Dagmar hälsade på

Har gjort några tappra försök att lägga upp bilder, men internet stängs ner efter varje uppladdning, så nu gav jag upp, så bjuder bara på två bilder efter stormen. Ingen har nog undgått att det blåste rejält på juldagens kväll/natt. Jag gick och la mig tidigare än mannen och brollan. Låg i sängen, lyssnade till vinden och bara väntade på att något av träden i skogen runt om skulle kolla infarandes. Liam hade jag lagt i sängen brevid mig, så jag var beredd på att slänga mig över honom ifall ett träd kom. Utanför for spadar omkring, slog i husväggen, jag bara väntade på att de skulle komma infarandes genom ett fönster. Brollan och mannen satt i soffan och kollade film, de tittade ut och diskuterade hurvida lyktstolpen utanför verkligen varit så sned. Så mannen klädde på sig och gick ut. När han kom ner till vägen och tittade bortöver såg han en rejäl tall liggandes rakt över el- och telefonledningarna.

Morgonen efter gick vi ut för att kolla förödelsen. Liam med sin motorsåg i högsta hugg. Vi har klarat oss bra, tack vare att grannarna nedanför oss inte tagit bort några träd på tomten. Grannen brevid oss, klarade sig också bra, 3 tallar blåste omkull och låg precis på tomtgränsen. Grannen snett nedanför oss hade 6 omkullfallna träd på tomten, det var hos dem som en tall rasat över ledningarna. Några hundra meter bortanför mot rättvikshållet var vägen igenbommad av 5-8 tallar. Ledningarna låg i backen. Den som bodde närmast den bommen hade en fönsterruta blåst ut. Om man istället gick åt mora hållet så var folk instängda pga nedfallna träd, de var även utan ström och telefon.

Så det jag lärt mig av detta är att INTE klaga på att vi inte har så mycket sjöutsikt pga av grannarnas förbannade träd. De gör ju faktiskt nytta...

God fortsättning

Julen över för denna gång, magen väller över byxlinningen och urinen luktar glögg.
Bokade en tomte från tomteland i sista stund, som tur är hade en till övers och Liams var cool lugn. När vi precis ätit klart ringde min telefon, Linus sprang och hämtade. Han tittade på luren sa att nu ringer tomten. Katten att jag skulle ha numret inlagd på den som är tomten.
Julstämningen infann sig till slut, brorsan anlände några dagar innan, barnen, mamma och mormor kom på julafton. Sån underbar familj jag har.

Linus, Liam, Simon med tomten.

Julafton blev lyckad trots att veckan innan bara varit kaos och jag fyllts med en enorm hopplöshet. Lördagen innan jul, lämnade vi Diez i Gävle, så himla tomt efter hundarna nu när ingen längre bor kvar, men jag vet att de har de bra i de hem de bor i.

På söndagen den 4:e advent storstädade vi huset, lagom till mellis så gallskriker Liam, går inte att trösta honom. När jag tog av honom blöjan ser jag till min förskräckelse att han fått ljumskbråck IGEN, fast på andra sidan denna gång!! Känner hur allt bara rinner ur mig, kan det inte ta slut snart??. Packar in oss i bilen och far till akuten.
Remiss skrivs till Falun, om 1-2 månader kommer vi få kallese för en bedömning. Efter det sätts vi upp på väntelista för operation. Tydligen är det så att när de är över 1 år sker inte operationen lika fort som när de är under 1 år.

Måndagen startade med att Liam har hög feber, tisdagen fortsätter med ännu högre feber och febernedsättande har inte så mycket hjälp.

Ni som läst tidigare inlägg vet att jag väntade på provsvar från fläcken de fann på livmodern. Skulle få svar per brev, men när de på tisdagen förstår jag att något är fel. Som tur är var det inget dödligt, men svaret var endometrios. Endometrioscystor/härdar kan blöda ut i buken (förklarar skuggorna de sett på ultraljuden) och ger upphov till inflammationer och smärta. Det är en kronisk sjukdom och uppträder i skov. Det finns inget bot mot det.

På onsdagen är Liams feber fortfarande hög, så jag får en jourtid på vårdcentralen. Läkaren undersöker Liam, som är jätte duktig, gapar när de ska kolla i halsen, sträcker fram fingret när de ska ta blodprov. Kan man säga att det är ett tecken på att han är alldeles föör van vid sjukhus??. Iallafall, läkaren tittar i båda öronen. Tittar på mig och säger att det ena örat ser bra ut och i det andra har han....håll i er nu, SNUVA! Jag tittar frågandes på läkaren och frågar om han inte menar öroninflammation. Näe säger han, Liam har snuva i örat. Känner mig ännu mer förvirrad. Frågar vad snuva i örat är för något. Han svarar att det är som en snorig näsa, lite kladdigt och täppt. När vi var på väg ut, tog Liam doktorn i handen och sa tack, precis som jag gjorde. Läkaren blev en aning ställd tror jag, men han bockade och vi fick åka hem. Sen dess har jag Suttit å lyssnat på hans öra, men inte har jag hört några nysningar, för det hör la ihop med snuva??

Tiden går i rasande fart

Skrev ett inlägg härom dagen, men det flög visst sin kos. Jaja, det var ju bara allmänt pladder iaf :).
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Liam har skolats in på dagis, funkade klokrent i början. Nu är det en massa tårar och skrik från dess att han sätter sig i bilen och en stund efter att mannen har lämnat honom på dagis. Dagispersonalen har varit helt underbara och sett till att Liam får vara på dagis på heltid nu när jag är nyopererad och inte får lyfta. Men det är så oerhört tomt o tyst här hemma på dagarna. Men hunnit med att få hemsidan publicerad, en del av er har fått en tjuvkik, till 4:e advent tänkte jag annonsera om hemsidan här så alla kan in och kika på sidan.

