Vissa lever sitt liv genom att glida fram på en räkmacka medans andra tar sig fram här i livet genom att alltid välja den väg som är kantad med törne utan vackra rosor och andra vassa, elaka taggbuskar.
Jag tillhör dem som inte fick glida genom livet på en flott räkmacka, iallafall så känns det så idag, de senaste året. Har många fina stunder, många underbara människor i min omgivning - ingen nämnd ingen glömd.
Som många av er vet har min stig genom livet kantats av många taggiga buskar men även en och annan ros. Senaste året har inneburit taggigheter som 3 dödsfall, mammas sadelemboli som höll på att kosta henne livet, pappa fick tillbaks cancern, Liam som opererats innan han fyllde 1, mormor som lyckades pricka in både fall, lunginflammation och hjärtsvikt under en 2 veckors period, en jobbig förlossning, Liam som föds med infektion, gulsot och andningssvårigheter pga en blåsa mellan lungväggarna, djuren som får flytta pga allergi.
Men även den taggiga vägen har rosor, Liam föddes, mamma överlevde, min underbara familj, släkt och mina vänner.
Men idag kan kan jag inte längre förneka mitt eget mående. Försökt dölja det, har visserligen bara veta om det sen slutet av mars. Men liksom tryckt utan det och fokuserat på Liams operation, hans tillfrisknande, mammas mående, you name it.
Men dagens läkarbesök slog spiken i kistan, tårarna forsar och jag vet inte varifrån jag ska få ork och kraft längre. Livets prövningar har blivit för många och jag undrar när det ska ta slut. En vacker vän sa till mig att de som prövas hårt här i livet kommer att mötas av en skatt i slutet. Kommer inte ihåg ordagrant hur du sa Erika, men det är ord jag bär med mig.
Vet inte hur mycket jag skrivit om det, eftersom jag inte är den som klagar. Allt började i allafall i början av graviditeten. Skrev in mig på MVC i början av okt 2009. 2 dagar senare vaknar jag med kraftig magvärk på höger sida. Trodde att jag höll på att få missfall. In på akuten och hamnade senare i Falun. Då såg de att ena äggstocken, den högra, var förstorad, men sa att det var normalt under en graviditet. Värken fortsatte komma, sökte flera gånger för då hette det att det var för att min högra njure inte fungerade som den skulle under graviditeten, trots att jag flera gånger sa att det inte är åt njuren jag har ont. Jag vet la för sjutton var njurarna sitter. Men nej, de hävdade bestämt att så var fallet. Trots att värken kom och gick orkade jag inte längre tjata om värken. På återkollen efter förlossningen så visade det sig att njurarna återhämtat sig och fungerade som vanligt. Min värk sågs förbi igen, trots påpekandet från min sida. I mars i år när jag tröttnat på värken, sökte mig till MVC så lyssnade de på mig och gjorde en undersökning. Det visade sig då att min ena äggstock, den högra, kändes svullen. Remiss till gyn för ultraljud. Kom dit i slutet av mars, det var då jag första gången hörde tumör, äggstockscancer, men de orden liksom bara försvann bland allt hjärnludd. Tumören var då 30 mm. Bestämde att jag skulle kallas till en ny undersökning för att efter det ta ställning till behandling eller ej.
Var dit idag, tumören hade växt 11 mm på lite mer än en månad. Pga att den växt och för att jag har ont så har de valt att göra en operation nu inom 2 veckor. De ska göra ett titthål genom navel, gå in med kamera och se hur det ser ut. Kan de tar de ut tumören genom titthålet, i värsta fall blir det ett större snitt. De ska försöka att bara få ut tumören, men i värsta fall får de lov att operera bort hela äggstocken. Nä nu överdrev jag, det är inte det värsta. Det värsta är om de tar bort rubbet.
Glad att operationen blir snart, men samtidigt orolig över tiden efteråt. Vad kommer hända? Räcker det med operation, behövs det medicinering, mer operationer, hur blir det med barn, kan jag blir gravid igen? Är den godartad, elakartad eller en borderline? Har det spridit sig, kan det sprida sig?? Hjärnan bara bombaderas med tusen frågor när jag inte håller mig sysselsatt med andra saker. Men antar att mina frågor får sina svar inom sinom tid.
Vet att jag har så mycket att glädjas åt, mycket att se positivt på. Men idag lyckas jag inte se genom den mörka vägg som skärmar av mitt synfält. Hur mycket ska man orka innan man blir tokig, galen??
Tycker inte om att beklaga mig, vill inte att bli daltad med. Men jag orkar inte bära på det längre. Faktiskt lite skönt att få lyfta på locket å släppa ut en del av det.
Anledningen till varför jag inte vill beklaga mig, tala om hur jag mår osv är för att det alltid finns nån filur som gottar sig i andras elände. Men just nu skiter jag i det, vill man gotta sig - be my guest, I don´t care.
Nu väntar sängen, ska vifta bort lite mörka moln och för att kunna få se solen igen.
Kramar
