...MUS!!
Benke satte ut Boss i linan, gick ner mot syrénbuskarna. Får syn på Walle (vår hankatt) som ligger där och sover, börjar prata med honom och sträcker ner handen för att klappa honom. Walle är på väg att resa sig och stryka sig mot handen. DÅ kommer en mus i 150 km/h, springer mitt mellan Benke & Walle. Benke hoppar undan och undrar va F*N var det där. Walle skiner upp och sätter av efter musen. Boss som ser Walle jaga musen och även han vill vara med. Men tyvärr sätter linan P för det.
fredag 28 maj 2010
Dagens fasa
Måste ju bara dela med mig av dagens FASA!! Skrattar lika gott varje gång jag berättar det för någon. Men när det skedde, skrattade jag inte...
För att ni ska förstå det hela lite bättre, ska jag säga att min stora, tuffa älskling hatar myror, då menar jag VERKLIGEN HATAR, nästan som en fobi...typ, tar liksom inte i dem. Som om jag gör det...Vi skulle in och hämta kidsen på skolan, lassar in cykelställ, då Simon skulle få med sig sin cykel, Simons bilstol i skuffen. Åker och handlar foder, därför som vi inte sätter fast cykelstället på dragkroken.
Någonstans på vägen mot Orsa, ropar Benke: "J*VLA FLUGJ*VEL!! Flugan BET MIG!
Framme i Orsa, ser jag en FLYGMYRA på instrumentbrädan (jag sitter bak med Liam). Säger så lugnt jag kan: "Älskling, stanna bilen fort somF*N!!" Tänkte inte säga vad jag såg, vill inte skapa panik. Men innan han stannat på sidan av vägen, ser han flygmyran, ger honom Masen, som jag lägligt nog tagit med mig. Med en himla fart, flyger myran ut genom fönstret.
-"Jag tyckte väl att det var konstigt att en fluga bet mig" Säger Benke.
När vi stannar utanför skolan, ska Benke till att gå för att hämta pojkarna. Jag stannar kvar med Liam men kliver ut för att plocka in Simons bälteskudde och för att sätta fast cykelstället. Gissa om jag får panik när jag ser en himla massa svartmyror på bilkudden. Benke hjälper mig att slänga ut alla grejer från skuffen. Då cykelstället åker i backen åker det ut en massa myror. Benke går o hämtar barnen medans jag inleder min karriär som massmördare och går bananas på myrorna. Min största fasa just då är att myrorna tagit sig till baksätet, invaderat babyskyddet och börjat kalasa på Liam. Men paranoida jag finner som tur är inga myror i baksätet. Så jag koncentrerar mig på skuffen. Så med en hand mosar jag myror medans jag med den andra kliar mig på hela kroppen, för det känns som om man har myror på hela sig, samtidigt som jag dansar äckeldansen, ni vet den där dansen man dansar när man har hela kroppen full med fantasi- och inbillningsinsekter. Det går förbi en herre med hund och kollar väldigt konstigt på mig. Tänk er själva, en blondtjej som står å äckeldansar, kliar sig överallt, samtidigt som hon slår efter något som knappt syns och runt omkring henne ligger saker utspridda. Tittar snabbt på honom ler lite så där besvärat. Han skakar på huvudet och går vidare.
När Benke o barnen kommer till bilen har jag i stort sett avslutat mitt massmördandet, bara en ynka liten myra återstår.
Lastar in sakerna i bilen igen, Benke tar tag i cykelstället och dunkar det i backen, ut forsar hundratals, tar säkert i i underkant, små svartmyror. De bara väller ut och barnen hoppar undan o börjar steppa i försök att döda dessa myror.
Cykelstället kom aldrig mer in i bilen igen. Antagligen hade de gjort ett mysigt bo inuti cykelstället och myran som bet Benke var troligtvis drottningen.
Vägen hem var fylld med kliandet efter dessa fantasi- och inbillningsinsekter...
Veterinärsbesök
Idag var det veterinärsbesök med Diezel som gällde. Anledningen var dels för en tand som han bitit/slagit av och för att det kommer blod från snoppen hans.
Först kollades tanden och hon sa att han inte reagerade när hon petade med en sån där hemsk "krok" som de tar bort tandsten med.
Sen led jag med vår fina kille, då vetten skulle kolla prostatan....stackarn. Han tittade på mig med ögon som sa "vad har jag gjort för att förtjäna detta?" ( ja jag vet att jag förmänskligar hundarna but thats how I´am). Hon tyckte att den var något förstorad och det kunde förklara varför det kom blod. Några körtlar eller kroppar som sväller om det är nån löptik i närheten. Det var något simpelt och lätt ord men det flög ut genom det andra örat, eller så är det helt enkelt överfullt i skallen åt mig och ny information går inte att lagra innan man gjort en diskrensning. Nä nu blev det off topic..
Iallafall så spolades förhuden rent, då han även hade akut förhudsinflammation, eller var det förhudskatarr?!! Usch vilken hemsk matte jag är.
Efter att ha pratat med veterinären och övervägt för- och nackdelarna så kom vi fram till att Diezel skulle få en spruta, en spruta som gör att han numera är kemisk kastrerad. Eftersom han inte ska användas i avel och han faktiskt blir superstressad och för att inte tala om jobbig när det är en löptik i närheten.
Om denna spruta funkar och vi ser att hans beteende ändras så kanske vi överväger att plocka bort juvelerna. För hans skull...
Nu ligger han nedanför mig och sover så gott. Min stackars lilla prins...
Först kollades tanden och hon sa att han inte reagerade när hon petade med en sån där hemsk "krok" som de tar bort tandsten med.
Sen led jag med vår fina kille, då vetten skulle kolla prostatan....stackarn. Han tittade på mig med ögon som sa "vad har jag gjort för att förtjäna detta?" ( ja jag vet att jag förmänskligar hundarna but thats how I´am). Hon tyckte att den var något förstorad och det kunde förklara varför det kom blod. Några körtlar eller kroppar som sväller om det är nån löptik i närheten. Det var något simpelt och lätt ord men det flög ut genom det andra örat, eller så är det helt enkelt överfullt i skallen åt mig och ny information går inte att lagra innan man gjort en diskrensning. Nä nu blev det off topic..
