I blindo har jag famlat längs snåriga stigar,
klivit över stockar,
ramlat
borstat bort smutsen från knäna
rest mig upp
Sakta trevat mig fram längs med stigen.
Men nu har jag nått fram till vägskälet
det vägskäl
som jag blivit förbredd på att nå.
Tidigare trott att jag redan nått fram
Men nu vet jag
att jag bara gått i cirklar.
För nu står jag där
vilsen och rädd
sorgsen och osäker
Vilken väg jag än väljer att gå
väntar mörkret
större hinder
större fall
Blodiga knän och värkande kropp
Jag måste välja en väg
Någonting inom mig viskar
att oavsett om jag tar rätt väg
så kommer vägen kantas med
mycket mörker och hinder
Men till slut så kommer jag fram till ljuset
och när jag nått mitt mål kommer jag bli hel igen.
Men rädslan kryper i mig
hindrar mig från att ta ett steg
Tänk om jag tar fel stig
hur länge får jag då vandra innan jag når ljuset?
Men just nu förlamar skräcken mig
Sätter mig ner och vilar
hämtar andan
och väntar på att någon
eller något
ska knuffa mig i rätt riktning
Visar inlägg med etikett Mina förvirrade tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mina förvirrade tankar. Visa alla inlägg
lördag 5 januari 2013
lördag 3 november 2012
Könsneutralt eller hur var det nu?
Det könsneutrala ordet Hen har diskuterats friskt i media det senaste året. Själv förstår jag inte varför man ska ha ett könsneutralt ord, vi är ju kvinna, man, pojke, flicka, tjej eller kille. Nu bortser jag från hermafroditer. Vi är vad vi föds tills, sen att vissa föds i fel kropp är en annan diskussion. Men varför komma på nya könsneutrala ord, vi har redan en massa könsneutrala ord. Ska vi säga hen när vi inte vet vad det är för kön på någon eller har det blivit en feministiskt tankekollaps någonstans? Ska vi säga hen till de kvinnor och män som inte vill vara kvinnor eller män utan både och eller ingeting alls?
Vad är det för fel att säga personen, vederbörande eller någon osv om man inte vet vad det är för kön? Vi är väl förståndiga personer som kan tänka själva? Bara för att någon förvirrad stackare tror att hen mår bättre om hen inte blir påmind om sitt kön.
Visst, språket ändras hela tiden men någonstans bör det väl ändå finnas en gräns.
För mig är ordet hen, höna på engelska. Således borde det inte vara könsneutralt. Varför inte börja använda det gamla pronomet hin med betydelsen "den där", "den andre". Hin håle betyder ju den där djävulen.
Min bror skickade mig en insändare häromdagen, skriven om Ronnie G Lundin.
Delar med mig av den här för jag tycker att den är så klockren, för jag tror inte att vi någonsin kommer få ett könsneutralt land, alltid är det någon som tycker annorlunda än vad någon annan tycker. Alltid är det någon som tycker att något är för feministiskt eller för maskulint. Måste vi vara så lagom här i sverige att vi ska vara lagom mycket kvinna, lagom mycket man, lagom mycket homosexuell att vi ska bli hen allihopa?
Jag hörde en intressant diskussion häromdagen.
" Oj vad fort hen körde."
"Eller hum."
"Vad menar du, hum?"
"Ja det kan vara en man."
"Men hen är ju könsneutralt?"
"Just det. Hen är den feminina varianten av det könsneutrala pronomet, hum är den maskulina varianten."
"Men hen är ju ett könsneutralt ord."
"Exakt, men den maskulina formen av det där könsneutrala ordet är hum. Det är alltså hen man säger när man menar en kvinna som man uttalar sig könsneutralt om."
"Men varför säga hum när hen gäller för både män och kvinnor?
"Nej du har missuppfattat det hela. Hen är för kvinnor och hum är för män."
"Du är ju inte mänsklig!"
"Där har du också fel. Ordet mänsklig är borttaget då det ansågs allt för maskulint. Nu heter det henskligt eller humsklig, beroende på vilket kön man menar."
"Suck!"
"Men du har rätt i att hen eller hum körde lite väl fort."
Så vad är hen? En utveckling av vårt språk eller är det någon form av rödvinsfyllepsykos?
Vad är det för fel att säga personen, vederbörande eller någon osv om man inte vet vad det är för kön? Vi är väl förståndiga personer som kan tänka själva? Bara för att någon förvirrad stackare tror att hen mår bättre om hen inte blir påmind om sitt kön.
Visst, språket ändras hela tiden men någonstans bör det väl ändå finnas en gräns.
För mig är ordet hen, höna på engelska. Således borde det inte vara könsneutralt. Varför inte börja använda det gamla pronomet hin med betydelsen "den där", "den andre". Hin håle betyder ju den där djävulen.
Min bror skickade mig en insändare häromdagen, skriven om Ronnie G Lundin.
Delar med mig av den här för jag tycker att den är så klockren, för jag tror inte att vi någonsin kommer få ett könsneutralt land, alltid är det någon som tycker annorlunda än vad någon annan tycker. Alltid är det någon som tycker att något är för feministiskt eller för maskulint. Måste vi vara så lagom här i sverige att vi ska vara lagom mycket kvinna, lagom mycket man, lagom mycket homosexuell att vi ska bli hen allihopa?
Jag hörde en intressant diskussion häromdagen.
" Oj vad fort hen körde."
"Eller hum."
"Vad menar du, hum?"
"Ja det kan vara en man."
"Men hen är ju könsneutralt?"
"Just det. Hen är den feminina varianten av det könsneutrala pronomet, hum är den maskulina varianten."
"Men hen är ju ett könsneutralt ord."
"Exakt, men den maskulina formen av det där könsneutrala ordet är hum. Det är alltså hen man säger när man menar en kvinna som man uttalar sig könsneutralt om."
"Men varför säga hum när hen gäller för både män och kvinnor?
"Nej du har missuppfattat det hela. Hen är för kvinnor och hum är för män."
"Du är ju inte mänsklig!"
"Där har du också fel. Ordet mänsklig är borttaget då det ansågs allt för maskulint. Nu heter det henskligt eller humsklig, beroende på vilket kön man menar."
"Suck!"
"Men du har rätt i att hen eller hum körde lite väl fort."
Så vad är hen? En utveckling av vårt språk eller är det någon form av rödvinsfyllepsykos?
Etiketter:
hen,
hum,
Mina förvirrade tankar,
Språk,
Övrigt
onsdag 31 oktober 2012
Små tankar i en stor värld
Läste en artikel om att man förbränner lika mycket kalorier av att se på skräckfilm som att jogga en halvtimme. Lät ju alldeles för bra för att vara sant, jag som älskar adrenalinkicken som en skräckfilm ger, precis lika mycket som mammakilona och min kropp älskar varandra. Nu lagom till alla helgon kanske man ska ladda upp med en massa rysare. Trots att jag verkligen älskar skräckisar så tycker jag inte om att se dem, då jag är så himla mörkrädd.
Undrar om mardrömmar har kaloriförbränning?
Det är alltid samma visa dagarna före fullmåne, vid fullmåne och dagarna efter. Mardrömmarna kommer som ett brev på posten. Men inatt hade jag nog den hemskaste av dem alla. Jag drömde att det knackade på dörren och när jag öppnar dörren står Gunilla Persson (svenska hollywood frun) där. Jag vaknar snabbt upp i ett gallskrik. Bilden av henne etsades fast i näthinnan och hennes gräsliga skratt spelades upp om och om igen. Undra hur många kalorier jag brände på den drömmen!?!
Brukar inte reta mig på folk, men hon kan verkligen konsten att reta gallfeber på en. Visserligen brukar jag inte bli anklagad för att vara smart, men jag skulle aldrig i mitt liv komma på den dumma idén att göra en ljudbok för döva...
Bortsett från hemska besök av Gunilla så rullar livet på i en alldeles för hög fart, hänger inte riktigt med i svängarna. Är så trött och slut nu förtiden att jag självdör i soffan när vilddjuret här hemma somnat efter 2 flaskor vällning, 23 kissningar på pottan, 4 böcker och 12 sånger.
Men trots tröttheten håller fullmånen mig vaken på nätterna som om det inte räckte med alla förvirrande tankar och känslor. I min värld händer inte något någongång ibland, här händer allt på en gång. Ibland känns det som om jag lever i en tragisk såpa, att allt bara är ett stort påhitt. Många gånger önskar jag att så vore fallet, så själen får en tid för återhämtning. Men det verkar inte finnas något slut...
Just nu är mina tankar lika trassliga som ett par daggmaskar som kuckelikuar.
För hur vet man att det man tror händer verkligen händer och inte är något som hjärnan inbillar en?!
Undrar om mardrömmar har kaloriförbränning?
Det är alltid samma visa dagarna före fullmåne, vid fullmåne och dagarna efter. Mardrömmarna kommer som ett brev på posten. Men inatt hade jag nog den hemskaste av dem alla. Jag drömde att det knackade på dörren och när jag öppnar dörren står Gunilla Persson (svenska hollywood frun) där. Jag vaknar snabbt upp i ett gallskrik. Bilden av henne etsades fast i näthinnan och hennes gräsliga skratt spelades upp om och om igen. Undra hur många kalorier jag brände på den drömmen!?!
Brukar inte reta mig på folk, men hon kan verkligen konsten att reta gallfeber på en. Visserligen brukar jag inte bli anklagad för att vara smart, men jag skulle aldrig i mitt liv komma på den dumma idén att göra en ljudbok för döva...
Bortsett från hemska besök av Gunilla så rullar livet på i en alldeles för hög fart, hänger inte riktigt med i svängarna. Är så trött och slut nu förtiden att jag självdör i soffan när vilddjuret här hemma somnat efter 2 flaskor vällning, 23 kissningar på pottan, 4 böcker och 12 sånger.
Men trots tröttheten håller fullmånen mig vaken på nätterna som om det inte räckte med alla förvirrande tankar och känslor. I min värld händer inte något någongång ibland, här händer allt på en gång. Ibland känns det som om jag lever i en tragisk såpa, att allt bara är ett stort påhitt. Många gånger önskar jag att så vore fallet, så själen får en tid för återhämtning. Men det verkar inte finnas något slut...
Just nu är mina tankar lika trassliga som ett par daggmaskar som kuckelikuar.
För hur vet man att det man tror händer verkligen händer och inte är något som hjärnan inbillar en?!
måndag 24 september 2012
Tröttare än tröttast
Denna dag, vilken dag!
Vilket liv!
