallet. Så håll till goda underbara vänner, hemsidan kommer ut...inom en snar framtid.

Nä nu ska jag gå och lägga mig. Vi har ju alla ställt om till vintertid, alla utom Liam. Han vaknar runt kl 5 varje morgon. Så just nu, av längtan till lite sovmorgon, vill jag att han ska vara tonåring. Men när den tiden kommer lär jag nog ångra den längtan.

God natt kära vänner

Livets prövningar är inte nådiga

Många gånger har jag funderat på varför all jävulskap drabbar min familj, varför ska vi prövas mer än andra? Visst det finns de som har de värre, jag borde inte klaga. Men det är min verklighet, mitt liv och allt är så oerhört tungt nu. Mamma åkte in med ambulans i fredags och ligger nu inlagd igen, men de vet inte vad felet är, de vet bara att hon är väldigt dålig. Jag och mormor åkte in så fort vi kunde, hälsade på henne och det är oerhört jobbigt att se mamma så dålig. Men jag försöker hålla mig stark för att vara ett stöd för henne och mormor. Stannade en lite stund, sen åkte vi iväg för att hämta hennes bil som stod parkerad nån mil utanför falun. Hon var på väg till fäboden när hon ringde mig o sa att hon inte längre orkar köra. Ber henne ringa ambulans och att hon sedan ringer mig. Men hon ringde aldrig. Ringde 2 gånger, den andra gången fick jag prata med en av ambulansmännen. Kände mig lättnad över att de kommit fram och att hon var på väg till lasarettet. Men jag hann tänka många tankar innan jag fick prata med ambulansen. Iaf så åkte jag o mormor och hämtade bilen, hem till mormor med all mat, sen till mamma, lämnade bilen och hämtade lite saker. Upp till lasarettet med sakerna och sen hem till mormor. Klockan hann bli 23 innan vi var i lägenheten och jag valde att sova kvar i falun. Dels ville jag vara nära ifall de ringde fr avdelningen och sen orkade jag inte. Men sov inte mycket, kollade på klockan sista gången strax innan. Sov till och från tills jag gick upp strax efter 7. Ögonen gick i kors medan jag åt frukost. Hoppade in i duschen och åkte sedan hem. Hemma runt 10, åkte upp till fäboden för att hämta det mormor glömt och stänga de fönster som stod öppna. När jag kom hem, la jag liam för att sova en sen lunch. Vi somna båda två. Sov en timme, gjorde susen men hade flera missade samtal. Var ner till Falun idag igen och om hon inte blir sämre åker jag ner i veckan igen. Går runt som i ett vakuum, gråter en skvätt för jag orkar inte så mycket mer, men slår mig sedan på kinden och säger åt mig att skärpa mig. Imorgon ska jag ringa och bråka på dem lite mer.

Händer mycket annat runtomkring, men jag orkar inte bry mig. Det bara rinner av mig, tror jag har blivit lite av avtrubbad när det gäller känslor. Kanske blir man av-känslo-minerad för att orka. Men det gäller bara när det gäller mig själv eller saker runtomkring. Men så fort det rör en kär familjemedlem eller en kär vän så kommer känslorna, så lite männsklighet lever kvar.
Nä ska ta o lägga mig så jag orkar med morgondagen. Ska lämna in lite papper till jobb jag sökt och ringa lite samtal till mamma och ta itu med papper som ska skickas.

God natt kära läsare

Mental breakdown

Börjar undra om jag har retat upp den där uppe eller den där nere? För det verkar aldrig ta slut på djävulskap. Nära en mental breakdown snart. Försöker hålla mig stark för alla andra, försöker tänka positivt men känner att masken börjar vittra sönder mer och mer. Hur mycket ska man orka? Mamma åkte in akut i fredags morse, men inre blödningar. Ni som följer bloggen vet hela historien. Hon äter waran pga sadelemboli hon fick i januari. Hennes läkare som vet detta har trots detta gett henne mediciner som absolut inte ska kombineras med waranet. Läkaren hon har nu under sjukhusvistelsen sa att det enda som fattas är kortison för att hon ska ha en fulltalig lista över vilka läkemedel som inte fungerar med waran. Läkarna misstänker att en av tabletterna fastnat i tunntarmen och frätt hål på tarmen och således skapat inre blödningar. Gissa om jag är arg på läkarvården! Kollar de aldrig upp medicinerna innan de skriver ut dem? Plus att när hon på natten ringde 112, fick hon ingen ambulans, utan de skickade en sjuktransport. Till råga på allt elände måste hon börja jobba om 2 veckor. Hon får inte längre vara sjukskriven för försäkringskassan. Om hon inte börjar jobba utan är tvungen att vara sjukskriven så får hon ingen ersättning på 3 månader. När dessa 3 månader har gått kan hon återigen söka om sjukpenning i hopp om att få ersättning. Systemet är så sjukt, visst jag förstår varför det finns men det skadar ju dem som är sjuka och inte kan jobba.