Iallafall så spolades förhuden rent, då han även hade akut förhudsinflammation, eller var det förhudskatarr?!! Usch vilken hemsk matte jag är.
Efter att ha pratat med veterinären och övervägt för- och nackdelarna så kom vi fram till att Diezel skulle få en spruta, en spruta som gör att han numera är kemisk kastrerad. Eftersom han inte ska användas i avel och han faktiskt blir superstressad och för att inte tala om jobbig när det är en löptik i närheten.
Om denna spruta funkar och vi ser att hans beteende ändras så kanske vi överväger att plocka bort juvelerna. För hans skull...
Nu ligger han nedanför mig och sover så gott. Min stackars lilla prins...
måndag 24 maj 2010
En varning!!
Som ni vet så finns det en massa salvor som man ska strycka på det onda stället. Som tex voltaren salva, eeze spray med mera.
Här hemma har vi gått på reklamen och köpte hem Algesal, smärtstillande salva.
Kan nu tala om för er alla att den inte fungerar mot huvudvärk!!
Efter att ha smort in huvudet med salvan så återstår fortfarande huvudvärken men har numera ett fett hår, då salvan är svår att tvätta bort...
Här hemma har vi gått på reklamen och köpte hem Algesal, smärtstillande salva.
Kan nu tala om för er alla att den inte fungerar mot huvudvärk!!
Efter att ha smort in huvudet med salvan så återstår fortfarande huvudvärken men har numera ett fett hår, då salvan är svår att tvätta bort...
söndag 23 maj 2010
Förlossningsberättelse
Kan förvarna om att det blir en lååång berättelse....
Innan jag börjar så kan jag tala om att jag visste att det skulle göra ont och att jag bestämt mig för att föda á natural (utan bedövning), duscha innan jag åker in på BB och på mina bara ben vara uppe och gå genom värkarbetet....blev det så?? Bara att läsa genom all denna text av mundiarré så vet ni :D
Ska även berätta att Benke har svår sjukhus skräck, blod och spruträdsla sen han hamnade under en åkgräsklippare och förlorade delar av sitt ben.
Onsdagen 5 maj kl 05:45
Vaknar av att jag känner mig konstig, går på toaletten och blir sittandes ett tag, jösses vad kissnödig jag är hann jag tänka både två och fem gånger. På väg mot sängen igen var jag tvungen att vända inom loppet av 3 meter. Väl inne på toaletten börjar jag fundera om jag blivit förslappad för det tog aldrig slut och jag kunde för f*n inte knipa ihop. Att det var vattnet som gick slog mig inte då...
Lägger mig i sängen igen och det börjar rinna, gissa om jag skämdes. Trodde ju på fullaste allvar att jag blivit inkontinent. Mumlar lite för mig själv att jag måste in i duschen.
Duschen gjorde att jag kände mig så mycket fräschare, men om jag visste att den känslan inte skulle vara länge hade jag nog njutit ännu mer av duschen.
När jag väl hade lyckats torka mig torr, inte så lätt att komma åt överallt när man är stor som en valross och vig som ett kylskåp, så börjar det sippra väldigt fort och en ny dejt med duschen var ett faktum. Det var då som poletten ramlade ner och jag förstod att vattnet gått.
Förklarar läget för Benke, säger åt honom att åka till jobbet som vanligt.
Kl 08:30
Har tid hos Barnmorskan, träffar min svägerska (Benkes ena syster) i väntrummet. Vi har samma barnmorska. Hon hade då gått över tiden med 5 dagar. Berättar att vattnet gått och hon tyckte att det var "orättvist". För där satt hon o väntade sitt 3:e barn och gick över tiden, medans jag som väntade mitt första var 5 dagar före utsatt tid. Men hon var glad för min skull och höll tummarna. Hade ju dragit med mig mormor dit, ifall värkarna skulle sätta igång så kunde hon köra bilen hem. Antar att jag skulle vara en trafikfara om värkarna sätte igång. Så jag lämnade mormor i väntrummet. Berättade för barnmorskan att jag trodde vattnet gått (trodde ju samma sak förra veckan också, men doktorn på spec.mvc bestämde sig för att jag hade fel). Hon sa att det lät som det var så och ringde upp till BB så att jag skulle få komma dit på en CTG-kurva. Frågar om hur länge man får gå utan vatten, 24 timmar blev svaret. Tar bilen dit, då mormor har svårt att gå, lämnar henne i entrén till lasarettet, åker och parkerar bilen. Säger till mormor att jag kommer snart. Uppe på BB så säger de att denna kurva tar 30 min. Tänker på stackars mormor nere i entrén. Tiden går och CTG-kurvan är avvikande. Skickas ner till Spec.mvc där de konstaterar att det är vattnet som gått. Eftersom CTG-kurvan inte var bra tycker de att jag ska åka till Falun och göra ett nytt. Får en tid kl 14.
På väg hem från lasarettet så ringer jag Benke och säger åt honom att ta med lunchen hem, så äter vi tillsammans innan vi åker till Falun.
Väl hemma, hoppar jag in i duschen, sätter på mig torra kläder, packar ner det sista som Benke packar in i bilen. Ringer mamma och hon lyckas övertala mormor att hon ska med till Falun. Jag äter en rejäl lunch, medans mormor o Benke petar i maten då de är stressade. Säger åt dem att varva ner eftersom jag inte har värkar och har tid kl 14. Lyssnar de?? Näää!!
Ringer hundvakten, som också blir upp i varv, hon slänger iväg grejerna hon håller på med, rusar in och säger till sin pappas sambo att hon måste åka till mora för vattnet gått.
Strax innan 12 är vi på väg, ska tanka men hoppar det. Å iväg bär det med en jäkla fart. Mormor, som i vanliga fall predikar om att man ska hålla hastigheten, sitter i baksätet och svär över hur de övriga trafikanterna kör. Kör de inte för sakta, så är de i vägen. Benkes fot vilar tungt på gaspedalen, bryr sig mormor?? Nepp, inte ett ljud om att det går alldeles för fort. Säger åt honom att sakta ner, vi har inte bråttom. Efter en kompromiss så sänker han hastigheten med ca 2o km/timmen. 40 minuter senare är vi Falun...