Vaknade av att lampan tänds och hör en über-pigg lilleman ropar HEJ!! Tittar på klockan ...04:35 suck!
Snälla, älskade UNGE sov! I huvudet säger rösten åt mig -ta inte upp honom, låt honom somna om i sin säng! Men den trötta och halvsovande delen av mig viftar bort alla tankar, lyfter upp honom och lägger honom bredvid mig. Mina ögon sluts och drömmen tar om, men vaknar med ett ryck av att gullungen ropar VÄLLING!! För trött, för blind för att gå upp, sparkar liv i mannen. Han går upp, gör välling. Hör hur micron plingar, men det kommer ingen välling. Hör ett klingande ljud, ropar åt mannen att sluta äta nutella och komma med vällingen. Får till svar att det är slut på nutella och en fråga om jag ätit upp den. Ropar NEJ, jag äter INTE nutella, kom med vällingen så jag får sova.
Gullungen somnar med flaskan i munnen, jag vaknar 2 timmar senare av den förbannde väckarklockan, ryter så tyst jag kan åt mannen att stänga av fanskapet. Men han får inte tyst på den och mitt morgonhumör gör sig påmind. Ryter lite högre om att han får dra ur kontakterna. Får till svar att det faktiskt finns fler en än kontakt. Den klockradion slutade sina dagar tidig denna morgon, överkörd av en bil. Överst på inköpslistan står en ny väckarklocka - som inte ändrar siffror och som går att stänga av,
Jagandes av klockan är vi klara med sminkning av mamma, frukost utan något som helst bordsvett, påklädning av både mamma och gullunge, flåsandes kom vi in på dagis alldeles försent. Liam klamrar sig fast allt han orkar, pussar och kramar hejdå, går mot bilen och försöker att inte höra gullungens hjärtskärande gråt..gör så ont i mammas hjärta.
Hade en ovanligt lugn måndag på jobbet, hemma tidigare än vanligt. Tröttheten och värken kommer som ett brev på posten.
Nu sitter jag i soffan, borde lägga mig snart. Upp tidigt imorgon, ska till läkaren och ska påbörja min behandling...nervös som bara den.
Kramar
onsdag 1 augusti 2012
Den som alltid klagar, tycker ingen synd om
Det är inte lätt att vara snäll mot sig själv. Har så svårt att lyssna på min kropp, driver mig alltid hårdare när någon säger åt mig att ta det lugnt. Men tillslut säger kroppen ifrån och det även till mig.
Den senaste månaden har varit tung, både psykiskt och fysiskt. Lyssnade inte på min kropp eller min omgivning som sa åt mig att stanna kvar i sängen. Utan gick till jobbet. Efter en timme på jobbet, svimmar jag i personalrummet och mina kära kollegor ringde ambulans. Fick tillbringa några timmar på akuten med låg blodtryck, hög sänka och med ett hjärta som arbetade för hårt. Tänkte komma tillbaks på jobbet 2 dagar senare, men min lilla prins lyckades smita ut på morgonkvisten, medans jag satt på hemlighuset. Så jag rusade ut, barfota o bara i linne efter en skrattandes prins. Men den lilla springturen gjorde mig helt svag så jag ringde och sjukanmälde mig och mannen kom och körde Liam till dagis så jag skulle få sova.
Sen i januari har jag gått med huvudvärk som är förlamande ibland. Pratade med läkare då den inte gav sig efter 2 veckor. Men de sa att den berodde på vätskebrist, så om jag bara drack mer vatten så skulle den försvinna. Men varken vatten eller nya glasögon hjälpte. Men hörde inte av mig något mer då jag kände att det inte tjänade någonting till. Så jag bet ihop.
Men i maj stod jag inte ut. Fick tid till en annan läkare och han sa att det kunde vara pga stress då jag har magkatarr som också är ett stress symtom. Men när han läste provsvaren på de prover som tagits så blev han arg för att ingen annan sett sambanden. Så han skrev en remiss till magnetröntgen.
Svaret kom för 2 veckor sedan. En kvinnlig läkare ringde, talade om att de hittat vad de tror är en tumör i hjärnan. Hon sa att hjärnan ligger utanför hennes område så hon hade skickat ner röntgenplåtarna till Uppsala för bedömning. Så nu väntar jag på ett slutgiltigt svar och vad som sen komma skall.
Men mest av allt är jag arg för att de ringde en fredag och lämnade besked. Visserligen dröjde det ett tag innan det gick uppför mig att jag med 90% säkerhet en hjärntumör.
Missförstå mig rätt nu, men det som glädjer mig är att det är mig det drabbar och inte någon av pojkarna.
Och jag är så klart tacksam för att en läkare till slut lyssnade på mig och tog mig på allvar.
Jag har ju huvudvärk ganska ofta pga av min whiplash men denna huvudvärk skiljer sig från den jag får av whiplashen och detta har jag påpekat varje gång jag pratat med läkare.
Just nu vet jag inte vad som kommer att hända....
Den senaste månaden har varit tung, både psykiskt och fysiskt. Lyssnade inte på min kropp eller min omgivning som sa åt mig att stanna kvar i sängen. Utan gick till jobbet. Efter en timme på jobbet, svimmar jag i personalrummet och mina kära kollegor ringde ambulans. Fick tillbringa några timmar på akuten med låg blodtryck, hög sänka och med ett hjärta som arbetade för hårt. Tänkte komma tillbaks på jobbet 2 dagar senare, men min lilla prins lyckades smita ut på morgonkvisten, medans jag satt på hemlighuset. Så jag rusade ut, barfota o bara i linne efter en skrattandes prins. Men den lilla springturen gjorde mig helt svag så jag ringde och sjukanmälde mig och mannen kom och körde Liam till dagis så jag skulle få sova.
Sen i januari har jag gått med huvudvärk som är förlamande ibland. Pratade med läkare då den inte gav sig efter 2 veckor. Men de sa att den berodde på vätskebrist, så om jag bara drack mer vatten så skulle den försvinna. Men varken vatten eller nya glasögon hjälpte. Men hörde inte av mig något mer då jag kände att det inte tjänade någonting till. Så jag bet ihop.
Men i maj stod jag inte ut. Fick tid till en annan läkare och han sa att det kunde vara pga stress då jag har magkatarr som också är ett stress symtom. Men när han läste provsvaren på de prover som tagits så blev han arg för att ingen annan sett sambanden. Så han skrev en remiss till magnetröntgen.
Svaret kom för 2 veckor sedan. En kvinnlig läkare ringde, talade om att de hittat vad de tror är en tumör i hjärnan. Hon sa att hjärnan ligger utanför hennes område så hon hade skickat ner röntgenplåtarna till Uppsala för bedömning. Så nu väntar jag på ett slutgiltigt svar och vad som sen komma skall.
Men mest av allt är jag arg för att de ringde en fredag och lämnade besked. Visserligen dröjde det ett tag innan det gick uppför mig att jag med 90% säkerhet en hjärntumör.
Missförstå mig rätt nu, men det som glädjer mig är att det är mig det drabbar och inte någon av pojkarna.
Och jag är så klart tacksam för att en läkare till slut lyssnade på mig och tog mig på allvar.
Jag har ju huvudvärk ganska ofta pga av min whiplash men denna huvudvärk skiljer sig från den jag får av whiplashen och detta har jag påpekat varje gång jag pratat med läkare.
Just nu vet jag inte vad som kommer att hända....
fredag 23 mars 2012
Man vet när man lever...
...när allt händer samma vecka.
Allt började en lördag för 2 veckor sedan, mamma åker in på akuten med andningsvårigheter och ont i bröstryggen. Hon blev inlagd för observation, vätska i lungorna, hjärtsäcken och troligtvis proppar längst ut på lungorna. Mamma skrivs ut på tisdagen. På söndag, i en annan del av Sverige åker pappa in på akuten, men huvudvärk, några veckor efter att han opererat bort en hjärntumör. Pappa ligger fortfarande kvar på lasarettet, med infektion och kommer få vara kvar i 3-4 veckor.
Förra måndagen började jag praktisera på dressman. Lämnade Liam på dagis, där de sa att magsjukan hade härjat på tors o fre. Att vi hade tur som inte hade Liam där då. Började känna mig klen under dagen, tänkte inte så mycket på det. På kvällen får jag frossa och vaknar på tisdagen med 39 graders feber. Liam får stanna hemma då jag inte orkar köra honom till dagis. Eftersom Dalademokraten hade gjort ett repotage om mig/hvila gården så åkte jag till affären för att köpa ett exemplar. Jag o Liam sover lunch tillsammans i 4 h. Välbehövt men varningsklockorna började ringa då han inte brukar sova så länge. Han hinner inte vara vaken mer än 1 timme innan första spyan landar på mina fötter. Liam bryter ihop och jag springer iväg för att hämta något att torka upp det, Liam efter med gråter i halsen. Nu kommer spya nr 2. Så höll det på till halv 3 på natten. Han sov bredvid mig i sängen och jag rävsov för att vara beredd hoppa undan kaskadspyor. Efter det kom diarrérna. Glad dock att det inte var samtidigt. Jag och mannen knaprade vitpeppar som blådårar. Kan tala om att det inte var kul att ta hand om en magsjuk lite kille när man själv är döende i flunsan.
På torsdagen morgon så blev det raka vägen in på akuten med Liam, inklämt ljumskbråck, som gick tillbaks av sig självt. Hemma och tillbringade dagen i soffan med Liam. Tvingade i honom dricka då han inte ville äta. Kl 3 på natten vaknar Liam och gallskriker, han tar sig för magen. Tar tempen och han har 40 grader i feber, ger honom alvedon och han somnar om. När vi vaknar blir det akuten igen, då han fortfarande tar sig för magen. En evighetsväntan kan jag lova. Vankar runt på akuten med honom i famnen i 5 h innan vi kommer in på ultraljud. De hittar något avvikande där han tar sig för magen, men vad det var visste de inte. Om det är en gasficka, uttöjd tarm efter 1 års förstoppningsproblematik eller något annat. Några timmars vankande med ett barn som är hungrigt o trött. Han får inte äta eller dricka. Halv 3 på eftermiddagen säger de åt oss att åka till Falun för vidare undersökning. Då har vi suttit på akuten sen 8 på morgonen. Liam somnar på vägen in till Falun, han har blivit emlad så att de kan ge honom dropp i Falun. Med en remiss till kirugen trodde jag vi skulle glida in på en räkmacka. Men nix, en kölapp på akuten och en evighets väntan med ett hungrigt barn kan tära på en. Speciellt när en liten flicka brevid mumsar choklad för glatta livet. Åhh vad jag led med Liam, han ville ju så gärna ha hennes choklad. Kan tillägga att jag fortfarande hade feber, inte heller ätit något sen frukost så mitt humör var ju inte det bästa. Mannen hade under natten insjuknat i flunsan och var döende där på akuten. När vi väl fick komma in för bedömning fick de stackars sköterskorna känna på en mammas frustration och låga blodsocker. Liams bråck ploppa ut under undersökningen och äntligen fick de eld i brallorna. Nu gick det undan. Läkarna kommer och pratar och han skulle förberedas för akutoperation. Men bråcket gick in, febern steg och vi blev inlagda på barn.