I lördags morse körde jag in mormor till akuten, då hon knappt kan gå utan har sån värk i knäet. Efter mycket om o men så fick hon en spruta med en blandning av kortison o tandläkarbedövning. Denna hjälpte inte ett smack, det enda som hände var att hon fick en allergisk reaktion och fick andningssvårigheter och blev inlagd för observation. Så lördagen rände jag mellan akuten o mammas avdelning, samt var hem däremellan o ordnade maten, då mamma fyllde år i lördags. Mamma fick permis under ngr timmar så när mormor blev utskriven så hämtade vi upp mamma så hon fick komma med hem till oss så vi kunde fira henne.

När vi ändå pratar om försäkringskassan, så är jag numera arbetslös då jag helt plöstligt inte har några mamma dagar kvar, trots att det enligt min sida på försäkringskassan ska ha dagar kvar. Så imorgon ska jag skriva in mig på arbetsförmedlingen och sälla mig till ledet m arbetslösa. Som om inte det var nog så har jag bara några få dagar kvar på min stämpelperiod som jag haft i 6 års tid, så jag riskerar att bli utskriven därifrån och vips är man mellan stolarna som det så fint heter.

Masken jag visar utåt är stark och positiv, men kollar man noga ser man på håret, huden och mina ögon att jag är slut som artist.

Men är inte hoppet om en ljusare tid bortflugen.... efter regn kommer solsken

Monster

Vissa har dem under sängen eller i garderoben, men jag hade en i äggstocken.
Var till läkaren idag, fick svaret av analysen av det de sa var en cysta. Men det visade sig att det var en tumör, en godartad sådan. Me so happy, var jublande glad i 10 minuter. Nå ja jag är fortfarande glad att den är godartad. Tumören kallas för Teratom. Ordet härstammar från grekiska ordet Teras och som betyder monster på svenska. Dessa bildas under fosterstadiet, så jag har alltså hade detta monster i mig sen jag föddes. De kallas monster av den anledningen att man finner tänder, ben och brosk inuti tumören. Förr i tiden trodde man att Teratom uppstod om mamman hade haft sex med djävulen. Började skratta när jag hörde det, för hemnumret vi hade som små, och som pappa fortfarande har slutar nämligen på 666. Haha håll med om att det är komiskt.

Iallafall så tog läkaren massa nya prover för att få ett svar på varifrån min infektion kommer. De gjorde ett nytt ultraljud, och det var här min glädje sjönk en aning. Det visade sig att jag fått en custa i den äggstock de nyss opererade bort tumören ifrån. De trodde tidigare att det var en varblåsa alt en blåsa med sårvätska. Men dagens ultraljud visade en cysta. Kände bara å nej, men cystor kan ju komma och gå och förhoppningsvis är det så nu med. Men jag ska tillbaks på kontroll igen om någon månad. Skulle den mot all förmodan inte försvinna och jag har ont av den igen så blir det operation igen. Men det hoppas jag inte på.