Kl 14:00
Inne på lasarettet irrar vi runt, hamnar på förlossningen. Får reda på att vi är fel, bara att knata ner för trapporna igen...vägrar ta hissen. Här ska värkarna sättas igång.
Får en ny CTG-kurva, liksom den förra var denna avvikande, men blev normal efter att jag fått en hostattack. Skickas hem eftersom jag inte har några värkar. Frågar samma frågar som i Mora om hur länge man får gå utan vatten. Denna gången är svaret flera dagar...
Stannar kvar i Falun, hos mamma. Tar en promenad och handlar mat. På vägen hem börjar värkarna. Som små lätta mensvärkar. Är det så här det ska vara, inga problem, detta klarar jag!! Värkarna kommer och går under kvällen med 6-11 minuters mellanrum. Kontaktar BB och de tycker att jag ska avvakta eftersom jag inte har feber eller regelbunda värkar.
Jag och Benke tar en promenad efter kl 22, värkarna fortsätter vara svaga men regelbunda med 6 minuters mellanrum.
Strax innan 23 går vi och lägger oss. DÅ börjar värkarna på RIKTIGT! 3 minuter mellan dem och de är värkar från helvetet. Ringer BB strax innan halv tolv, de säger att jag kan avvakta. 10 minuter senare ringer min mamma dem och säger att jag kommer in.
Kl 23:55
är vi framme på BB, denna gången tar vi hissen. Nu skiter jag fullständigt i min hissrädsla... Tar hissen och alla tankar på att vi kan fastna i hissen fanns inte, trots att det kanske är då de borde dyka upp. Skrivs in av BM "Troll". Jösses vilken dam, funderar flera gånger på om hon är full eller om hon bara är lite galen. Hon irrar runt i rummet, pratar för sig själv och ibland med oss, tror vi iaf.
Värkarna är kraftiga, täta och smärtsamma, kl är 02:00 och jag är öppen 2 cm. Fy fan 8 cm kvar och en himla massa hemska värkar kvar.
Får antibiotika för att förebygga att jag ska få en infektion för att det är att jag gått utan vatten FÖR LÄNGE heter det nu, 20 timmar senare. Får inte pencilin eftersom jag sagt att jag inte tål det, utan får antibiotika. Trollet är på väg att ge mig ett dropp med luftbubblor i. Ifrågasätter det och hon säger: Oj då, vart då?? Å så mumlar hon vidare på sitt eget lilla språk. Antagligen för att vi människor inte ska förstå att hon smider planer för att ge mig förlossningsrädsla.
Nån gång efter det ger jag tydligen upp och vill åka hem. För jag ska f*n i mej inte föda några barn skriker jag i högan sky. Benke ringer då min mor som kommer upp. Under tiden försöker trollet ge mig lustgas. Hon ger mig masken och ber mig ta ett djupt andetag. Frågar om hon är dum i huvudet för det kommer inget. Ojoj säger hon, jag glömde visst sätta på den. En rad mindre fina ord rinner ur min mun. Vilken hemsk bitch jag blivit under denna natt. Hon får igång lustgasen, jag tar 2 djupa andetag, slänger lustgasen efter henne och nästa salva av mindre fina ord haglar ur min mun.
Då bestämmer hon att jag ska ha epidural. Jag som i flera månader intalat mig att jag inte ska ta nån bedövning, för ont ska det göra att föda barn och ju ondare det gör desto närmare slutet är man.
Mamma kommer, hon och Benke hjälps åt så gått det går att försöka lugna mig. Mamma är ett enormt stöd för mig som gav upp och för Benke som har sjukhusskräck.
Tror att runt halv 5 får jag epiduralen, den sätts mitt under en värk. Inte det lättaste att vara still då. Får reda på att jag ska få ett dropp med morfin. Frågar om de läst min journal där det står en varning om att jag INTE TÅL MORFIN. Men de säger att det inte är samma sak att få det via munnen som genom ryggmärgen. Berättar för mamma att jag fick antibiotika eftersom jag inte tål pencilin. Då informerar mamma mig om att det är tvärtom....oops! (men det gick bra).
När epiduralen är satt säger trollet mig att jag ska upp och gå. I helvete heller, JAG ska SOVA!! Jaja säger trollet och tjattrar vidare.
Innan klockan slagit 5 är jag öppen 10 cm. Ja nu närmar det sig!!
Epiduralen tog bort udden av värkarna och jag sov mellan värkarna. Hann till och med snarka några gånger på 3 min. Vet inte om det var värkarna som tröttade ut mig så där eller om det bara var mitt sätt att fly undan trollets prat och de smärtsamma värkarna.
Under de sista timmarna märker jag att Benke kommer in i rummet, gång på gång. Men ser aldrig att han går ut...detta var ett mysterium för mig där under natten. Personalen ser att Benke är svimfärdig och kommer in med en sacco säck som sätts framför hans stol, för om han skulle svimma hamnar han i säcken och inte på golvet. Väldigt fiffigt!!
Kl 06:45
Fortfarande inga krystvärkar men personalbyte!
In kommer en ny BM, hur underbar som helst och jag förvandlas åter till mitt snälla jag.
Denna barnmorska är glad och trevlig. Framför allt så är hon mänsklig.
Kl 08:00
De ger mig oxytocin i värkförstärkande syfte
Kl 08:15
Nu börjar krystvärkarna.
Kl 08:37
CTG kurvan visar att vid krystningar sker sena decelerationer av hjärtljuden, dvs att hjärtljudsfrekvensken sjunker hos bebisen, så de tar ett laktat (mjölksyra) prov på bebisen. Detta visar 2,20 får ej överstiga 4,2
De höjer mängden oxytocin för att förstärka mina värkar då det inte går tillräckligt fort framåt.
Kl 09:00
Nytt laktat tas då bebisens hjärtljud accelerar uppåt. Denna gången är laktatprovet 4,1
Barnmorskan tar tillsammans beslutet att ta bebisen med sugklocka, pga hotande fosterasfyxi (barnet hotas av syrebrist).