Vaknar på morgonen men magvärk, tänkte att det kanske var endometreosen som bråkar. Men nää, jag fick magsjukan. Vi blir isolerade på rummet, de pratar om att vi ska bli utskrivna, men sen får vi stanna men innan dagen var slut hade vi blivit utkastade. Läkaren skällde på sköterskan som skrivit ut oss för att hon skickat hem för många sjuka barn.
Stannar kvar hos mamma, mannen orkade inte köra bil med 39 graders feber och jag ville ha tillgång till toaletten. På söndagen hade Liam fortfarande 39 graders feber och ont i magen. Så vi tillbringade 6 h till på akuten innan de skickade hem oss.
Oturligt nog så fick mamma magsjukan, trots att jag varit noga med att sprita händer och toaletten. Nu ligger hon däckad i flunsan...stackars mamma.
Hemma på måndagen och då hade vi fått kallelse för opereration. Meningen att Liam skulle ha opererats idag, men pga hosta så sköt de upp den. Vi är iallafall friska nu och Liam är sitt gamla charmiga jag.
Hvila gården har förresten fått in grafiska tryck, kika in vet ja. www.hvilagarden.n.nu
Hoppas att ni kära läsare har klarat er från flunsa och magsjuka
Allt började en lördag för 2 veckor sedan, mamma åker in på akuten med andningsvårigheter och ont i bröstryggen. Hon blev inlagd för observation, vätska i lungorna, hjärtsäcken och troligtvis proppar längst ut på lungorna. Mamma skrivs ut på tisdagen. På söndag, i en annan del av Sverige åker pappa in på akuten, men huvudvärk, några veckor efter att han opererat bort en hjärntumör. Pappa ligger fortfarande kvar på lasarettet, med infektion och kommer få vara kvar i 3-4 veckor.
Förra måndagen började jag praktisera på dressman. Lämnade Liam på dagis, där de sa att magsjukan hade härjat på tors o fre. Att vi hade tur som inte hade Liam där då. Började känna mig klen under dagen, tänkte inte så mycket på det. På kvällen får jag frossa och vaknar på tisdagen med 39 graders feber. Liam får stanna hemma då jag inte orkar köra honom till dagis. Eftersom Dalademokraten hade gjort ett repotage om mig/hvila gården så åkte jag till affären för att köpa ett exemplar. Jag o Liam sover lunch tillsammans i 4 h. Välbehövt men varningsklockorna började ringa då han inte brukar sova så länge. Han hinner inte vara vaken mer än 1 timme innan första spyan landar på mina fötter. Liam bryter ihop och jag springer iväg för att hämta något att torka upp det, Liam efter med gråter i halsen. Nu kommer spya nr 2. Så höll det på till halv 3 på natten. Han sov bredvid mig i sängen och jag rävsov för att vara beredd hoppa undan kaskadspyor. Efter det kom diarrérna. Glad dock att det inte var samtidigt. Jag och mannen knaprade vitpeppar som blådårar. Kan tala om att det inte var kul att ta hand om en magsjuk lite kille när man själv är döende i flunsan.
På torsdagen morgon så blev det raka vägen in på akuten med Liam, inklämt ljumskbråck, som gick tillbaks av sig självt. Hemma och tillbringade dagen i soffan med Liam. Tvingade i honom dricka då han inte ville äta. Kl 3 på natten vaknar Liam och gallskriker, han tar sig för magen. Tar tempen och han har 40 grader i feber, ger honom alvedon och han somnar om. När vi vaknar blir det akuten igen, då han fortfarande tar sig för magen. En evighetsväntan kan jag lova. Vankar runt på akuten med honom i famnen i 5 h innan vi kommer in på ultraljud. De hittar något avvikande där han tar sig för magen, men vad det var visste de inte. Om det är en gasficka, uttöjd tarm efter 1 års förstoppningsproblematik eller något annat. Några timmars vankande med ett barn som är hungrigt o trött. Han får inte äta eller dricka. Halv 3 på eftermiddagen säger de åt oss att åka till Falun för vidare undersökning. Då har vi suttit på akuten sen 8 på morgonen. Liam somnar på vägen in till Falun, han har blivit emlad så att de kan ge honom dropp i Falun. Med en remiss till kirugen trodde jag vi skulle glida in på en räkmacka. Men nix, en kölapp på akuten och en evighets väntan med ett hungrigt barn kan tära på en. Speciellt när en liten flicka brevid mumsar choklad för glatta livet. Åhh vad jag led med Liam, han ville ju så gärna ha hennes choklad. Kan tillägga att jag fortfarande hade feber, inte heller ätit något sen frukost så mitt humör var ju inte det bästa. Mannen hade under natten insjuknat i flunsan och var döende där på akuten. När vi väl fick komma in för bedömning fick de stackars sköterskorna känna på en mammas frustration och låga blodsocker. Liams bråck ploppa ut under undersökningen och äntligen fick de eld i brallorna. Nu gick det undan. Läkarna kommer och pratar och han skulle förberedas för akutoperation. Men bråcket gick in, febern steg och vi blev inlagda på barn.
Vaknar på morgonen men magvärk, tänkte att det kanske var endometreosen som bråkar. Men nää, jag fick magsjukan. Vi blir isolerade på rummet, de pratar om att vi ska bli utskrivna, men sen får vi stanna men innan dagen var slut hade vi blivit utkastade. Läkaren skällde på sköterskan som skrivit ut oss för att hon skickat hem för många sjuka barn.
Stannar kvar hos mamma, mannen orkade inte köra bil med 39 graders feber och jag ville ha tillgång till toaletten. På söndagen hade Liam fortfarande 39 graders feber och ont i magen. Så vi tillbringade 6 h till på akuten innan de skickade hem oss.
Oturligt nog så fick mamma magsjukan, trots att jag varit noga med att sprita händer och toaletten. Nu ligger hon däckad i flunsan...stackars mamma.
Hemma på måndagen och då hade vi fått kallelse för opereration. Meningen att Liam skulle ha opererats idag, men pga hosta så sköt de upp den. Vi är iallafall friska nu och Liam är sitt gamla charmiga jag.
Hvila gården har förresten fått in grafiska tryck, kika in vet ja. www.hvilagarden.n.nu
Hoppas att ni kära läsare har klarat er från flunsa och magsjuka
tisdag 7 februari 2012
Ibland när man är...
lite disträ och tankspridd som jag, ja då hamnar man i diket. Vet inte om jag ska skylla på min förvirring eller och jag ska skylla på den som skrapat vägen så fruktansvärt dålig.
Iallafall så slutade vägen hem från dagis med en sväng ner i diket.Liam skadade sig inte, som tur är. Jag däremot sitter här med ett skadat ego.
En hjälpsam granne kom för att hjälpa mig upp, men då han bara hade dubbfria däck så hände det inte så mycket mer än att hans bil åkte i sidled över vägbanan. Ringde mannen så han fick komma med lastbilen. Tog med mig Liam ut ur den lutande bilen, han var djup bekymrad över att bilen stod så fruktansvärt fel. Medans vi väntade så stannade grannar och frågade hur det gått och om jag behövde hjälp. Sa att hjälpen är på väg. Men hade jag vetat hur det skulle sluta, skulle jag tackat ja till hjälpen. Mannen kom med lastbilen, skrattandes och skakandes på huvudet. Talar om att bilen sitter fast, på något vis, på vägkanten. Han och Liam hoppar in i lastbilen, då jag inte ville ha Liam i min bil som stod i diket. Han drar och drar, och tillslut hamnar även han i diket. Dels för att lastbilen är för lät bak, men även för att jag verkligen lyckats köra fast bilen. Så där står vi som två fån, en skrattandes (jag) och en svärandes (mannes), med varsin bil i diket. Alternativet var att ringa bärgaren, gratis för ena bilen men multum för den andra. Så vi knata ner till en granne som vi vet har en traktor. Snälla som de är så kom de med traktorn och hjälpte oss upp. Från det att jag körde ner tills dess att både lastbilen och bilen var uppe tog det 1 1/2 h. Grannen som hjälpte mig först hann komma tillbaks och hjälpte till på sluttampen.
Väl hemma satte vi på oss varma och torra kläder, åt lite rester. Sen knatade jag ner till grannarna med traktorn med en påse bullar och lite pengar som tack för hjälpen. Men de nöjde sig med bullpåsen. Underbara grannar<3
Summa sumarum: Det pratas inte längre om oss som "de nyinflyttade" numera kallar de oss "de som inte kan köra bil"
Iallafall så slutade vägen hem från dagis med en sväng ner i diket.Liam skadade sig inte, som tur är. Jag däremot sitter här med ett skadat ego.
En hjälpsam granne kom för att hjälpa mig upp, men då han bara hade dubbfria däck så hände det inte så mycket mer än att hans bil åkte i sidled över vägbanan. Ringde mannen så han fick komma med lastbilen. Tog med mig Liam ut ur den lutande bilen, han var djup bekymrad över att bilen stod så fruktansvärt fel. Medans vi väntade så stannade grannar och frågade hur det gått och om jag behövde hjälp. Sa att hjälpen är på väg. Men hade jag vetat hur det skulle sluta, skulle jag tackat ja till hjälpen. Mannen kom med lastbilen, skrattandes och skakandes på huvudet. Talar om att bilen sitter fast, på något vis, på vägkanten. Han och Liam hoppar in i lastbilen, då jag inte ville ha Liam i min bil som stod i diket. Han drar och drar, och tillslut hamnar även han i diket. Dels för att lastbilen är för lät bak, men även för att jag verkligen lyckats köra fast bilen. Så där står vi som två fån, en skrattandes (jag) och en svärandes (mannes), med varsin bil i diket. Alternativet var att ringa bärgaren, gratis för ena bilen men multum för den andra. Så vi knata ner till en granne som vi vet har en traktor. Snälla som de är så kom de med traktorn och hjälpte oss upp. Från det att jag körde ner tills dess att både lastbilen och bilen var uppe tog det 1 1/2 h. Grannen som hjälpte mig först hann komma tillbaks och hjälpte till på sluttampen.