Nä nu drar åskan sig närmare. dags att sluta
Ha det gott

På bättringsväg efter operation och infektion

Började ett inlägg för 2 veckor sedan, men pga omständigheterna var jag tvungen att avbryta. Tänkte fortsätta på det inlägget, som handlade om operationen, men idags läget känns det inte akutellt.
Som ni kanske vet så var jag in och opererade bort en tumör för snart 3 veckor sedan. Operationen gick bra, de lyckades rädda äggstocken. Operationen inkl allt som hör till, skulle ta 40-75 minuter informerade läkaren mig och mamma som var med mig den dagen. Operationen tog 180 minuter. 2.5 timme efter det att jag sövts så rullades jag in på uppvak. Dock hade de problem med att väcka mig, hade visst mått illa och bråkat på dem då jag såg min son längre bort i rummet som skramlade med en massa saker. Arg vart jag för att jag inte fick gå till honom och ännu argare för att de inte lyfte bort honom från de farliga sakerna han lekte med. Ca 3 timmar senare hade ingen hört något om hur det var med mig eller hur operationen hade gått, så de närmaste i min omgivning drabbades av kaninhjärta. När kl var runt halv 4 på em, började jag sakta kvickna till. Då hade det gått 6 timmar sedan jag rullades ner för operation och hade legat på uppvak i 3 timmar. En timme senare rullades jag upp till avdelningen där mamma och Benke väntade. En operationsläkare som iaktagit mig under tiden som jag väntade på att få koma upp till avdelningen sa till sjuksköterskorna på uppvak att jag borde få stanna kvar ett tag till då jag inte såg ut att må så bra, då jag dåsade till hela tiden och var vit. Men sköterskorna svarade att det var jag minsann när jag kom till dem. Jag är väldigt blek jämfört med alla andra. Blir aldrig så där härligt brun, bara skär som en gris och som i ett trollslag blir jag vit igen. Men både mamma och Benke sa att jag var vitare än vanligt. Fick åka hem efter kl 19 samma dag. Dagen efter låg jag mest till sängs, sen försökte jag hålla mig uppe på benen så länge jag orkade. Under helgen började jag må konstigt, fick svettningar och svimningsanfall, därför jag avbröt förra inlägget för jag höll på att svimma när jag satt ner. Måndagen kom och jag blev allt sämre, ringer vårdcentralen på eftermiddagen som hänvisar till gyn, gyn hade stängt så jag ringer vårdcentralen igen. De säger åt mig att åka till akuten. Klockan är då 15.00 och jag tänker att 1.5 timme till står jag ut tills Benke kommer hem så jag kan åka in. Skulle ju bara rådfråga. Men när klockan är halv 4 inser jag att det kommer inte att gå, så jag ringer Benke som kommer hem och kör mig till akuten. Där inne blev det pådrag, Ultraljud över magen, en massa prover tas och det hela slutar med att jag blir inlagd. Fler prover tas, blododlingar och bukröntgen. Fick antibiotika på kvällen. På onsdagen blev jag utskriven för proverna var på väg ner och för att de stänger den avdelningen jag låg på under helger och röda dagar. Fortsätter äta pencilin, men på fredagen blir jag sämre och får hög feber och frossa. Pratar med sjukvårdsrådgivningen och Linda som utbildar sig till sjuksköterska. Båda sa åt mig att åka in på akuten. Kommer in på en fullsatt akut, sköterskan som tog emot mig säger att det kan ta tid innan jag får hjälp för det är mycke patienter. Sitter i väntrummet i knappt 5 minuter innan jag får träffa en sköterska som tar nya prover på mig, pratar med läkaren per telefon som beslutar att komma in då hon har jour. Nytt ultraljud som visar att jag har en blodutgjutelse i äggstocken som är 4 cm. Proverna hade stigit i höjden och hon ber mig komma in igen på morgonen dagen efter för att lämna nya prover. In på akuten på morgonen, trots antibiotikan så är proverna dåliga. Antaligen hjälpte antibiotikan i början men pga min granulocytopeni så sänkte antibiotikan mitt immunförsvar och jag blev sämre pga det. Fick en återbesökstid på tisdagen, då det återigen var vardag. Nya prover togs, nytt ultraljud. Då proverna var sämre än i lördags och febern inte hade gett med sig blev jag inlagd igen. En himla massa prover togs, lungröntgen gjordes då jag hade svårt att andas, blev anfådd av att bara prata. Ny bukröntgen gjordes med denna gången en Mrt röntgen. Röntgen visade att det de trodde var en blodutgjutelse visade sig vara en blåsa fullt med var eller sårvätska. De tror att infektionen kommer därifrån men de kan ju inte vara säkra sa de. Blev utskriven i onsdags och fick en återbesökstid nu på onsdag. Om inte blåsan försvunnit ska de punktera den och suga ut innehållet. Hoppas dock jag slipper.
Mår i skrivandets stund mycket bättre men är så sönderstucken i både händer och armveck att jag ser ut som sprutnarkoman. En ven är så ärrig efter allt stickande att det gjorde så in i bomben ont när de skulle sticka mig under onsdagen och inte något blod kom det heller. Så jag bad dem försöka sticka någon annanstans. Har ju bara en ven som är tacksamt att sticka i, bortsett från händerna dock.
Jag har fortfarande inte fått något svar på vad för slags tumör det är, men hoppas få svar till veckan.
Ska tillägga att jag delade rum med en annan tjej den dagen jag opererades, hon fick operationstiden efter mig. När jag och mamma 2 veckor senare sitter på mottagningen så kommer samma tjej ut från läkare, som jag delade rum med. Det visade sig att hon mår likadant som jag, samma symtom osv. Vilket fick oss att spekulera i både det ena och det andra. Hur står är sannolikheten att 2 personer som delat rum, opererats samma dag av samma läkare, tiderna efter varandra 2 veckor senare mår lika illa, med samma symtom och blir inlagda igen? läkaren som vi pratade med ville inte kännas vid det, då hon sa att det inte fanns något samband då vi hade utfört 2 olika ingrepp. Kan det vara så banalt att vi fått våra infektioner genom en slumpt eller är det så tragiskt att vi drabbats av någon av de vidriga sjukhusbakterierna??