Benke ligger sedan ett tag ute i soffan i korridoren. Han ser hur folk börjar springa in och ut i vårat rum. Han misstänker det värsta och mår allt sämre. Själv har jag inte koll på vad det var för folk inne i rummet. Dels så brydde jag mig inte, hade inga glasögon så jag såg inget för den delen heller. Men mest berodde det nog på att jag var så koncentrerad på mammas peppande röst och att föda barn så omvärlden existerade inte.
Någon gång under krystarbetet märker jag att mamma inte andas, hon står och krystar hon också. Så mellan andetagen säger jag: Mamma, ANDAS!!
På slutet blir jag tröttare och har inte så mycket kraft kvar. Så när Barnmorskan säger åt mig att krysta jätte hårt vid nästa värk, bestämmer jag mig för att lura henne. Känner mig jättesmart och när nästa värk kommer låtsas jag krysta...Hur smart är man då??? Nu efteråt känner jag mig som en idiot. Men just då var det världens bästa idé....
Kl 09:08
Sätter de fast sugklockan, råkar nypa mig när den sätts fast, mindre skönt kan jag tala om och sen hjälper de till vid första krystningen. Detta gör så in i helvete ont, och de ber mig säga till när nästa värk kommer. Skriker att jag inte känner någon j*vla värk för det gör så himla ont. För hur ska jag kunna säga till när allt bara gör såå ont? Antagligen fick jag en värk i samma veva, för innan vet ordet av så ligger världens vackraste gosse på mitt bröst och värken är som bortblåst. Mamma klipper navelsträngen. Hon säger att det var en mäktig känsla.
Men hans andning blir efter några minuter sämre, så de kallar på barnläkaren. Vill ha in Benke innan de tar honom ifrån oss. Så jag säger åt dem att städa undan så gott de kan.
In kommer Benke, som ett falköga dras hans blick direkt till "hinken" under mig och han känner sig svimfärdig. Men håller sig på benen så han och jag brister tillsammans ut i glädjetårar.
Vi sitter där tillsammans ett tag innan läkaren kommer och tar honom med sig till nyföddhetsavdelningen. Vi beslutar att mamma ska följa med honom ner så Benke slipper vara med när de tar prover på honom.
Eftersom han togs med sugklocka så fick jag 3:e gradens bristning, den värsta man kan få är 4. Förlossningsläkaren var på ett snitt, så jag fick vänta på att hon kom tillbaks och kunde sy ihop mig. När det ska sätta de sista stygnen är jag inte tillräckligt bedövad utan jag talade om att det känns. Förlossningsläkaren ber barnmorskan att gå och hämta mer bedövning, men jag säger åt dem att skita i det. Det blir ju ett stick mindre. De tittar på mig med stora ögon och säger: Jaja du bestämmer. Sa att den lilla smärtan är inget jämfört med vad sugklockan gjorde. De skrattar och syr ihop mig och säger att jag är lugn och tålig.
Passar även på att be om ursäkt för allt jag vräkte ur mig och för att jag skrek under förlossningen. Men de sa att de tyckte jag var lugn. Hmm undrar om de sa så för att lugna mig eller finns det de som skriker värre???
Jag och Benke fikar, innan jag har kraft nog att ta mig in i duschen. Gissa om det var den bästa dusch jag varit med om.
Benke packar ner våra saker och jag pratar med Barnmorskan om förlossningen. Sa att jag nu efteråt är tacksam för att det blev sugklocka, fast jag inte var det då. För jag hade verkligen inga krafter kvar. Berättar även hur jag hade tänkt mig förlossningen och att den blev precis tvärtom. Hon frågar om jag är besviken för att det inte blev som jag tänkt mig. Besviken?? Nä absolut inte. Är glad att jag lyssnade på deras råd och tog epiduralen, för annars vet jag inte hur jag hade klarat av det.
3 timmar efter förlossningen
Får vi låna en rullstol och får äntligen träffa vår lilla prins.
Han vägde 3832 gram o var 52 cm lång. Men det var jobbigt att se honom ihop kopplad med andningshjälpen och ekg maskinen.
Efter 8 dagar på avd 33 blev vi utskrivna, borta var hålet på lungan och infektionen. Kvar återstår dock gulsoten, men det kan ta ett tag innan den försvinner.
Innan jag börjar så kan jag tala om att jag visste att det skulle göra ont och att jag bestämt mig för att föda á natural (utan bedövning), duscha innan jag åker in på BB och på mina bara ben vara uppe och gå genom värkarbetet....blev det så?? Bara att läsa genom all denna text av mundiarré så vet ni :D
Ska även berätta att Benke har svår sjukhus skräck, blod och spruträdsla sen han hamnade under en åkgräsklippare och förlorade delar av sitt ben.
Onsdagen 5 maj kl 05:45
Vaknar av att jag känner mig konstig, går på toaletten och blir sittandes ett tag, jösses vad kissnödig jag är hann jag tänka både två och fem gånger. På väg mot sängen igen var jag tvungen att vända inom loppet av 3 meter. Väl inne på toaletten börjar jag fundera om jag blivit förslappad för det tog aldrig slut och jag kunde för f*n inte knipa ihop. Att det var vattnet som gick slog mig inte då...
Lägger mig i sängen igen och det börjar rinna, gissa om jag skämdes. Trodde ju på fullaste allvar att jag blivit inkontinent. Mumlar lite för mig själv att jag måste in i duschen.
Duschen gjorde att jag kände mig så mycket fräschare, men om jag visste att den känslan inte skulle vara länge hade jag nog njutit ännu mer av duschen.
När jag väl hade lyckats torka mig torr, inte så lätt att komma åt överallt när man är stor som en valross och vig som ett kylskåp, så börjar det sippra väldigt fort och en ny dejt med duschen var ett faktum. Det var då som poletten ramlade ner och jag förstod att vattnet gått.
Förklarar läget för Benke, säger åt honom att åka till jobbet som vanligt.