Väl hemma satte vi på oss varma och torra kläder, åt lite rester. Sen knatade jag ner till grannarna med traktorn med en påse bullar och lite pengar som tack för hjälpen. Men de nöjde sig med bullpåsen. Underbara grannar<3
Summa sumarum: Det pratas inte längre om oss som "de nyinflyttade" numera kallar de oss "de som inte kan köra bil"
söndag 29 januari 2012
20 års jubileum
Igår var vi på 20-års jubileum. Mannens jobb firade 20 år och ställde till med en brakfest för anställda + respektive och kunder. En helt underbar fest, med 3-rätters middag, som var gudomlig och uppträdande. Skrattade så jag grät. Underhållningen skedde på swenglish då det var en del utländska kunder. Hade otroligt kul igår och stämningen var på topp. När de flesta åkt hem så var vi bara några få kvar å då passade jag på att sjunga kareoke. Så skonade iallafall öronen på 95% av deltagarna. Resterande fick utstå precis som jag hur det kan låta när någon med tarmvred skriker.
Efter 14 plågande timmar i högklackat slet jag av stövlarna kl 6 imorse. Mådde hur bra som helst bortsett från värkande fötter. Vaknade klockan halv 9 och insåg att jag inte mådde lika bra.
Somnade om och sov till 11, sen en välförtjänt dusch och en fet frukost. Några kaffekoppar senare var jag alert igen. Trots att jag tog det lugnt med de starka dryckerna, märks det att jag inte är ute och festar. Jösses IDAG är ingen bra DAG. Men kul hade jag och det är värt tröttheten.
Räkningarna är betalda så nu ska jag hoppa i kojs, imorgon är det en ny dag och lilleman ska till dagis. Om jag får av honom hans nya pyjamas. Han var med sin mormor och handlade i Falun, så fick han syn på en tiger pyjamas så mormor köpte den åt honom. Så när det var nattdags ikväll så skulle han sätta på pyjamasen själv, nåde om jag eller pappa försökte hjälpa till. Rytandes sprang han sedan av sig resterande energi och sover nu gott min älskade lilla tiger.
God natt kära vänner
Efter 14 plågande timmar i högklackat slet jag av stövlarna kl 6 imorse. Mådde hur bra som helst bortsett från värkande fötter. Vaknade klockan halv 9 och insåg att jag inte mådde lika bra.
Somnade om och sov till 11, sen en välförtjänt dusch och en fet frukost. Några kaffekoppar senare var jag alert igen. Trots att jag tog det lugnt med de starka dryckerna, märks det att jag inte är ute och festar. Jösses IDAG är ingen bra DAG. Men kul hade jag och det är värt tröttheten.
Räkningarna är betalda så nu ska jag hoppa i kojs, imorgon är det en ny dag och lilleman ska till dagis. Om jag får av honom hans nya pyjamas. Han var med sin mormor och handlade i Falun, så fick han syn på en tiger pyjamas så mormor köpte den åt honom. Så när det var nattdags ikväll så skulle han sätta på pyjamasen själv, nåde om jag eller pappa försökte hjälpa till. Rytandes sprang han sedan av sig resterande energi och sover nu gott min älskade lilla tiger.
God natt kära vänner
torsdag 19 januari 2012
Minidiktator & oregelbundna former
En liten minidiktaror med bajsrättigheter härjar här i huset, jösses vilken stark vilja charmtrollet har. När han inte får som han vill lägger han armarna i kors, ställer sig mot väggen och skriker... som om det nu skulle hjälpa...näe tror inte det. Jag ignorerar honom och när han sen inser att det inte funkar, ja då kommer han med ett pillimariskt leende på läpparna och ögonen fulla i bus och ger mig en kram, för att stunden senare sätta sina vassa små gaddar i vald kroppsdel tillhörande hans mamma. När jag säger NEJ inte bitas, då pussar han samma kroppsdel. Hmm undra vad han försöker få fram för budskap...
Liam var med mig till läkaren idag. Vet ni, ibland känns det som jag fått en släng av hypokondri, med tanke på alla turer till sjukhuset. Allt började i måndags med att jag hade ont på en liten fläck i huvudet. När jag kände efter så var det en knöl. Mannen tittar och säger att det ser ut som ett rött födelsemärke. Eftersom det kliades och ömmade så ringde jag vårdcentralen för att få det kollat och lugna mitt hypokondriska jag. Sagt och gjort fick jag träffa läkaren idag, prata först lite om prolaktin värdet, ska ta nya prover om några månader och se vad de visar. Det enda hon kunde erbjuda nu var medicin för att sänka värdet. Men nä några mediciner vill jag inte ha, inte förens de utrett varför det är för högt. Så undersökte hon knölen och så säger hon att den är ju inte så stor men den är oregelbunden i form och färg. Sen sa hon att den behövs opereras bort. Då frågade jag om hon inte kunde ta bort några andra när hon ändå skulle karva i mig, sa att jag fått dem bedömda och att de är ofarliga men att de sitter i vägen så jag fastnar i dem när jag klär på mig. Men tydligen tar de inte bort dem pga den anledningen längre. Men om det blir hon, och inte öron-näsa-hals (de opererar bort fläckar i ansikte o hals) som opererar bort dem kunde hon ta dem samtidigt tyckte hon. Så hon skulle kolla om hon fick göra ingreppet eller inte. Tyckte hon kunde göra det då ärren kommer att vara gömd under hår så det kommer inte synas, såvida ingen bestämmer sig för att leka apa och pilla mig i huvudet.
Ja denna vecka har sprungit iväg, knappt fått något gjort. Dock kom jag till insikt att det inte är 3 mil om dagen för att hämta och lämna Liam, utan 6 MIL!! Jösses om jag fick en chock. (1.5 mil för att lämna, 1.5 mil för att åka hem, 1.5 mil för att hämta, 1.5 mil för att åka hem..) Hur kunde jag missa det??
Iallafall så kommer hemsidan att uppdateras med lite nytt, bara allt är klart. Dock är det mesta fotat och inlagt på datorn. Men längre än så har jag inte kommit. Meddelar er när det är klart
Kram
Liam var med mig till läkaren idag. Vet ni, ibland känns det som jag fått en släng av hypokondri, med tanke på alla turer till sjukhuset. Allt började i måndags med att jag hade ont på en liten fläck i huvudet. När jag kände efter så var det en knöl. Mannen tittar och säger att det ser ut som ett rött födelsemärke. Eftersom det kliades och ömmade så ringde jag vårdcentralen för att få det kollat och lugna mitt hypokondriska jag. Sagt och gjort fick jag träffa läkaren idag, prata först lite om prolaktin värdet, ska ta nya prover om några månader och se vad de visar. Det enda hon kunde erbjuda nu var medicin för att sänka värdet. Men nä några mediciner vill jag inte ha, inte förens de utrett varför det är för högt. Så undersökte hon knölen och så säger hon att den är ju inte så stor men den är oregelbunden i form och färg. Sen sa hon att den behövs opereras bort. Då frågade jag om hon inte kunde ta bort några andra när hon ändå skulle karva i mig, sa att jag fått dem bedömda och att de är ofarliga men att de sitter i vägen så jag fastnar i dem när jag klär på mig. Men tydligen tar de inte bort dem pga den anledningen längre. Men om det blir hon, och inte öron-näsa-hals (de opererar bort fläckar i ansikte o hals) som opererar bort dem kunde hon ta dem samtidigt tyckte hon. Så hon skulle kolla om hon fick göra ingreppet eller inte. Tyckte hon kunde göra det då ärren kommer att vara gömd under hår så det kommer inte synas, såvida ingen bestämmer sig för att leka apa och pilla mig i huvudet.
Ja denna vecka har sprungit iväg, knappt fått något gjort. Dock kom jag till insikt att det inte är 3 mil om dagen för att hämta och lämna Liam, utan 6 MIL!! Jösses om jag fick en chock. (1.5 mil för att lämna, 1.5 mil för att åka hem, 1.5 mil för att hämta, 1.5 mil för att åka hem..) Hur kunde jag missa det??
Iallafall så kommer hemsidan att uppdateras med lite nytt, bara allt är klart. Dock är det mesta fotat och inlagt på datorn. Men längre än så har jag inte kommit. Meddelar er när det är klart
Kram
Etiketter:
Hvila Gården,
Mina förvirrade tankar
onsdag 14 december 2011
Tiden går i rasande fart
Skrev ett inlägg härom dagen, men det flög visst sin kos. Jaja, det var ju bara allmänt pladder iaf :).
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Liam har skolats in på dagis, funkade klokrent i början. Nu är det en massa tårar och skrik från dess att han sätter sig i bilen och en stund efter att mannen har lämnat honom på dagis. Dagispersonalen har varit helt underbara och sett till att Liam får vara på dagis på heltid nu när jag är nyopererad och inte får lyfta. Men det är så oerhört tomt o tyst här hemma på dagarna. Men hunnit med att få hemsidan publicerad, en del av er har fått en tjuvkik, till 4:e advent tänkte jag annonsera om hemsidan här så alla kan in och kika på sidan.
Som ni vet opererades jag den 5 dec. Fick vänta ganska länge på min tur att ligga på slaktbordet, trots att jag hade kö nummer 3, så sköterskorna gav mig dropp. Väl nere på operation förberedes jag, fick starka smärtstillande innan narkosen. Jag frågade tydligen människorna runt omkring om de inte kunde dra ur mina visdomständer när jag ändå var sövd. Men de kunde de inte göra tydligen, för här sitter jag med 2 irriterande tänder. Iaf så när jag vaknat och kommit upp på avdelningen så får jag träffa läkaren. Cystan hade spruckit så de opererade inte bort något, det enda spår de såg av cystan var vätska i buken. Men när de ändå grävde runt i magen så såg de vita fläckar på baksidan av livmodern som de tog vävnadsprov på. Svaren får jag nästa vecka. Så jag hoppas på att det blir en fin julklapp och inte den sämsta man kan tänka sig.
När det var dags att åka hem tyckte jag att min mage kändes hård. Jag vet att man kan kännas uppblåst och så pga gasen de fyller buken med. Men denna hårdhet var enligt mig bara ett område. Frågade sköterskorna om magen ska kännas så här hård, men de kände och tyckte allt kändes normalt. Inom mig malde tankarna om inre blödningar, kommer ihåg från den tiden jag läste akutsjukvård att man får hård mage av inre blödningar, men även snabb puls. Likt en hypokondriker sökte jag febrilt efter pulsen, som faktiskt var lugn och jämn. Så jag släppte den tanken och åkte hem.