Nä nu ska jag hoppa in i en sval dusch, sen hägrar sängen.
Men innan jag avslutar måste jag dock skälla på er lite, ni är så dåliga på att kommentera och pga det funderar jag på att låsa bloggen....

God natt

Så stolt!

Om man inte räknar med alla små små steg Liam har gått sen han var 10 mån, så började han gå på riktigt i torsdags. Så nu går han mer än han kryper. Men det är fortfarande ovant, speciellt på morgonen när man är nyvaken och inte fått i sig kaffe. Man liksom hajjar till både en och två gånger när han kommer gående runt köksskåpet. Det värmer i hjärtat över vilka framsteg han gör och sen inser jag hur fort tiden går.

Dagarna går i ett, tiden liksom flyger fram. I lördags tröttnade jag på slyn som härjar vilt på tomten, så medans Liam sov lunch stannade Simon inne och höll ett vakande öga medans Linus följde med mig ut. Han tröttnade dock fort, men gjorde mig sällskap. Varje gång ett mindre trä föll ropade han "TIMBER" så ingen skulle få det över sig. Sötnosen. På 1 1/2 timme så hann vi mycket, men fortfarande återstår det en hel del, men får invänta lusten och energin.

Veckan i stora drag har jag tillbringat med goa vänner, en helt underbar vecka med andra ord.

Sen har jag även fått tid för operation. Så nästa tisdag kommer jag få sova såå gott och ostört någon timme. Håll tummarna nu att det är en godartad tumör!