Kl 08:30
Har tid hos Barnmorskan, träffar min svägerska (Benkes ena syster) i väntrummet. Vi har samma barnmorska. Hon hade då gått över tiden med 5 dagar. Berättar att vattnet gått och hon tyckte att det var "orättvist". För där satt hon o väntade sitt 3:e barn och gick över tiden, medans jag som väntade mitt första var 5 dagar före utsatt tid. Men hon var glad för min skull och höll tummarna. Hade ju dragit med mig mormor dit, ifall värkarna skulle sätta igång så kunde hon köra bilen hem. Antar att jag skulle vara en trafikfara om värkarna sätte igång. Så jag lämnade mormor i väntrummet. Berättade för barnmorskan att jag trodde vattnet gått (trodde ju samma sak förra veckan också, men doktorn på spec.mvc bestämde sig för att jag hade fel). Hon sa att det lät som det var så och ringde upp till BB så att jag skulle få komma dit på en CTG-kurva. Frågar om hur länge man får gå utan vatten, 24 timmar blev svaret. Tar bilen dit, då mormor har svårt att gå, lämnar henne i entrén till lasarettet, åker och parkerar bilen. Säger till mormor att jag kommer snart. Uppe på BB så säger de att denna kurva tar 30 min. Tänker på stackars mormor nere i entrén. Tiden går och CTG-kurvan är avvikande. Skickas ner till Spec.mvc där de konstaterar att det är vattnet som gått. Eftersom CTG-kurvan inte var bra tycker de att jag ska åka till Falun och göra ett nytt. Får en tid kl 14.
På väg hem från lasarettet så ringer jag Benke och säger åt honom att ta med lunchen hem, så äter vi tillsammans innan vi åker till Falun.
Väl hemma, hoppar jag in i duschen, sätter på mig torra kläder, packar ner det sista som Benke packar in i bilen. Ringer mamma och hon lyckas övertala mormor att hon ska med till Falun. Jag äter en rejäl lunch, medans mormor o Benke petar i maten då de är stressade. Säger åt dem att varva ner eftersom jag inte har värkar och har tid kl 14. Lyssnar de?? Näää!!
Ringer hundvakten, som också blir upp i varv, hon slänger iväg grejerna hon håller på med, rusar in och säger till sin pappas sambo att hon måste åka till mora för vattnet gått.
Strax innan 12 är vi på väg, ska tanka men hoppar det. Å iväg bär det med en jäkla fart. Mormor, som i vanliga fall predikar om att man ska hålla hastigheten, sitter i baksätet och svär över hur de övriga trafikanterna kör. Kör de inte för sakta, så är de i vägen. Benkes fot vilar tungt på gaspedalen, bryr sig mormor?? Nepp, inte ett ljud om att det går alldeles för fort. Säger åt honom att sakta ner, vi har inte bråttom. Efter en kompromiss så sänker han hastigheten med ca 2o km/timmen. 40 minuter senare är vi Falun...
Kl 14:00
Inne på lasarettet irrar vi runt, hamnar på förlossningen. Får reda på att vi är fel, bara att knata ner för trapporna igen...vägrar ta hissen. Här ska värkarna sättas igång.
Får en ny CTG-kurva, liksom den förra var denna avvikande, men blev normal efter att jag fått en hostattack. Skickas hem eftersom jag inte har några värkar. Frågar samma frågar som i Mora om hur länge man får gå utan vatten. Denna gången är svaret flera dagar...
Stannar kvar i Falun, hos mamma. Tar en promenad och handlar mat. På vägen hem börjar värkarna. Som små lätta mensvärkar. Är det så här det ska vara, inga problem, detta klarar jag!! Värkarna kommer och går under kvällen med 6-11 minuters mellanrum. Kontaktar BB och de tycker att jag ska avvakta eftersom jag inte har feber eller regelbunda värkar.
Jag och Benke tar en promenad efter kl 22, värkarna fortsätter vara svaga men regelbunda med 6 minuters mellanrum.
Strax innan 23 går vi och lägger oss. DÅ börjar värkarna på RIKTIGT! 3 minuter mellan dem och de är värkar från helvetet. Ringer BB strax innan halv tolv, de säger att jag kan avvakta. 10 minuter senare ringer min mamma dem och säger att jag kommer in.
Kl 23:55
är vi framme på BB, denna gången tar vi hissen. Nu skiter jag fullständigt i min hissrädsla... Tar hissen och alla tankar på att vi kan fastna i hissen fanns inte, trots att det kanske är då de borde dyka upp. Skrivs in av BM "Troll". Jösses vilken dam, funderar flera gånger på om hon är full eller om hon bara är lite galen. Hon irrar runt i rummet, pratar för sig själv och ibland med oss, tror vi iaf.
Värkarna är kraftiga, täta och smärtsamma, kl är 02:00 och jag är öppen 2 cm. Fy fan 8 cm kvar och en himla massa hemska värkar kvar.
Får antibiotika för att förebygga att jag ska få en infektion för att det är att jag gått utan vatten FÖR LÄNGE heter det nu, 20 timmar senare. Får inte pencilin eftersom jag sagt att jag inte tål det, utan får antibiotika. Trollet är på väg att ge mig ett dropp med luftbubblor i. Ifrågasätter det och hon säger: Oj då, vart då?? Å så mumlar hon vidare på sitt eget lilla språk. Antagligen för att vi människor inte ska förstå att hon smider planer för att ge mig förlossningsrädsla.
Nån gång efter det ger jag tydligen upp och vill åka hem. För jag ska f*n i mej inte föda några barn skriker jag i högan sky. Benke ringer då min mor som kommer upp. Under tiden försöker trollet ge mig lustgas. Hon ger mig masken och ber mig ta ett djupt andetag. Frågar om hon är dum i huvudet för det kommer inget. Ojoj säger hon, jag glömde visst sätta på den. En rad mindre fina ord rinner ur min mun. Vilken hemsk bitch jag blivit under denna natt. Hon får igång lustgasen, jag tar 2 djupa andetag, slänger lustgasen efter henne och nästa salva av mindre fina ord haglar ur min mun.
Då bestämmer hon att jag ska ha epidural. Jag som i flera månader intalat mig att jag inte ska ta nån bedövning, för ont ska det göra att föda barn och ju ondare det gör desto närmare slutet är man.
Mamma kommer, hon och Benke hjälps åt så gått det går att försöka lugna mig. Mamma är ett enormt stöd för mig som gav upp och för Benke som har sjukhusskräck.