Hemma möts jag av Liam kryper upp i famnen och ger mig en bamsekram. Sätter mig i soffan, lägger en kudde på magen och Liam sätter sig i mitt knä. Kramas en stund, sen ber jag min mormor att titta på magen och känna på hårdheten. När jag flyttar på kudden är den blöt, lyfter på två lager med tröjor och ser till min förskräckelse att hela magen är blodig, bloden rinner förfullt ur snittet vid naveln. Ropar på mannen som står i köket att slänga hit en handduk. Kan ju nämna att han är extremt känslig när det gäller blod. Så från hallen kastar han en frotéhandduk som jag lägger på magen som tryck. Ber mannen ringa min mamma, som jag vet är på väg till oss. Precis när han ska ringa svänger hon in på gården, han öppnar köksdörren och säger att hon måste köra in mig på akuten. Mamma pratar med personalen på akuten och kör sedan in samma väg som ambulansen. Där väntar två sköterskor och en bår. Rullas snabbt in på ett rum, förbandet tas bort och blodet rinner som bara den. Får ligga och hålla handduken mot för att stoppa blödningen i väntan på kirurgen. 1 timme senare har blödningen lugnat sig och kirurgen tillsammans med en av läkarna från gyn konstaterar att ett blodkärl brustit. Prover tas och jag skickas sedan hem. Väl hemma får jag kramper i nacke, kan varken prata eller se för kramperna gör att hela kroppen förvrids. Mamma och Benke försöker få in mig i sängen, det gör så himla ont och jag kan inte göra något annat än att skratta för jag känner mig som ett förvridet riksmongo. Värktabletterna börjar göra sitt och jag slutar krampa bara jag ligger still och håller tyst.
Dagarna går och jag repar mig mer och mer. På fredagen frågar jag mormor om hon kan lägga om förbandet. Liam och Simon tittar på med stora ögon, Liam står och blåser (så gör vi på honom om han slagit sig), Simon tittar på magen, tittar på mig och tittar återigen och säger sedan att min mage ser ut som mögelost, för den är vit, blå, grön och gul. Hahaha vad jag skrattade gott åt hans liknelse. Kommer nog inte äta mögelost på ett tag...På lördagen tänkte jag mig inte för utan lyfte Liam. Sen var det kört, jag började blöda igen. Ringer 1177 och ber om en tid till vårdcentralen. Träffar en sköterska en timme senare och då hade det slutat blöda. Som tvättar rent och lägger nytt förband. Medans hon tvättar rent så får skrubar hon även bort 2 st stygn. Men det gjorde inget sa hon, för det är ju 5 dagar sedan jag opererades. Hon sa att om jag börjar blöda igen så skulle jag komma tillbaks så en läkare får titta på såret. En timme senare börjar jag blöda igen. Ringer 1177 igen och får en tid några timmar senare. Träffar en otrevlig läkare, han sätter näven på magen och trycker. Blodet rinner ur snittet vid naveln, sköterskan torkar rent och så trycker läkaren igen. Behöver jag säga att det gjorde skitont?? Han säger att det är blod efter blödningen jag fick i måndags. Sen säger han att jag inte ska vända mig till vårdcentralen för gyn ska se efter sina egna sår.
Så jag blöder på under resten av helgen, åker in på gyn på måndagen och de klämmer på magen, dock försiktigt och blodet kommer fortfarande ut. Men de sa att jag inte behövde oroa mig, det är bra om blodet kommer ut. Så här sitter jag, blödandes så länge jag inte sitter still. Mysigt värre. Jaja någon gång ska det la sluta.
Imorgon bär det av till Falun, ska till hud med Liam och få några hudförändringar kollade.
Hoppas allt är bra med er kära läsare, om det är några kvar efter min frånvaro.
Kramar
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Liam har skolats in på dagis, funkade klokrent i början. Nu är det en massa tårar och skrik från dess att han sätter sig i bilen och en stund efter att mannen har lämnat honom på dagis. Dagispersonalen har varit helt underbara och sett till att Liam får vara på dagis på heltid nu när jag är nyopererad och inte får lyfta. Men det är så oerhört tomt o tyst här hemma på dagarna. Men hunnit med att få hemsidan publicerad, en del av er har fått en tjuvkik, till 4:e advent tänkte jag annonsera om hemsidan här så alla kan in och kika på sidan.
Som ni vet opererades jag den 5 dec. Fick vänta ganska länge på min tur att ligga på slaktbordet, trots att jag hade kö nummer 3, så sköterskorna gav mig dropp. Väl nere på operation förberedes jag, fick starka smärtstillande innan narkosen. Jag frågade tydligen människorna runt omkring om de inte kunde dra ur mina visdomständer när jag ändå var sövd. Men de kunde de inte göra tydligen, för här sitter jag med 2 irriterande tänder. Iaf så när jag vaknat och kommit upp på avdelningen så får jag träffa läkaren. Cystan hade spruckit så de opererade inte bort något, det enda spår de såg av cystan var vätska i buken. Men när de ändå grävde runt i magen så såg de vita fläckar på baksidan av livmodern som de tog vävnadsprov på. Svaren får jag nästa vecka. Så jag hoppas på att det blir en fin julklapp och inte den sämsta man kan tänka sig.
När det var dags att åka hem tyckte jag att min mage kändes hård. Jag vet att man kan kännas uppblåst och så pga gasen de fyller buken med. Men denna hårdhet var enligt mig bara ett område. Frågade sköterskorna om magen ska kännas så här hård, men de kände och tyckte allt kändes normalt. Inom mig malde tankarna om inre blödningar, kommer ihåg från den tiden jag läste akutsjukvård att man får hård mage av inre blödningar, men även snabb puls. Likt en hypokondriker sökte jag febrilt efter pulsen, som faktiskt var lugn och jämn. Så jag släppte den tanken och åkte hem.
Hemma möts jag av Liam kryper upp i famnen och ger mig en bamsekram. Sätter mig i soffan, lägger en kudde på magen och Liam sätter sig i mitt knä. Kramas en stund, sen ber jag min mormor att titta på magen och känna på hårdheten. När jag flyttar på kudden är den blöt, lyfter på två lager med tröjor och ser till min förskräckelse att hela magen är blodig, bloden rinner förfullt ur snittet vid naveln. Ropar på mannen som står i köket att slänga hit en handduk. Kan ju nämna att han är extremt känslig när det gäller blod. Så från hallen kastar han en frotéhandduk som jag lägger på magen som tryck. Ber mannen ringa min mamma, som jag vet är på väg till oss. Precis när han ska ringa svänger hon in på gården, han öppnar köksdörren och säger att hon måste köra in mig på akuten. Mamma pratar med personalen på akuten och kör sedan in samma väg som ambulansen. Där väntar två sköterskor och en bår. Rullas snabbt in på ett rum, förbandet tas bort och blodet rinner som bara den. Får ligga och hålla handduken mot för att stoppa blödningen i väntan på kirurgen. 1 timme senare har blödningen lugnat sig och kirurgen tillsammans med en av läkarna från gyn konstaterar att ett blodkärl brustit. Prover tas och jag skickas sedan hem. Väl hemma får jag kramper i nacke, kan varken prata eller se för kramperna gör att hela kroppen förvrids. Mamma och Benke försöker få in mig i sängen, det gör så himla ont och jag kan inte göra något annat än att skratta för jag känner mig som ett förvridet riksmongo. Värktabletterna börjar göra sitt och jag slutar krampa bara jag ligger still och håller tyst.
Dagarna går och jag repar mig mer och mer. På fredagen frågar jag mormor om hon kan lägga om förbandet. Liam och Simon tittar på med stora ögon, Liam står och blåser (så gör vi på honom om han slagit sig), Simon tittar på magen, tittar på mig och tittar återigen och säger sedan att min mage ser ut som mögelost, för den är vit, blå, grön och gul. Hahaha vad jag skrattade gott åt hans liknelse. Kommer nog inte äta mögelost på ett tag...På lördagen tänkte jag mig inte för utan lyfte Liam. Sen var det kört, jag började blöda igen. Ringer 1177 och ber om en tid till vårdcentralen. Träffar en sköterska en timme senare och då hade det slutat blöda. Som tvättar rent och lägger nytt förband. Medans hon tvättar rent så får skrubar hon även bort 2 st stygn. Men det gjorde inget sa hon, för det är ju 5 dagar sedan jag opererades. Hon sa att om jag börjar blöda igen så skulle jag komma tillbaks så en läkare får titta på såret. En timme senare börjar jag blöda igen. Ringer 1177 igen och får en tid några timmar senare. Träffar en otrevlig läkare, han sätter näven på magen och trycker. Blodet rinner ur snittet vid naveln, sköterskan torkar rent och så trycker läkaren igen. Behöver jag säga att det gjorde skitont?? Han säger att det är blod efter blödningen jag fick i måndags. Sen säger han att jag inte ska vända mig till vårdcentralen för gyn ska se efter sina egna sår.
Så jag blöder på under resten av helgen, åker in på gyn på måndagen och de klämmer på magen, dock försiktigt och blodet kommer fortfarande ut. Men de sa att jag inte behövde oroa mig, det är bra om blodet kommer ut. Så här sitter jag, blödandes så länge jag inte sitter still. Mysigt värre. Jaja någon gång ska det la sluta.
Imorgon bär det av till Falun, ska till hud med Liam och få några hudförändringar kollade.
Hoppas allt är bra med er kära läsare, om det är några kvar efter min frånvaro.
Kramar
tisdag 8 november 2011
I´m not weird, I´m a limited edition...
En del tittar konstigt på mig, skakar på huvudet, en del skrattar åt mig medans andra skäms. Men det är bara att inse att jag är som jag är och att jag äger en del egenheter som kanske inte alla "normala" människor äger.
Att jag är klantig är det nog inte många som har missat.
Älskar att hoppa i vattenpussar, pojkarna kallar mig knasig
Men härom veckan kom jag på mig själv med att använda blinkersen i kurvor, hur länge det har pågått har jag faktiskt ingen aning om. Men antar att det är ett tag, för varje gång jag kommer till en kurva, ja då blinkar jag. Sen kommer jag på mig själv och tokskrattar och dumförklarar mig själv. Bilisterna bakom måste tro jag är helt pantad.
