Hur står det i matchen mot det kaoset?

Under de senaste åren har jag utkämpat ett tyst krig mot kaoset. Jag har försökt vara stark och försökt gått rakryggad ut ur rasmassorna. Ovanpå mina axlar har jag staplat alla bördor som jag försökt lätta från mina medmänniskor. Men nu i efterhand inser jag att ingen kan bära så mycket på sina axlar och ändå stå pall. Jag är ingen superkvinna som jag länge försökte inbilla mig. Mina vänner sa åt mig att söka hjälp innan jag rasar ihop helt. De såg det jag inte såg, de såg hur trasig jag faktiskt är.
För ett år sen kom perioder med trycket över bröstet och andningssvårigheterna som ett brev på posten. När paniken tog över och det blev tufft att andas la jag mig ner i sängen slöt ögonen och tänkte att det nu är det över. Vaknar jag inte något mer så är det ok. Inte ens då förstod jag hur skör isen under mina fötter var. Men i maj förra året, efter ett besök på akuten av en helt annan anledning. Såg en läkare, som opererade bort min första tumör, genom min fasad och frågade rent ut hur jag mår. Svara att jag mår bra. Då titta hon på mig och frågade hur jag egentligen mår. Och då brast det. Så hon skicka en remiss till en kurator. En helt underbar kurator och jag har inte gråtit så här mycket som jag gjort det senaste halvåret. Befriande men samtidigt jobbigt med insikten om att inte må bra.
Om jag kopplar bort omvärlden och bara tittar in i min bubbla, så kämpar jag ett krig mot hjärntumören samtidigt som jag brottas med panikångest och utmattningsdepression.
Detta är den största anledningen till min frånvaro. Det är oerhört tufft för mig att skriva detta då jag försökt att hålla detta för mig själv. Börjar inse att ensam inte alltid är stark. Kanske kan jag övervinna mina demoner genom att berätta.

Kramar Alex

En pausknapp tack!!

Tiden springer iväg alldeles för fort. Önskar jag hade en pausknapp så jag fick en chans till reflektion och pusta ut.

Har inte haft ork eller inspiration till att blogga, sitta vid datorn överhuvudtaget.

Min lillprins har hunnit fylla 3 år. Förstår inte att det gått så fort. Han är ingen bebis längre, utan en ung pojke med enorm energi och nyfikenhet. Pratet kommer allt mer och mer, han är inte tyst en minut, pratar till och med en hel del i sömnen. Är så glad att pratet har kommit igång, men ibland önskar jag att han kunde vara tyst en liten stund... :)

Vy över siljan

Från siljans strand

Var så vackert att jag fick lov att trotsa blåsten och ta dessa kort

Gav frisören fria händer och här är resultatet

Min solstråle som fyllt 3 år

Trots med stort T

Min underbara ängel, men glorian på sned har snart gjort att jag blir gråhårig i förtid.

Hur kan man ena stunden vara supergo, säga "Mamma, älska däjj" till nästa stund skrika  "NÄÄ ja sälv" för att sedan bryta ihop och säga "Mamma hälpa mäjj NUUU!!"

Hans trots finns det inga gränser på, häromdagen fick mannen bära ut honom från ICA. Han sprang iväg från oss på affären, fann honom i andra änden av affären med en banan i högsta hugg. När han såg mig låtsar han skjuta mig och säger "Bambam". Och när han inte fick någon glass så skrek han i högan sky, sparkades och vrålades.

Jag försöker ignorera hans utbrott och inte göra något stort utav det. Försöker förklara för honom varför hans vilja inte går genom. Men ibland skulle man bara vilja stänga in sig i ett tyst rum.

Men även om det periodvis är påfrestande kan man inte låta bli att känna en sån enorm kärlek och lycka över hans härliga upptåg.

Han har börjat med att säga Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma. Spelar ingen roll hur många gånger jag säger ja, Liam. Så efter några mamma så kommer det antingen HEJ eller "kojja bara".

Nä dags för sängen.