Tror att runt halv 5 får jag epiduralen, den sätts mitt under en värk. Inte det lättaste att vara still då. Får reda på att jag ska få ett dropp med morfin. Frågar om de läst min journal där det står en varning om att jag INTE TÅL MORFIN. Men de säger att det inte är samma sak att få det via munnen som genom ryggmärgen. Berättar för mamma att jag fick antibiotika eftersom jag inte tål pencilin. Då informerar mamma mig om att det är tvärtom....oops! (men det gick bra).
När epiduralen är satt säger trollet mig att jag ska upp och gå. I helvete heller, JAG ska SOVA!! Jaja säger trollet och tjattrar vidare.
Innan klockan slagit 5 är jag öppen 10 cm. Ja nu närmar det sig!!
Epiduralen tog bort udden av värkarna och jag sov mellan värkarna. Hann till och med snarka några gånger på 3 min. Vet inte om det var värkarna som tröttade ut mig så där eller om det bara var mitt sätt att fly undan trollets prat och de smärtsamma värkarna.
Under de sista timmarna märker jag att Benke kommer in i rummet, gång på gång. Men ser aldrig att han går ut...detta var ett mysterium för mig där under natten. Personalen ser att Benke är svimfärdig och kommer in med en sacco säck som sätts framför hans stol, för om han skulle svimma hamnar han i säcken och inte på golvet. Väldigt fiffigt!!
Kl 06:45
Fortfarande inga krystvärkar men personalbyte!
In kommer en ny BM, hur underbar som helst och jag förvandlas åter till mitt snälla jag.
Denna barnmorska är glad och trevlig. Framför allt så är hon mänsklig.
Kl 08:00
De ger mig oxytocin i värkförstärkande syfte
Kl 08:15
Nu börjar krystvärkarna.
Kl 08:37
CTG kurvan visar att vid krystningar sker sena decelerationer av hjärtljuden, dvs att hjärtljudsfrekvensken sjunker hos bebisen, så de tar ett laktat (mjölksyra) prov på bebisen. Detta visar 2,20 får ej överstiga 4,2
De höjer mängden oxytocin för att förstärka mina värkar då det inte går tillräckligt fort framåt.
Kl 09:00
Nytt laktat tas då bebisens hjärtljud accelerar uppåt. Denna gången är laktatprovet 4,1
Barnmorskan tar tillsammans beslutet att ta bebisen med sugklocka, pga hotande fosterasfyxi (barnet hotas av syrebrist).
Benke ligger sedan ett tag ute i soffan i korridoren. Han ser hur folk börjar springa in och ut i vårat rum. Han misstänker det värsta och mår allt sämre. Själv har jag inte koll på vad det var för folk inne i rummet. Dels så brydde jag mig inte, hade inga glasögon så jag såg inget för den delen heller. Men mest berodde det nog på att jag var så koncentrerad på mammas peppande röst och att föda barn så omvärlden existerade inte.
Någon gång under krystarbetet märker jag att mamma inte andas, hon står och krystar hon också. Så mellan andetagen säger jag: Mamma, ANDAS!!
På slutet blir jag tröttare och har inte så mycket kraft kvar. Så när Barnmorskan säger åt mig att krysta jätte hårt vid nästa värk, bestämmer jag mig för att lura henne. Känner mig jättesmart och när nästa värk kommer låtsas jag krysta...Hur smart är man då??? Nu efteråt känner jag mig som en idiot. Men just då var det världens bästa idé....
Kl 09:08
Sätter de fast sugklockan, råkar nypa mig när den sätts fast, mindre skönt kan jag tala om och sen hjälper de till vid första krystningen. Detta gör så in i helvete ont, och de ber mig säga till när nästa värk kommer. Skriker att jag inte känner någon j*vla värk för det gör så himla ont. För hur ska jag kunna säga till när allt bara gör såå ont? Antagligen fick jag en värk i samma veva, för innan vet ordet av så ligger världens vackraste gosse på mitt bröst och värken är som bortblåst. Mamma klipper navelsträngen. Hon säger att det var en mäktig känsla.
Men hans andning blir efter några minuter sämre, så de kallar på barnläkaren. Vill ha in Benke innan de tar honom ifrån oss. Så jag säger åt dem att städa undan så gott de kan.
In kommer Benke, som ett falköga dras hans blick direkt till "hinken" under mig och han känner sig svimfärdig. Men håller sig på benen så han och jag brister tillsammans ut i glädjetårar.
Vi sitter där tillsammans ett tag innan läkaren kommer och tar honom med sig till nyföddhetsavdelningen. Vi beslutar att mamma ska följa med honom ner så Benke slipper vara med när de tar prover på honom.
Eftersom han togs med sugklocka så fick jag 3:e gradens bristning, den värsta man kan få är 4. Förlossningsläkaren var på ett snitt, så jag fick vänta på att hon kom tillbaks och kunde sy ihop mig. När det ska sätta de sista stygnen är jag inte tillräckligt bedövad utan jag talade om att det känns. Förlossningsläkaren ber barnmorskan att gå och hämta mer bedövning, men jag säger åt dem att skita i det. Det blir ju ett stick mindre. De tittar på mig med stora ögon och säger: Jaja du bestämmer. Sa att den lilla smärtan är inget jämfört med vad sugklockan gjorde. De skrattar och syr ihop mig och säger att jag är lugn och tålig.
Passar även på att be om ursäkt för allt jag vräkte ur mig och för att jag skrek under förlossningen. Men de sa att de tyckte jag var lugn. Hmm undrar om de sa så för att lugna mig eller finns det de som skriker värre???
Jag och Benke fikar, innan jag har kraft nog att ta mig in i duschen. Gissa om det var den bästa dusch jag varit med om.
Benke packar ner våra saker och jag pratar med Barnmorskan om förlossningen. Sa att jag nu efteråt är tacksam för att det blev sugklocka, fast jag inte var det då. För jag hade verkligen inga krafter kvar. Berättar även hur jag hade tänkt mig förlossningen och att den blev precis tvärtom. Hon frågar om jag är besviken för att det inte blev som jag tänkt mig. Besviken?? Nä absolut inte. Är glad att jag lyssnade på deras råd och tog epiduralen, för annars vet jag inte hur jag hade klarat av det.