En annan tvångstanke jag har är att när jag ska betal parkeringsbiljett måste jag alltid känna efter ifall det ligger något mynt i returrännan. Antar att de flesta av oss gör det, men om det ligger ett mynt däri så ropar jag: JAA! Jag vann en (tex) femma!. Ofta brukar jag göra detta när jag har någon vän eller någon i familjen med mig, för de brukar oftast skämmas. Men idag när jag hade parkerat och fann en femma i returrännan så skrek jag högt, trots att jag var ensam: JAA!! Jag vann en femma! Den gamla damen bakom mig tittade på mig med stora ögon och backade sakta bakåt, insåg att hon måste tycka att jag är en galning på rymmen - så jag log och sa: Äntligen gav denna maskin en utdelning, oftast brukar jag förlora när jag spelar på dessa spelmaskiner. Men tyvärr hjälpte det inte, för hon gick därifrån och satte sig i sin bil... Ooops!
Att jag är klantig är det nog inte många som har missat.
Älskar att hoppa i vattenpussar, pojkarna kallar mig knasig
Men härom veckan kom jag på mig själv med att använda blinkersen i kurvor, hur länge det har pågått har jag faktiskt ingen aning om. Men antar att det är ett tag, för varje gång jag kommer till en kurva, ja då blinkar jag. Sen kommer jag på mig själv och tokskrattar och dumförklarar mig själv. Bilisterna bakom måste tro jag är helt pantad.
En annan tvångstanke jag har är att när jag ska betal parkeringsbiljett måste jag alltid känna efter ifall det ligger något mynt i returrännan. Antar att de flesta av oss gör det, men om det ligger ett mynt däri så ropar jag: JAA! Jag vann en (tex) femma!. Ofta brukar jag göra detta när jag har någon vän eller någon i familjen med mig, för de brukar oftast skämmas. Men idag när jag hade parkerat och fann en femma i returrännan så skrek jag högt, trots att jag var ensam: JAA!! Jag vann en femma! Den gamla damen bakom mig tittade på mig med stora ögon och backade sakta bakåt, insåg att hon måste tycka att jag är en galning på rymmen - så jag log och sa: Äntligen gav denna maskin en utdelning, oftast brukar jag förlora när jag spelar på dessa spelmaskiner. Men tyvärr hjälpte det inte, för hon gick därifrån och satte sig i sin bil... Ooops!
torsdag 13 oktober 2011
Insikt och förvirring
Att jag lyst med min frånvaro har nog de flesta redan uppmärksammat. Men har liksom inte haft tid eller ork. Värken är värre än någonsin, men så är det vissa perioder. Inte blir det bättre av att en kota sitter fel i nacken. Men duktiga jag har börjat hos världens bästa sjukgymnast och får behandling en gång i veckan. Lovely! Så tids nog hoppar kotan tillbaks i rätt läge igen.
Förra helgen åkte vi ner till Rättviks marknad, första besöket på flera år. Innan vi hinner lämna mora kommun kissar Liam genom blöja och byxor. Bara vända hem och byta kläder och lägga en handduk i barnstolen. Väl nere i Rättvik inser vi efter en kvart varför vi inte varit ner på flera år. Trängas med folk kan verkligen fresta på ens humör. Liam var supertrött, vägra sova och skrek den första halvtimmen. Efter välling och en korv med bröd slockande han dock. Vi irrade runt och leta langos, fann det tillslut efter 20 minuters letande. Fick stå i kö ett bra tag. Precis när langosen var klara vaknar Liam och skriker. Tar upp honom, känner hur jag blir blöt på handen, inser att han kissar genom blöjan och byxor IGEN! Tittar på mannen och säger att Liam kissar. Lyfter ut honom från kroppen och Niagara fallet öppnar sig, det fullkomligt rinner ner, Liam är dyngsur, likaså jag. Mannen står med våra langosar i båda händerna, tittar på Liam, tittar på mig och tittar på pölen på backen och utbrister: Oj han kissar VERKLIGEN!! Folket i kön bakom oss tittar, en del skrattar och en del tittar på en med ögon fulla av medlidande. Känner inget val än att byta blöja på honom mitt i folkvimlet, men inser till min fasa att skötväskan är kvar i bilen, som står parkerad på andra sidan av Rättvik. Tar upp filten och virar den runt honom, dels för att han inte ska bli kall och för att folk inte ska glo. Så med honom invirad i famnen försöker jag äta langos. Ger dock upp efter en stund då jag inser att så långt sträcker sig inte min simultanförmåga, det ser ut som en svinstia runt omkring mig, jösses vad jag söla. Så bara och vänta tills mannen ätit upp så jag får njuta av en efterlängtad kall langos. Sen är det bara att försöka trängas tillbaks till bilen så fort vi kan men en nerkissad busunge och en nerkissad mamma. Väl i bilen, men en torr Liam enades vi om att inte besöka marknaden igen.
I tisdags bestämde jag mig för att färga håret. Vill ha lite förändring och förändring fick jag. Köpte en blond, en askblond, 2-3 nyanser än tidigare. Smetade in det i håret, väntade en halvtimme. Sköljer ur håret, tittar mig i spegel och får en smärre chock!! Jag är inte askblond, inte blond överhuvudtaget. I spegeln ser jag en mörkhårig Alex!! Mörkhårig!! F**K!! Tittar på kartongen, tittar mig i spegel, tittar på kartongen och konstaterar att det är inte samma färg på mitt hår som på bilden. Inte lika på fem öre. Kollar numrena på kartongen och flaskorna, stämmer på ena och på den andra står det inget. Fattar fortfarande ingenting och blir fortfarande lika chockad när jag ser mig i spegeln. Men hittills bara fått positiva kommentarer. När Liam vaknade dagen efter tittade han på mig flera gånger, pappan sa att ja, det är mamma. Sen klappade han mig över huvudet. Stackarn, måste vara en chock. Alltid sett sin mamma blond och när han sen vaknar är hon mörk i håret...
Förra helgen åkte vi ner till Rättviks marknad, första besöket på flera år. Innan vi hinner lämna mora kommun kissar Liam genom blöja och byxor. Bara vända hem och byta kläder och lägga en handduk i barnstolen. Väl nere i Rättvik inser vi efter en kvart varför vi inte varit ner på flera år. Trängas med folk kan verkligen fresta på ens humör. Liam var supertrött, vägra sova och skrek den första halvtimmen. Efter välling och en korv med bröd slockande han dock. Vi irrade runt och leta langos, fann det tillslut efter 20 minuters letande. Fick stå i kö ett bra tag. Precis när langosen var klara vaknar Liam och skriker. Tar upp honom, känner hur jag blir blöt på handen, inser att han kissar genom blöjan och byxor IGEN! Tittar på mannen och säger att Liam kissar. Lyfter ut honom från kroppen och Niagara fallet öppnar sig, det fullkomligt rinner ner, Liam är dyngsur, likaså jag. Mannen står med våra langosar i båda händerna, tittar på Liam, tittar på mig och tittar på pölen på backen och utbrister: Oj han kissar VERKLIGEN!! Folket i kön bakom oss tittar, en del skrattar och en del tittar på en med ögon fulla av medlidande. Känner inget val än att byta blöja på honom mitt i folkvimlet, men inser till min fasa att skötväskan är kvar i bilen, som står parkerad på andra sidan av Rättvik. Tar upp filten och virar den runt honom, dels för att han inte ska bli kall och för att folk inte ska glo. Så med honom invirad i famnen försöker jag äta langos. Ger dock upp efter en stund då jag inser att så långt sträcker sig inte min simultanförmåga, det ser ut som en svinstia runt omkring mig, jösses vad jag söla. Så bara och vänta tills mannen ätit upp så jag får njuta av en efterlängtad kall langos. Sen är det bara att försöka trängas tillbaks till bilen så fort vi kan men en nerkissad busunge och en nerkissad mamma. Väl i bilen, men en torr Liam enades vi om att inte besöka marknaden igen.
I tisdags bestämde jag mig för att färga håret. Vill ha lite förändring och förändring fick jag. Köpte en blond, en askblond, 2-3 nyanser än tidigare. Smetade in det i håret, väntade en halvtimme. Sköljer ur håret, tittar mig i spegel och får en smärre chock!! Jag är inte askblond, inte blond överhuvudtaget. I spegeln ser jag en mörkhårig Alex!! Mörkhårig!! F**K!! Tittar på kartongen, tittar mig i spegel, tittar på kartongen och konstaterar att det är inte samma färg på mitt hår som på bilden. Inte lika på fem öre. Kollar numrena på kartongen och flaskorna, stämmer på ena och på den andra står det inget. Fattar fortfarande ingenting och blir fortfarande lika chockad när jag ser mig i spegeln. Men hittills bara fått positiva kommentarer. När Liam vaknade dagen efter tittade han på mig flera gånger, pappan sa att ja, det är mamma. Sen klappade han mig över huvudet. Stackarn, måste vara en chock. Alltid sett sin mamma blond och när han sen vaknar är hon mörk i håret...
söndag 11 september 2011
Lyset är på men ingen är hemma
Du vet att du är i behov av sömn när...
...du vaknar halv 4 på morgonen av ett larm och inser att du glömt stänga dörren till frysen
...sambon talar om att locket till frysboxen stod öppen och du inser att det gjort det sen du hämtade mat 9 timmar tidigare
...du tar en dusch på kvällen och när du vaknar på morgonen och håret känns fetare än någonsin och du inser att du glömde skölja ur balsamet igår.
...du funderar varför ena väggen i ett nymålat rum ser så konstigt ut och när du börjat bära in möbler så inser du att du glömt måla en vägg
...du står på parkeringen och svär över att bilen inte larmas av och inser att du står vid fel bil
Sömn den senaste veckan har verkligen varit en bristvara. Liam har varit dålig, visserligen fortfarande förkyld men på bättringsvägen. Han fick krupp under natten och hade problem med andningen så jag satt ute med honom och sen in i badrummet så han fick andas ånga. På andra kvällen åkte jag in med honom på lasarettet då han fortfarande hade svårt med andningen. Där konstaterade de krupp, förkylningsastma, dubbelsidig öroninflammation, infektion i nedre luftvägarna och 39 graders feber.
På kvällarna har vi hållit på med altanen, Benke åkte till Italien i torsdags så fram tills idag har jag ägnat dagarna åt att måla 2 rum, nu sitter jag å samlar energi till att skissa upp stjärnor i det som ska bli Liams rum. Bilder kommer...
Hemsidan, ja den har inte varit prio 1 men ska ta tag i det bara jag får tid över.
Nä dags att börja så man får krypa ner i kojs å svära över den förbannade månen..
Kram underbara läsare
...du vaknar halv 4 på morgonen av ett larm och inser att du glömt stänga dörren till frysen
...sambon talar om att locket till frysboxen stod öppen och du inser att det gjort det sen du hämtade mat 9 timmar tidigare
...du tar en dusch på kvällen och när du vaknar på morgonen och håret känns fetare än någonsin och du inser att du glömde skölja ur balsamet igår.