Kramar

Sjukstuga

Ursäkta min frånvaro, men är inne på 3 veckans sjukstuga. Vi har legat dåliga allihopa. Jag kände mig piggare och var tillbaka till jobbet i torsdags men när jag jobbade i lördags kände jag mig så mycket sämre.
Insåg att jag fått bihåleinflammation så jag köpte kortisonspray. Men sen kom öronvärken som ett brev på posten. Nu förstår jag varför barn skriker rakt ut när de får öroninflammation. Inte många timmars sömn natten mellan lördagen och söndagen. Det kändes som om jag skulle föda barn genom örat, men det var sjukt skönt när det gick hål på trumhinnan och vätskan rann ut. Men blev en tur till vårdcentralen på söndagen och jag fick pencillin utskrivet. Eftersom jag har granulocytopeni så kan inte min kropp ta hand om bakterieinfektioner så jag är glad att de skrev ut pencillin.
Vill tillbaka till jobbet, enormt trött på att vara hemma och sjuk. Men jag fick order om att stanna hemma åtminstone imorgon också. Jag är ju som sagt inte bra på att lyssna på min kropp...

I vilket fall som helst så har allt vad dator heter hamnat vid sidan om.
Likaså den nya sidan, men kika gärna in på grafitochrosor blogspot com. Inte klar med den ännu men en bit på vägen iallafall

Kram på er!

Grr...

Sitter och jobbar med den nya sidan,
den med det nya namnet och med både gammalt och nytt innehåll. Än så länge blir det bara en blogg sida, tills jag vet hur jag ska göra. Men jag kan inte lägga upp bilder i bloggen, den är också blogspot. Å inte funkar det att lägga ut en bild här heller!

Hjälp mig!! Hur gör jag??

Allt löser sig

Allt löser sig är är något jag ofta säger och en del påpekar att jag säger så om allt. Men det är ju så, allt löser sig.

Liam och jag har legat sjuka hela veckan, Liam är den som drabbades värst med hög feber o infektionsutlöst astma. Blev en tur till lasarettet och fick ut ny medicin för astman. För att skryta lite så är min prins enormt duktig hos läkaren. Låter läkaren undersöka honom utan protester, och när blodprov ska tas sticker han fram fingret och säger inte ett ljud. Inte vet jag om det hela bottnar i att han är tok för van att träffa läkare eller om att han vet att han får köpa sig något efteråt.
Ringde på förstärkning denna vecka, min mormor fick komma och ta hand om Liam när vi jobbade... Ja jag vet, jag har fortfarande inte lärt mig att lyssna på kroppen och vara hemma när jag är sjuk.

Ner på arbetsförmedlingen och skrev in mig som arbetslös i tis, i fredags blev jag erbjuden en tjänst på Colorama. Tackade ja utan att blinka. Börjar den nya tjänsten den 4:e februari.
Så allt löser sig. Är så enormt glad, för även fast jag inte blir stormrik så har jag ett arbete jag tycker om och där jag hela tiden utvecklas.

Kram från en glad tjej

Vägens slut

I blindo har jag famlat längs snåriga stigar,
klivit över stockar,
ramlat
borstat bort smutsen från knäna
rest mig upp
Sakta trevat mig fram längs med stigen.
Men nu har jag nått fram till vägskälet
det vägskäl
som jag blivit förbredd på att nå.
Tidigare trott att jag redan nått fram
Men nu vet jag
att jag bara gått i cirklar.
För nu står jag där
vilsen och rädd
sorgsen och osäker
Vilken väg jag än väljer att gå
väntar mörkret
större hinder
större fall
Blodiga knän och värkande kropp
Jag måste välja en väg
Någonting inom mig viskar
att oavsett om jag tar rätt väg
så kommer vägen kantas med
mycket mörker och hinder
Men till slut så kommer jag fram till ljuset
och när jag nått mitt mål kommer jag bli hel igen.
Men rädslan kryper i mig
hindrar mig från att ta ett steg
Tänk om jag tar fel stig
hur länge får jag då vandra innan jag når ljuset?
Men just nu förlamar skräcken mig
Sätter mig ner och vilar
hämtar andan
och väntar på att någon
eller något
ska knuffa mig i rätt riktning