Törne utan vackra rosor

Vissa lever sitt liv genom att glida fram på en räkmacka medans andra tar sig fram här i livet genom att alltid välja den väg som är kantad med törne utan vackra rosor och andra vassa, elaka taggbuskar.
Jag tillhör dem som inte fick glida genom livet på en flott räkmacka, iallafall så känns det så idag, de senaste året. Har många fina stunder, många underbara människor i min omgivning - ingen nämnd ingen glömd.
Som många av er vet har min stig genom livet kantats av många taggiga buskar men även en och annan ros. Senaste året har inneburit taggigheter som 3 dödsfall, mammas sadelemboli som höll på att kosta henne livet, pappa fick tillbaks cancern, Liam som opererats innan han fyllde 1, mormor som lyckades pricka in både fall, lunginflammation och hjärtsvikt under en 2 veckors period, en jobbig förlossning, Liam som föds med infektion, gulsot och andningssvårigheter pga en blåsa mellan lungväggarna, djuren som får flytta pga allergi.
Men även den taggiga vägen har rosor, Liam föddes, mamma överlevde, min underbara familj, släkt och mina vänner.
Men idag kan kan jag inte längre förneka mitt eget mående. Försökt dölja det, har visserligen bara veta om det sen slutet av mars. Men liksom tryckt utan det och fokuserat på Liams operation, hans tillfrisknande, mammas mående, you name it.
Men dagens läkarbesök slog spiken i kistan, tårarna forsar och jag vet inte varifrån jag ska få ork och kraft längre. Livets prövningar har blivit för många och jag undrar när det ska ta slut. En vacker vän sa till mig att de som prövas hårt här i livet kommer att mötas av en skatt i slutet. Kommer inte ihåg ordagrant hur du sa Erika, men det är ord jag bär med mig.
Vet inte hur mycket jag skrivit om det, eftersom jag inte är den som klagar. Allt började i allafall i början av graviditeten. Skrev in mig på MVC i början av okt 2009. 2 dagar senare vaknar jag med kraftig magvärk på höger sida. Trodde att jag höll på att få missfall. In på akuten och hamnade senare i Falun. Då såg de att ena äggstocken, den högra, var förstorad, men sa att det var normalt under en graviditet. Värken fortsatte komma, sökte flera gånger för då hette det att det var för att min högra njure inte fungerade som den skulle under graviditeten, trots att jag flera gånger sa att det inte är åt njuren jag har ont. Jag vet la för sjutton var njurarna sitter. Men nej, de hävdade bestämt att så var fallet. Trots att värken kom och gick orkade jag inte längre tjata om värken. På återkollen efter förlossningen så visade det sig att njurarna återhämtat sig och fungerade som vanligt. Min värk sågs förbi igen, trots påpekandet från min sida. I mars i år när jag tröttnat på värken, sökte mig till MVC så lyssnade de på mig och gjorde en undersökning. Det visade sig då att min ena äggstock, den högra, kändes svullen. Remiss till gyn för ultraljud. Kom dit i slutet av mars, det var då jag första gången hörde tumör, äggstockscancer, men de orden liksom bara försvann bland allt hjärnludd. Tumören var då 30 mm. Bestämde att jag skulle kallas till en ny undersökning för att efter det ta ställning till behandling eller ej.
Var dit idag, tumören hade växt 11 mm på lite mer än en månad. Pga att den växt och för att jag har ont så har de valt att göra en operation nu inom 2 veckor. De ska göra ett titthål genom navel, gå in med kamera och se hur det ser ut. Kan de tar de ut tumören genom titthålet, i värsta fall blir det ett större snitt. De ska försöka att bara få ut tumören, men i värsta fall får de lov att operera bort hela äggstocken. Nä nu överdrev jag, det är inte det värsta. Det värsta är om de tar bort rubbet.
Glad att operationen blir snart, men samtidigt orolig över tiden efteråt. Vad kommer hända? Räcker det med operation, behövs det medicinering, mer operationer, hur blir det med barn, kan jag blir gravid igen? Är den godartad, elakartad eller en borderline? Har det spridit sig, kan det sprida sig?? Hjärnan bara bombaderas med tusen frågor när jag inte håller mig sysselsatt med andra saker. Men antar att mina frågor får sina svar inom sinom tid.

Vet att jag har så mycket att glädjas åt, mycket att se positivt på. Men idag lyckas jag inte se genom den mörka vägg som skärmar av mitt synfält. Hur mycket ska man orka innan man blir tokig, galen??
Tycker inte om att beklaga mig, vill inte att bli daltad med. Men jag orkar inte bära på det längre. Faktiskt lite skönt att få lyfta på locket å släppa ut en del av det.
Anledningen till varför jag inte vill beklaga mig, tala om hur jag mår osv är för att det alltid finns nån filur som gottar sig i andras elände. Men just nu skiter jag i det, vill man gotta sig - be my guest, I don´t care.

Nu väntar sängen, ska vifta bort lite mörka moln och för att kunna få se solen igen.
Kramar

Citat som fastnar

Läste ett citat av Eleanor Roosevelt förra veckan när jag satt i väntrummet hos doktorn. Do one thing everyday that scares you. Detta har malt i mitt huvud sedan dess, så igår tog jag fasta på det och åt broccoli. Hihi ni skulle ha sett mammas och mormors min haha, obetalbar! Och idag fortsatte det, jag bestämde mig för att ta en joggingtur. Tog Diez med mig och började med att powerwalka förbi husen och började jogga där inga kan se mig. Har liksom en gång i tiden blivit utskrattad för min joggingstil, fråga mig inte varför men tydligen är min joggingstil komisk. Joggade uppför en lång backe, uppe på backkrönet mötte jag ett par. Flåsandes fick jag fram ett hej. Sen kom vi fram till byvägen och det blev powerwalk igen tills vi kom in på andra grusvägen ner till oss. Så började jag jogga och hade fått upp ett bra flyt tar det plötsligt tvärstopp och en vurpa var nästan ett faktum. Diez fick plötsligt för sig att ta en luktpaus. Tur att det var barmark just där annars hade jag haft en dejt med marken... Undra vad man ska göra imorgon då..