...du funderar varför ena väggen i ett nymålat rum ser så konstigt ut och när du börjat bära in möbler så inser du att du glömt måla en vägg
...du står på parkeringen och svär över att bilen inte larmas av och inser att du står vid fel bil
Sömn den senaste veckan har verkligen varit en bristvara. Liam har varit dålig, visserligen fortfarande förkyld men på bättringsvägen. Han fick krupp under natten och hade problem med andningen så jag satt ute med honom och sen in i badrummet så han fick andas ånga. På andra kvällen åkte jag in med honom på lasarettet då han fortfarande hade svårt med andningen. Där konstaterade de krupp, förkylningsastma, dubbelsidig öroninflammation, infektion i nedre luftvägarna och 39 graders feber.
På kvällarna har vi hållit på med altanen, Benke åkte till Italien i torsdags så fram tills idag har jag ägnat dagarna åt att måla 2 rum, nu sitter jag å samlar energi till att skissa upp stjärnor i det som ska bli Liams rum. Bilder kommer...
Hemsidan, ja den har inte varit prio 1 men ska ta tag i det bara jag får tid över.
Nä dags att börja så man får krypa ner i kojs å svära över den förbannade månen..
Kram underbara läsare
torsdag 18 augusti 2011
I min hjärna härjar en massa kreativiet
men orken finns inte... Blir rastlös och frustrerad för att jag inte får utlopp för kreativiten. Under dagen när mitt älskade vilddjur härjar i 1200 så riktigt längtar jag till en stund för mig själv så jag kan börja med de tavlor som växer som idéer i mitt huvud, de inredningsdetaljer som jag vill göra som sedan ska ut på hemsidan, de nattygsbord som jag vill göra till sovrummet. Men när jag äntligen får lite tid för mig själv är energin helt bortblåst. Orkar ingenting längre.
Mitt mål är att hemsidan ska vara publicerad 1 september och till dem som ska få förhandstitta ska få göra det några dagar innan. Men jisses finner ingen ork till att få den i ordning. Men jag måste.
Så när inbjudningarna till hemsidan skickats ut till er som vill ha en förhandstitt, så lägger jag upp länken här några dagar senare. Håll till tåls så kommer den snart. Hoppas att den blir uppskattad så jag kan vara stolt
Mitt mål är att hemsidan ska vara publicerad 1 september och till dem som ska få förhandstitta ska få göra det några dagar innan. Men jisses finner ingen ork till att få den i ordning. Men jag måste.
Så när inbjudningarna till hemsidan skickats ut till er som vill ha en förhandstitt, så lägger jag upp länken här några dagar senare. Håll till tåls så kommer den snart. Hoppas att den blir uppskattad så jag kan vara stolt
fredag 15 juli 2011
Finns det något mer deprimerande
Varje kväll när lillen somnat loggar jag in på min mail, i hopp om att få ett svar på en jobbansökan. Blir överlycklig när jag finner att jag har 5 olästa mail, men för varje mail jag öppnar så blir jag bara mer ledsen och deprimerad. Alltid så står det att tjänsten tillsatts av annan sökande. Visst har det hänt att jag gått vidare i rekryteringsprocessen och en låga av hopp tänds för att sedan släckas när man får svaret att man inte fått tjänsten. Finns det ingen som vill ha mig?? Satt som mål att söka minst 2 jobb om dagen, någon måste la vilja ha en!
Har varit arbetslös i omgångar i flera år och går fortfarande på samma stämplingsperiod som jag gjort de senaste 4 åren, vilket gör att jag är nere på 65% av min lön, Yeah jag hurrar! Får en lön som de flesta har att handla mat för, detta ska räcka till räkningar, mat, bensin bla bla. Som om det inte räckte så har jag inte många dagar kvar på stämpelperioden o riskerar att bli utförsäkrad från A-kassan, då hamnar jag in det berömda FAS-jobben, om jag inte hittat ett arbete vill säga. I FAS 1 får jag samma belopp som A-kassan, i FAS 2 sänks inkomsten och i FAS 3 ska man jobba heltid utan ersättning. Rätta mig om jag har fel.
Söker jobb i hela länet, även jobb som kommer att påverka min nack o ryggskada. Men känner mig tvungen. Ska kanske inte klaga, det finns de som har det värre. Jag är ju lyckligt lottad med familj, vänner, tak över huvudet och något att frakta arslet i.
Har lite planer på att starta eget, flera affärsidéer men vet inte om någon utav dem i sig är speciellt lönande. Men ska försöka bolla lite idéer med de som kan och försöka gå en starta eget kurs om jag inte finner något arbete. Att plugga o utbilda mig vidare är en tanke jag har men jag vet ju inte vad jag vill blir när jag blir stor.
Nå ja, bara inse efter att ha skrivit detta att jag är en riktig svensson (minus volvo), en riktig klagsvensson. Finns så mycket att klaga på, pengar, räkningar, värk, dåliga bilförare, internet som krånglar, tv kanaler som bråkar, akassa, försäkringskassan, arbetsgivare som inte inser att det är de som förlorar på att inte anställa mig, på vädret, på inställda semesterplaner, på hundens ruttna fisar, på att byta bajsblöjor, att bli väckt kl 5 på morgonen, på sig själv för att man inte går och lägger sig i tid. Men men bara inse att jag blivit som de jag vanligtvis klagar på, på klagmänniskor som jag irriterar mig på. Hur jobbigt är det inte att lyssna på någon som bara klagar å klagar. Nä skärpning nu Alex, sluta klaga o sök vidare.
Men om jag kan glädja någon så kan jag tala om att jag gått med trosorna ut o in, bak o fram hela dagen utan att förstå varför trosorna satt så oerhört galet. Att mannen råkade skalpera mig häromdagen, då han vevade upp rutorna i bilen och mitt hår fastnade. Skrek till av smärta, en förvånande man undrade vad som hände. Sen såg han håret som hängde kvar i den uppvevade rutan o bröt ut i skratt. Råkade även hamna mitt i skottlossningen när han visade Liam hur man snärtar med en handduk. Numera går jag med en fin lårkaka. Kan ju inte sälla mig till de bleka längre då jag är väldigt färggrann...
Nä dags å sova tror jag, innan det blir för mycket svammel.
Godnatt kära läsare - om det är någon som läser vill säga ;)
Har varit arbetslös i omgångar i flera år och går fortfarande på samma stämplingsperiod som jag gjort de senaste 4 åren, vilket gör att jag är nere på 65% av min lön, Yeah jag hurrar! Får en lön som de flesta har att handla mat för, detta ska räcka till räkningar, mat, bensin bla bla. Som om det inte räckte så har jag inte många dagar kvar på stämpelperioden o riskerar att bli utförsäkrad från A-kassan, då hamnar jag in det berömda FAS-jobben, om jag inte hittat ett arbete vill säga. I FAS 1 får jag samma belopp som A-kassan, i FAS 2 sänks inkomsten och i FAS 3 ska man jobba heltid utan ersättning. Rätta mig om jag har fel.
Söker jobb i hela länet, även jobb som kommer att påverka min nack o ryggskada. Men känner mig tvungen. Ska kanske inte klaga, det finns de som har det värre. Jag är ju lyckligt lottad med familj, vänner, tak över huvudet och något att frakta arslet i.
Har lite planer på att starta eget, flera affärsidéer men vet inte om någon utav dem i sig är speciellt lönande. Men ska försöka bolla lite idéer med de som kan och försöka gå en starta eget kurs om jag inte finner något arbete. Att plugga o utbilda mig vidare är en tanke jag har men jag vet ju inte vad jag vill blir när jag blir stor.
Nå ja, bara inse efter att ha skrivit detta att jag är en riktig svensson (minus volvo), en riktig klagsvensson. Finns så mycket att klaga på, pengar, räkningar, värk, dåliga bilförare, internet som krånglar, tv kanaler som bråkar, akassa, försäkringskassan, arbetsgivare som inte inser att det är de som förlorar på att inte anställa mig, på vädret, på inställda semesterplaner, på hundens ruttna fisar, på att byta bajsblöjor, att bli väckt kl 5 på morgonen, på sig själv för att man inte går och lägger sig i tid. Men men bara inse att jag blivit som de jag vanligtvis klagar på, på klagmänniskor som jag irriterar mig på. Hur jobbigt är det inte att lyssna på någon som bara klagar å klagar. Nä skärpning nu Alex, sluta klaga o sök vidare.
Men om jag kan glädja någon så kan jag tala om att jag gått med trosorna ut o in, bak o fram hela dagen utan att förstå varför trosorna satt så oerhört galet. Att mannen råkade skalpera mig häromdagen, då han vevade upp rutorna i bilen och mitt hår fastnade. Skrek till av smärta, en förvånande man undrade vad som hände. Sen såg han håret som hängde kvar i den uppvevade rutan o bröt ut i skratt. Råkade även hamna mitt i skottlossningen när han visade Liam hur man snärtar med en handduk. Numera går jag med en fin lårkaka. Kan ju inte sälla mig till de bleka längre då jag är väldigt färggrann...
Nä dags å sova tror jag, innan det blir för mycket svammel.
Godnatt kära läsare - om det är någon som läser vill säga ;)
Etiketter:
Klantighet,
Mina förvirrade tankar
onsdag 22 juni 2011
Bitchslap
Känner mig som världens största slagpåse, ger livet mig mer btichslapar så ballar jag nog ur.
Så enormt trött och less på livets höga hinder, så svåra att övervinna. Men ska ta å leta rätt på min ryggrad och montera ihop den, så jag kan gå rak i ryggen ur kaoset som skapas runt omkring.....
Dags att rensa bort demonerna som tassar runt i mitt liv
Så enormt trött och less på livets höga hinder, så svåra att övervinna. Men ska ta å leta rätt på min ryggrad och montera ihop den, så jag kan gå rak i ryggen ur kaoset som skapas runt omkring.....
Dags att rensa bort demonerna som tassar runt i mitt liv
onsdag 15 juni 2011
Monster
Vissa har dem under sängen eller i garderoben, men jag hade en i äggstocken.