3 timmar efter förlossningen
Får vi låna en rullstol och får äntligen träffa vår lilla prins.
Han vägde 3832 gram o var 52 cm lång. Men det var jobbigt att se honom ihop kopplad med andningshjälpen och ekg maskinen.
Efter 8 dagar på avd 33 blev vi utskrivna, borta var hålet på lungan och infektionen. Kvar återstår dock gulsoten, men det kan ta ett tag innan den försvinner. För mig så dörjer det förhoppningsvis bara 2 månader tills jag läkt klart. Känns som om jag har en babianrumpa, sitta o gå är inte favoriter just nu men det ska bli bättre säger de. Skickades hem med en himla massa förhållningsregler. Men utan sjukskrivning, så tack vare omtänksamma familjemedlemmar och vänner så kommer jag få hjälp här hemma.
Kan tillägga att liksom jag hade mamma världens träningsvärk dagen efter och mamma minskade 1 kg efter den natten.
Tusen tack till mamma & Benke för det stöd ni gav mig
Tusen tack till K, hennes mamma och Pia för all healing ni skickade till oss under tiden!
onsdag 19 maj 2010
Onsdag
Tänkte skriva en förlossningsberättelse idag, men får snart besök av min svägerska så jag gör ett nytt försök senare.
Liam ligger ute på altanen och lapar dagsljus. Undrar hur länge det dröjer innan hans gulsot ska försvinna. Tycker att hans gulhet går i vågor. Men antar att det är ljuset som spelar en ett spratt.
Iaf så är Liam en riktig gullunge. Trodde att denna tid skulle kantas av sömnlöshet (peppar, peppar). Har väckt honom var 3:e till var 4:e timme för matning. Men i förrgår tänkte vi låta honom sova tills han vaknade. Så han sov från 23-strax innan kl 05.00. I natt sov han från 00 till 04,30. Sen sov vi vidare till kl 7,30. Så underbart!
Linus o Simon verkar vara superglada över sin lillebror. Så glad för det. De är såå mysig med honom och så fort Liam vaknar är de där och pratar med honom. Såå söta!!
Hundarna har blivit vaktiga sen Liam kom hem. De talar om när någon kommer på gården, det hände nästan aldrig innan. Om Liam gråter, springer hundarna fram till vagnen eller till sängen. Sitter jag och ammar ligger hundarna nedanför. Ligger Liam i vagnen på altanen ligger en av hundarna i närheten.
Det är så skönt för Liam bryr sig inte när hundarna skäller, morrar eller nosar på honom. En annan kan hoppa högt när de sätter igång o vaktar. Men inte han...
Han bryr sig inte heller om dammsugaren, tjo & tjim från omgivningen, utan fortsätter sova, äta.
Liam kommer att heta Bror Liam. Bror efter min morfar och Benkes farfar. Efternamnet har vi inte bestämt oss för ännu. Om det blir mitt eller Benkes. Kanske blir att singla slant om det.
Vad tycker ni? Bror Liam Björkman eller Bror Liam Jannes??
Kram
Liam ligger ute på altanen och lapar dagsljus. Undrar hur länge det dröjer innan hans gulsot ska försvinna. Tycker att hans gulhet går i vågor. Men antar att det är ljuset som spelar en ett spratt.
Iaf så är Liam en riktig gullunge. Trodde att denna tid skulle kantas av sömnlöshet (peppar, peppar). Har väckt honom var 3:e till var 4:e timme för matning. Men i förrgår tänkte vi låta honom sova tills han vaknade. Så han sov från 23-strax innan kl 05.00. I natt sov han från 00 till 04,30. Sen sov vi vidare till kl 7,30. Så underbart!
Linus o Simon verkar vara superglada över sin lillebror. Så glad för det. De är såå mysig med honom och så fort Liam vaknar är de där och pratar med honom. Såå söta!!
Hundarna har blivit vaktiga sen Liam kom hem. De talar om när någon kommer på gården, det hände nästan aldrig innan. Om Liam gråter, springer hundarna fram till vagnen eller till sängen. Sitter jag och ammar ligger hundarna nedanför. Ligger Liam i vagnen på altanen ligger en av hundarna i närheten.
Det är så skönt för Liam bryr sig inte när hundarna skäller, morrar eller nosar på honom. En annan kan hoppa högt när de sätter igång o vaktar. Men inte han...
Han bryr sig inte heller om dammsugaren, tjo & tjim från omgivningen, utan fortsätter sova, äta.
Liam kommer att heta Bror Liam. Bror efter min morfar och Benkes farfar. Efternamnet har vi inte bestämt oss för ännu. Om det blir mitt eller Benkes. Kanske blir att singla slant om det.
Vad tycker ni? Bror Liam Björkman eller Bror Liam Jannes??
Kram
tisdag 18 maj 2010
Lite bilder
Far & SonEfter flera dagar på lasarett får man vara skäggig.
Det första Benke gjorde när vi kom hem var att raka sig.
Liam
Liam
Liam
Liamfredag 14 maj 2010
Liam
Torsdagen den 6 Maj kl 09:12 föddes Liam.3832 gram & 52 cm lång.
Anledningen till varför jag inte uppdaterat tidigare är för att vi inte har kommit hem förrens idag. Liam mådde inte bra efter förlossningen och togs ifrån oss efter en stund för att få vård på avd 33, nyföddsavdelningen fram tills idag.
Uppdaterar vid tillfälle med fler bilder och förlossningsberättelse.
Kram på er!
tisdag 4 maj 2010
Höggravida jag i ett nötskal
Att vara jag är att:
Varje dag glömma vad jag gjorde igår:
När frågan dyker upp tar det några minuter innan jag sorterat alla minnesfragment och satt ihop dem till en förhoppningsvis verklig minnesbild. Detta skrämmer mig mer än någonsin.
Ute och går och undrar vart FAN man är på väg.