The night from hell

Har tíllbringat gårdagens kväll på akuten i både Mora och Falun med Liam. Efter badnignen igår kväll upptäckte vi en knöl som en golfboll i hans högra ljumske. Sa på en gång att det var ett ljumskbråck (har själv blivit opererad för det). Ringde till sjukvårdsrådgivningen medans vi klädde på honom och gjorde oss i ordning för en tur till lasarettet. När Liam försökte sätta sig ner på golvet gallskrek han och jag la på luren och så bar det iväg till Mora först. Där konstaterade de ljumskbråck men tyckte att vi skulle återkomma imorgon på dagtid och prata med barnavdelningen. Kom hem, Liam förskte göra nummer två utan framgång och bara grät så vi åkte till Falun. I Falun bestämdes det, då tarmarna gått in igen att en operation kommer ske inom 2 veckor. Så vida att inte bråcket blir synligt igen och han lider av det, för då skulle det bli operation innan. Usch oroar mig så för hans operation. Litar inte ett dugg på sjukvården, men har liksom inget val. Just nu ligger Liam och sover middag med mormor. Stannde kvar i Falun under natten ifall det skulle ploppa fram igen. Så nu ligger det troligtvis 2 operationer framför oss. Liams inom 2 veckor och sen ska jag troligtvis operars inom 3 månader, men det är en annan historia.

Dagen efter...

första natten med sömnrestriktioner. Ja vad ska man säga, inga problem med att vara vaken till kl 01. Men desto värre att finna motivationen att stiga upp kl 06 en lördag. Tog ett tag innan jag faktiskt ryckte tag i mina axlar och slet mig upp ur sängen. Men då hade kl 06:00 passerats med en halvtimme. Men jag var ju iallafall vaken från 05:30. Men det spelar tydligen ingen roll, utan tiden man spenderar i sängen får i mitt fall inte överstiga 5 timmar. Somnade dock inte förens kl var kvart i 2. Tankar som far i skallen är inte så lätta att blåsa ur. Sen vaknade jag 3 ggr på natten. Ena gången av mig själv, under tiden vaknade Liam så jag petade i nappen, andra gången av att Diez försökte smyga upp i sängen. Han lever för tillfället som ensamhund i huset i väntan på ett nytt hem. Boss lever gott i sitt nya hem. Vi blev tyvärr tvungna att sära på dem. Det är som det är och inget att göra åt för jag tror lösningen blir bra i allafall. Liam har blivit lite bättre med bara en hund kvar. Sista gången vaknade jag återigen av mig själv. Summasumarum blev nattens sömn 3.5h sammanlagt. Trött som vanligt, fast kanske en gnutta tröttare...

När vi ändå pratar hundar så måste jag bara vädra ur mig en sak som irriterar mig så in i norden. Det är människor med fördomar, fördomar mot i detta fall hundraser som media och i folkmun kallas kamphundar. Innan jag fortsätter måste jag dock påpeka att en kamphund inte är en ras utan en hund, oavsett ras, används i hundkamp eller som avlats för hundkamp. Å som alla vet är hundkamper sedan länge förbjudet och således avlas inga hundar för kamp. Var i Falun i fredags, tog en promenad med Diezel när jag möter en kvinna som i stället för att möta mig på trottoaren går ner på vägen, går längs den innan hon efter mötet med oss viker in på trottoaren. Visst kanske var hon hundrädd oavsett ras men iallafall. Diez gick i kort koppel mellan mig och husväggarna så hon hade gott om plats att möta oss på trottoaren. Läste en blogg, som drivs av en tjej som säger sig vara en sann djurvän och att det inte är hundens fel utan ägaren. Fast hennes inlägg gör att jag bara ser dubbelmoral framför mig, för hon hyser verkligen agg emot raserna. SÅ matt på folk som tror på allt som sägs. Många har aldrig träffat en amstaff in real life. Så om ni möter mig på promenad medans jag fortfarande har en hund kvar och aldrig träffat en amstaff, kom gärna fram och hälsa. Om uppfattning inte ändras så låt gå, men döm inte hunden efter håret.

Nu har lyset släckts och jag bloggar i ljuset från stearinljusen. ( Har tom dragit ur laddaren ur datorn) Såå mysigt. Så om ni missat det så är det earth hour nu mellan 20:30-21:30 så släck lamporna nu gott folk.

Bara jag kan tända lampan igen ska jag påbörja hålla-mig-vaken-till-ett-projektet vilket än så länge är hemligt, avslöjar det när den är klar.