Som ni vet opererades jag den 5 dec. Fick vänta ganska länge på min tur att ligga på slaktbordet, trots att jag hade kö nummer 3, så sköterskorna gav mig dropp. Väl nere på operation förberedes jag, fick starka smärtstillande innan narkosen. Jag frågade tydligen människorna runt omkring om de inte kunde dra ur mina visdomständer när jag ändå var sövd. Men de kunde de inte göra tydligen, för här sitter jag med 2 irriterande tänder. Iaf så när jag vaknat och kommit upp på avdelningen så får jag träffa läkaren. Cystan hade spruckit så de opererade inte bort något, det enda spår de såg av cystan var vätska i buken. Men när de ändå grävde runt i magen så såg de vita fläckar på baksidan av livmodern som de tog vävnadsprov på. Svaren får jag nästa vecka. Så jag hoppas på att det blir en fin julklapp och inte den sämsta man kan tänka sig.
När det var dags att åka hem tyckte jag att min mage kändes hård. Jag vet att man kan kännas uppblåst och så pga gasen de fyller buken med. Men denna hårdhet var enligt mig bara ett område. Frågade sköterskorna om magen ska kännas så här hård, men de kände och tyckte allt kändes normalt. Inom mig malde tankarna om inre blödningar, kommer ihåg från den tiden jag läste akutsjukvård att man får hård mage av inre blödningar, men även snabb puls. Likt en hypokondriker sökte jag febrilt efter pulsen, som faktiskt var lugn och jämn. Så jag släppte den tanken och åkte hem.
Hemma möts jag av Liam kryper upp i famnen och ger mig en bamsekram. Sätter mig i soffan, lägger en kudde på magen och Liam sätter sig i mitt knä. Kramas en stund, sen ber jag min mormor att titta på magen och känna på hårdheten. När jag flyttar på kudden är den blöt, lyfter på två lager med tröjor och ser till min förskräckelse att hela magen är blodig, bloden rinner förfullt ur snittet vid naveln. Ropar på mannen som står i köket att slänga hit en handduk. Kan ju nämna att han är extremt känslig när det gäller blod. Så från hallen kastar han en frotéhandduk som jag lägger på magen som tryck. Ber mannen ringa min mamma, som jag vet är på väg till oss. Precis när han ska ringa svänger hon in på gården, han öppnar köksdörren och säger att hon måste köra in mig på akuten. Mamma pratar med personalen på akuten och kör sedan in samma väg som ambulansen. Där väntar två sköterskor och en bår. Rullas snabbt in på ett rum, förbandet tas bort och blodet rinner som bara den. Får ligga och hålla handduken mot för att stoppa blödningen i väntan på kirurgen. 1 timme senare har blödningen lugnat sig och kirurgen tillsammans med en av läkarna från gyn konstaterar att ett blodkärl brustit. Prover tas och jag skickas sedan hem. Väl hemma får jag kramper i nacke, kan varken prata eller se för kramperna gör att hela kroppen förvrids. Mamma och Benke försöker få in mig i sängen, det gör så himla ont och jag kan inte göra något annat än att skratta för jag känner mig som ett förvridet riksmongo. Värktabletterna börjar göra sitt och jag slutar krampa bara jag ligger still och håller tyst.

Dagarna går och jag repar mig mer och mer. På fredagen frågar jag mormor om hon kan lägga om förbandet. Liam och Simon tittar på med stora ögon, Liam står och blåser (så gör vi på honom om han slagit sig), Simon tittar på magen, tittar på mig och tittar återigen och säger sedan att min mage ser ut som mögelost, för den är vit, blå, grön och gul. Hahaha vad jag skrattade gott åt hans liknelse. Kommer nog inte äta mögelost på ett tag...På lördagen tänkte jag mig inte för utan lyfte Liam. Sen var det kört, jag började blöda igen. Ringer 1177 och ber om en tid till vårdcentralen. Träffar en sköterska en timme senare och då hade det slutat blöda. Som tvättar rent och lägger nytt förband. Medans hon tvättar rent så får skrubar hon även bort 2 st stygn. Men det gjorde inget sa hon, för det är ju 5 dagar sedan jag opererades. Hon sa att om jag börjar blöda igen så skulle jag komma tillbaks så en läkare får titta på såret. En timme senare börjar jag blöda igen. Ringer 1177 igen och får en tid några timmar senare. Träffar en otrevlig läkare, han sätter näven på magen och trycker. Blodet rinner ur snittet vid naveln, sköterskan torkar rent och så trycker läkaren igen. Behöver jag säga att det gjorde skitont?? Han säger att det är blod efter blödningen jag fick i måndags. Sen säger han att jag inte ska vända mig till vårdcentralen för gyn ska se efter sina egna sår.
Så jag blöder på under resten av helgen, åker in på gyn på måndagen och de klämmer på magen, dock försiktigt och blodet kommer fortfarande ut. Men de sa att jag inte behövde oroa mig, det är bra om blodet kommer ut. Så här sitter jag, blödandes så länge jag inte sitter still. Mysigt värre. Jaja någon gång ska det la sluta.

Imorgon bär det av till Falun, ska till hud med Liam och få några hudförändringar kollade.
Hoppas allt är bra med er kära läsare, om det är några kvar efter min frånvaro.
Kramar