Detta hände igår, efter att ha kommit hem från sjukhuset (momor ligger där). Jag går längs med den smala byvägen, glömmer vart jag är på väg och känner att jag glömt något. Det uppstår lite panik då. Panik. Då får jag skrika till mig själv, MEN SKÄRP DIG NU FÖR HELVETE, DU VET VÄL VAD DU HÅLLER PÅ MED?
Och så trillar poletten ner efter någon minut och man inser att, FAN & HANS MOSTER, jag är ute på promenad med hundarna, men jag har glömt hundarna. Så det är bara att vända på klacken och vandra hemåt, väl hemma sitter två ledsna amstaffar med kopplena på och tittar på mig med världens lessnaste ögon....
Undra för femtielfte gången på en timme om hundarna fått mat eller inte.
Komma på att det har de nog inte. Fylla på matskålen och sen se ut som en fågelholk när mormor undrar om jag försöker mata ihjäl hundarna. Ena hunden lider av någon form av matfobi tillsammans med kräsenhet och tittar på mig med ögon som säger: Åh nej inte nu igen, måste jag verkligen ätat detta?? Den andra hunden i fråga har någon slags svårartad hund-bulimi, bortsett från kräkningarna, så säger han aldrig att han är mätt utan äter med lika god aptit igen. Sen blir jag lika förvånad varje gång jag tittar på honom och inser att han inte går ner i vikt...
Tycka att det är så himla tråkigt att det snart är vinter och det dröjer så länge innan det blir sommar.
Lyckan i att inse att det var tvärtom. Och rädslan i att vara 28 och inte 82 när det händer.
Ringa ett samtal utan att veta varför man gjort det eller till vem man ringer.
Lovade mormor att ringa till hennes vänninor igår efter att hon blivit inlagd på lasarettet. Ringer till första väninnan. Glömmer varför jag ringer och vem det är i andra änden av luren. Pinsam tystnad, innan jag säger att jag ringt fel. Lägger på luren och kommer på hur det var. Ringer upp igen och undrar vad hon ville. Pinsamt, pinsamt!!
Inte kunna hålla reda på namn.
Jag kallar alla i min närhet för älsking. Det är lättast så. För det är lite förvirrande när barnen kommer när man ropar på hundarna, och hundarna kommer när man ropar på barnen.
Men annars går det bra det här, river ner saker med magen. Men det som är bra med en stor mage, det är att när jag äter och råkar spilla, så hamnar inte maten på golvet utan på magen. Bara att stoppa in i munnen igen. Snacka om återvinning. Men hundarna blir dock ledsna för det. Har gått in i vecka 40! VECKA 40!! För övrigt, jag tror det händer saker i magen. Eller, klart som fan att det gör det. Det ligger ju en tjockisbebis där inne. Men det är saker på gång. Jag säger inte att det är förlossning på gång eller så, det säger jag TYVÄRR inte. Men det känns annorlunda. Det bökas, det spänner, det trycker, med värker. Den förbereder sig tror jag.
När som helst nu.
Härliga tanke.
Varje dag glömma vad jag gjorde igår:
När frågan dyker upp tar det några minuter innan jag sorterat alla minnesfragment och satt ihop dem till en förhoppningsvis verklig minnesbild. Detta skrämmer mig mer än någonsin.
Ute och går och undrar vart FAN man är på väg.
Detta hände igår, efter att ha kommit hem från sjukhuset (momor ligger där). Jag går längs med den smala byvägen, glömmer vart jag är på väg och känner att jag glömt något. Det uppstår lite panik då. Panik. Då får jag skrika till mig själv, MEN SKÄRP DIG NU FÖR HELVETE, DU VET VÄL VAD DU HÅLLER PÅ MED?
Och så trillar poletten ner efter någon minut och man inser att, FAN & HANS MOSTER, jag är ute på promenad med hundarna, men jag har glömt hundarna. Så det är bara att vända på klacken och vandra hemåt, väl hemma sitter två ledsna amstaffar med kopplena på och tittar på mig med världens lessnaste ögon....
Undra för femtielfte gången på en timme om hundarna fått mat eller inte.
Komma på att det har de nog inte. Fylla på matskålen och sen se ut som en fågelholk när mormor undrar om jag försöker mata ihjäl hundarna. Ena hunden lider av någon form av matfobi tillsammans med kräsenhet och tittar på mig med ögon som säger: Åh nej inte nu igen, måste jag verkligen ätat detta?? Den andra hunden i fråga har någon slags svårartad hund-bulimi, bortsett från kräkningarna, så säger han aldrig att han är mätt utan äter med lika god aptit igen. Sen blir jag lika förvånad varje gång jag tittar på honom och inser att han inte går ner i vikt...
Tycka att det är så himla tråkigt att det snart är vinter och det dröjer så länge innan det blir sommar.
Lyckan i att inse att det var tvärtom. Och rädslan i att vara 28 och inte 82 när det händer.
Ringa ett samtal utan att veta varför man gjort det eller till vem man ringer.
Lovade mormor att ringa till hennes vänninor igår efter att hon blivit inlagd på lasarettet. Ringer till första väninnan. Glömmer varför jag ringer och vem det är i andra änden av luren. Pinsam tystnad, innan jag säger att jag ringt fel. Lägger på luren och kommer på hur det var. Ringer upp igen och undrar vad hon ville. Pinsamt, pinsamt!!
Inte kunna hålla reda på namn.
Jag kallar alla i min närhet för älsking. Det är lättast så. För det är lite förvirrande när barnen kommer när man ropar på hundarna, och hundarna kommer när man ropar på barnen.
Men annars går det bra det här, river ner saker med magen. Men det som är bra med en stor mage, det är att när jag äter och råkar spilla, så hamnar inte maten på golvet utan på magen. Bara att stoppa in i munnen igen. Snacka om återvinning. Men hundarna blir dock ledsna för det. Har gått in i vecka 40! VECKA 40!! För övrigt, jag tror det händer saker i magen. Eller, klart som fan att det gör det. Det ligger ju en tjockisbebis där inne. Men det är saker på gång. Jag säger inte att det är förlossning på gång eller så, det säger jag TYVÄRR inte. Men det känns annorlunda. Det bökas, det spänner, det trycker, med värker. Den förbereder sig tror jag.
När som helst nu.
Härliga tanke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
