Vägens slut

I blindo har jag famlat längs snåriga stigar,
klivit över stockar,
ramlat
borstat bort smutsen från knäna
rest mig upp
Sakta trevat mig fram längs med stigen.
Men nu har jag nått fram till vägskälet
det vägskäl
som jag blivit förbredd på att nå.
Tidigare trott att jag redan nått fram
Men nu vet jag
att jag bara gått i cirklar.
För nu står jag där
vilsen och rädd
sorgsen och osäker
Vilken väg jag än väljer att gå
väntar mörkret
större hinder
större fall
Blodiga knän och värkande kropp
Jag måste välja en väg
Någonting inom mig viskar
att oavsett om jag tar rätt väg
så kommer vägen kantas med
mycket mörker och hinder
Men till slut så kommer jag fram till ljuset
och när jag nått mitt mål kommer jag bli hel igen.
Men rädslan kryper i mig
hindrar mig från att ta ett steg
Tänk om jag tar fel stig
hur länge får jag då vandra innan jag når ljuset?
Men just nu förlamar skräcken mig
Sätter mig ner och vilar
hämtar andan
och väntar på att någon
eller något
ska knuffa mig i rätt riktning

Ilsken

En ilska kokar inom mig
vet inte vart jag ska göra av den
Orkar inte med den känslan
vill inte prata om det
Sakta driver den mig iväg
iväg från allt de jag älskar

Omogna händelser
får mig att se rött
hur f*n ska detta sluta
Ni, som borde föregåe med gott exempel
får de små här på jorden att vilja fly

Inte tar ni hand om situationen som ni borde göra
på ett vuxet sätt
nej ni sänker er till dagisnivå
och hittar på små lögner
det är inte som det ser ut.

Tror ni verkligen att det fungerar så
fattnar ni inte att det redan är försent
De tror inte på era sketna lögner
de vet vad som hände
Inte hjälper det när de ser hur ni ser ut

En annan får agera medlare
tröstare, vuxen
och städa upp efter er
Men det ska ni ha klart för er
detta var sista gången.

En dikt från förr

Det är mörkt där jag vandrar
förblindad av allt mitt hat
Försöker trycka ner alla mina känslor
men de bubblar hela tiden upp till ytan

Jag går med gråten i halsen
ty det finns inga svar på mina frågor
Kommer jag någonsin bli den jag tidigare var
eller kommer jag att fortsätta låtsas vara någon jag inte är

Långt inuti mig finns det lilla barnet
som längtar efter kärlek
som längtar efter en kram
Jag behöver det
för att ha ork att utvecklas och bli vuxet

Inuti min själ finns alla hårda ord inristade
alla hemska minnen är blödande sår
som aldrig läker
Inuti mig finns minnena efter DIG
du som inte lät mig leka i barndomens trädgård
och njuta av att vara ett barn
DU som smutsade ner min kropp
DU som var vuxen och borde veta bättre
Man gör inte så mot ett oskyldigt litet barn

DU sover gott om natten
omgiven av människor som inte känner till den mörka varelsen som bor inuti dig
Jag kan inte sova
när mörkret sänker sig
och ögonen sluts
då kommer minnen tillbaks

Jag vill glömma allt
stoppa ner mina känslor
långt ner i en brunn
Men de kommer alltid upp till ytan igen

Kommer jag någonsin bli hel igen
och bli den jag tidigare var?

Nertrampad - en dikt

Nertrampad

Känner mig nertrampad
betydelselös
Räknas inte mina tankar
mina känslor
Är det bara dina känslor som är viktiga

Nerstampad långt ner i jorden
här står jag
Människor springer förbi
några snubblar över mitt huvud
Så ont
så ont

En hund kommer fram
slickar mig i ansiktet
börjar sen gräva runt min kropp
Plötsligt slits han bort av sin ägare

Ensam kvar är jag

Diktsamling

Sen nåt år tillbaka har jag funderat på att ge ut min diktsamling, men tvekat många gånger. Dikterna har känts alldeles för personliga och det har känts som om hela min själ skulle bli så blottad, så naken. Det är ju trots allt dikter skrivna under mitt hela liv, under ljusa men mest mörka perioder i mitt liv. Vad ska folk tycka, kommer de titta snett på mig, ta avstånd från mig när de tagit del av mina tankar?

Med mycke peppning från min mamma och mormor har jag bestämt mig för att ge ut dem. Håller på och försöker välja ut vilka jag vill ha med, försöka designa ett bra omslag och viktigast av allt hitta en bra titel.
Började med allt detta i augusti och arbetade flitigt med att lägga in dikterna i datorn. Men efter nån vecka så slutade jag, hakade upp mig på titeln återigen och alla tankar om ska jag verkligen våga ge ut dem. Ska jag ge ut dem under mitt namn eller under ett pseudonym.
Får ta en sak i taget och koncentrera mig på innehållet så kanske resten löser sig under resans gång. Återkommer när jag allt är klart och berättar var den finns att köpa.

Nä nu ska jag ta tag i bakning och städning. Dock inte samtidigt, fast man önskade att man kunde göra allt på en gång. Morgondagens gäster börjar ramla in redan på förmiddagen imorgon. Så imorgon blir det att gå upp tidigt och koka gröt. Antar att tid för en rikigt lunch inte blir av eftersom alla kommer på olika tider, på rad efter varandra. Avlösning i födelsedagsfabriken. Så det är enligt mig viktigt att få en ordentlig frukost så att barnen och vi står oss på ett tag.
På ett sätt hade det varit skönt om alla kunde komma samtidigt, men så stort hus har vi inte idag och efter min urrensning av köksgeråd gör att det inte finns tillräckligt till alla.

Kramar