Var till läkaren idag, fick svaret av analysen av det de sa var en cysta. Men det visade sig att det var en tumör, en godartad sådan. Me so happy, var jublande glad i 10 minuter. Nå ja jag är fortfarande glad att den är godartad. Tumören kallas för Teratom. Ordet härstammar från grekiska ordet Teras och som betyder monster på svenska. Dessa bildas under fosterstadiet, så jag har alltså hade detta monster i mig sen jag föddes. De kallas monster av den anledningen att man finner tänder, ben och brosk inuti tumören. Förr i tiden trodde man att Teratom uppstod om mamman hade haft sex med djävulen. Började skratta när jag hörde det, för hemnumret vi hade som små, och som pappa fortfarande har slutar nämligen på 666. Haha håll med om att det är komiskt.
Iallafall så tog läkaren massa nya prover för att få ett svar på varifrån min infektion kommer. De gjorde ett nytt ultraljud, och det var här min glädje sjönk en aning. Det visade sig att jag fått en custa i den äggstock de nyss opererade bort tumören ifrån. De trodde tidigare att det var en varblåsa alt en blåsa med sårvätska. Men dagens ultraljud visade en cysta. Kände bara å nej, men cystor kan ju komma och gå och förhoppningsvis är det så nu med. Men jag ska tillbaks på kontroll igen om någon månad. Skulle den mot all förmodan inte försvinna och jag har ont av den igen så blir det operation igen. Men det hoppas jag inte på.
Nä nu drar åskan sig närmare. dags att sluta
Ha det gott
Var till läkaren idag, fick svaret av analysen av det de sa var en cysta. Men det visade sig att det var en tumör, en godartad sådan. Me so happy, var jublande glad i 10 minuter. Nå ja jag är fortfarande glad att den är godartad. Tumören kallas för Teratom. Ordet härstammar från grekiska ordet Teras och som betyder monster på svenska. Dessa bildas under fosterstadiet, så jag har alltså hade detta monster i mig sen jag föddes. De kallas monster av den anledningen att man finner tänder, ben och brosk inuti tumören. Förr i tiden trodde man att Teratom uppstod om mamman hade haft sex med djävulen. Började skratta när jag hörde det, för hemnumret vi hade som små, och som pappa fortfarande har slutar nämligen på 666. Haha håll med om att det är komiskt.
Iallafall så tog läkaren massa nya prover för att få ett svar på varifrån min infektion kommer. De gjorde ett nytt ultraljud, och det var här min glädje sjönk en aning. Det visade sig att jag fått en custa i den äggstock de nyss opererade bort tumören ifrån. De trodde tidigare att det var en varblåsa alt en blåsa med sårvätska. Men dagens ultraljud visade en cysta. Kände bara å nej, men cystor kan ju komma och gå och förhoppningsvis är det så nu med. Men jag ska tillbaks på kontroll igen om någon månad. Skulle den mot all förmodan inte försvinna och jag har ont av den igen så blir det operation igen. Men det hoppas jag inte på.
Nä nu drar åskan sig närmare. dags att sluta
Ha det gott
söndag 12 juni 2011
Åskgudar, katastrofsminkning och mundiarré
Jag blir glad för era kommentarer, värmer gott i hjärtat av att veta att jag inte skriver för intet. Spelar ingen roll vad ni skriver, blir så glad att ni tar er tid att skriva.
Helgen har gått med väldans fart, pojkarna orsakade skrattanfall efter skrattanfall hos mig. Så här sitter jag på söndagskvällen med träningsvärk i mage o käke efter deras rappa munnar tokigheter och smuttar på ett glas rött. Gudomligt gott och jag lär antagligen inte bryta traditionen utan somnar nog gott när glaset är tomt.
Lördagen bjöd först på lite rundspringning nere på Mora, jakten efter tunnare leggings av kortare modell slutade ovanligt kort redan i andra affären - en applåd till mig. Sen hem, Liam skulle ha lunch och sova middag. En blondering hann jag med under tiden - men det pratar vi tyst om, för jag är ju en äkta blondin hihi.
Sen in till Orsa för 40-års fest, gav bort en tavla med ordspråk. Notis till mig själv, lägg upp bilder på de tavlor jag inte hunnit dela med mig av. Tråkigt nog kunde vi inte stanna så länge, hade gärna velat då det var underbart sällskap och god mat. Liam var skitsur när vi skulle åka, tills hans glädje fanns det en 3 månader yngre flicka där som han försökte imponera på genom att fara fram med en piasava-kvast, i full jägarutstyrsel då han hade tänkt ansiktet med smulor från en bit brownie.
Mannen lämnade av mig hemma och åkte sedan tillsammans med alla pojkar o Diez upp till fäboden för att grilla med min mamma och mormor.
Så där stod jag som ett fån, i ett tomt och tyst hus, med ett åskoväder som närmade sig. För er som inte känner mig kan jag tala om att jag och Tor inte är de bästa vänner. Varje gång jag hör honom och bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir närma sig på himmeln, springer jag snabbt till mitt bästa gömställe, nämligen sängen. Förser mig med solglasögon och musik i öronen och sen lägger jag kudden över huvudet och drar täcket över mig. Ett ganska listigt gömställe vill jag lova, för än han har inte hittat mig. Men i lördags kunde jag inte göra det, jag skulle ju förbereda mig för en kväll utanför husets 4 väggar och utan barn. Ensam skulle jag på min första fest på 3 år.
Då åskan närmade sig med stormsteg, skickade jag ett mess till kattis att jag kommer tidigare, bara jag gjort mig i ordning. Jag öppnade dörrar och fönster, dels för att vädra och för att stå upp emot Tor. Planen var från början att få njuta av en lååång dusch, men det gick ju inte då det åskade. Så jag stålsatte mig, lyssnade efter en knall, direkt efter att den tystnat vred jag på vattnet, duschade iskallt - inte tid att vänta på varmvattnet. Nästa knall kom, tvålade in mig och kom sedan på att gummistövlar är en bra uppfinning om blixten skulle slå ner, det har jag minsann sett på discovery. Intvålad och naken, utan tanke på grannar och förbipasserande, springer jag genom huset och hämtar stövlarna. Tillbaks till duschen och inväntar nästa knall. När den tystnat spolar jag av mig i väldans fart, dels för det iskalla vattnet och för att jag inte vill stå i duschen när det åskar. Iskallt fotbad fick jag också då stövlarna snabbt fylldes med vatten. Men nu vet jag iallafall att de är vattentäta.
Klädde på mig, insåg att det där med att platta håret kunde jag glömma. Så en hårsnodd och hårsprej fick råda bot på mitt fågelbo till hår.
Vid denna tidpunkt hade Tor parkerat sin vagn ovanför huset, evighetslåånga knallar förstärkta över ekot från Siljan. F*n att man ska bo nära sjön...
Smet in på toaletten, för att sminka mig, allt gick bra tills jag kom till eyelinern. Då passade Tor på att svinga sin hammare, den rejäla smällen fick mig att hoppa till och ett fint eyeliner streck över pannan var ett faktum. Bara att tvätta av och börja om. Så fort knallarna kom la jag undan sminkpenseln, så det inte skulle upprepas. Det blev tyst och jag for fram som en virvelvind med mascaran. När jag kom till den sista stryckningen så kom det ännu rejälare smäll, krukorna i badrumsfönstret sattes i gungning, min mascara hamnade över kinden. Bara att tvätta av. Sen masade jag mig snabbt in i bilen och for till Kattis. Där väntade en helt fantastik kväll, med lekar och supertrevligt sällskap. Min kroniska mundiarré gjorde sig påmind, vissa trodde att jag var full då jag inte kunde tygla min tunga och grodor flög ur min mun. Så vi bestämde att vi ska göra om det och då ska även jag in i dimmans förlovade land. Dock var jag ganska lycklig när jag vaknade imorse, lycklig över att jag inte drack. Varför jag höll mig nykter tror jag att ni förstår.
Idag, hade vi besök av Linda som tog med sig Tindra. Så vi åkte ut i skogen så hundarna fick dampa loss. Behöver väl inte säga att fisen ligger och snarkar så sött.
Vinglaset är snart tomt så nu ropar John Blund på mig.
Sov gott alla underbara.
Helgen har gått med väldans fart, pojkarna orsakade skrattanfall efter skrattanfall hos mig. Så här sitter jag på söndagskvällen med träningsvärk i mage o käke efter deras rappa munnar tokigheter och smuttar på ett glas rött. Gudomligt gott och jag lär antagligen inte bryta traditionen utan somnar nog gott när glaset är tomt.
Lördagen bjöd först på lite rundspringning nere på Mora, jakten efter tunnare leggings av kortare modell slutade ovanligt kort redan i andra affären - en applåd till mig. Sen hem, Liam skulle ha lunch och sova middag. En blondering hann jag med under tiden - men det pratar vi tyst om, för jag är ju en äkta blondin hihi.
Sen in till Orsa för 40-års fest, gav bort en tavla med ordspråk. Notis till mig själv, lägg upp bilder på de tavlor jag inte hunnit dela med mig av. Tråkigt nog kunde vi inte stanna så länge, hade gärna velat då det var underbart sällskap och god mat. Liam var skitsur när vi skulle åka, tills hans glädje fanns det en 3 månader yngre flicka där som han försökte imponera på genom att fara fram med en piasava-kvast, i full jägarutstyrsel då han hade tänkt ansiktet med smulor från en bit brownie.
Mannen lämnade av mig hemma och åkte sedan tillsammans med alla pojkar o Diez upp till fäboden för att grilla med min mamma och mormor.
Så där stod jag som ett fån, i ett tomt och tyst hus, med ett åskoväder som närmade sig. För er som inte känner mig kan jag tala om att jag och Tor inte är de bästa vänner. Varje gång jag hör honom och bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir närma sig på himmeln, springer jag snabbt till mitt bästa gömställe, nämligen sängen. Förser mig med solglasögon och musik i öronen och sen lägger jag kudden över huvudet och drar täcket över mig. Ett ganska listigt gömställe vill jag lova, för än han har inte hittat mig. Men i lördags kunde jag inte göra det, jag skulle ju förbereda mig för en kväll utanför husets 4 väggar och utan barn. Ensam skulle jag på min första fest på 3 år.
Då åskan närmade sig med stormsteg, skickade jag ett mess till kattis att jag kommer tidigare, bara jag gjort mig i ordning. Jag öppnade dörrar och fönster, dels för att vädra och för att stå upp emot Tor. Planen var från början att få njuta av en lååång dusch, men det gick ju inte då det åskade. Så jag stålsatte mig, lyssnade efter en knall, direkt efter att den tystnat vred jag på vattnet, duschade iskallt - inte tid att vänta på varmvattnet. Nästa knall kom, tvålade in mig och kom sedan på att gummistövlar är en bra uppfinning om blixten skulle slå ner, det har jag minsann sett på discovery. Intvålad och naken, utan tanke på grannar och förbipasserande, springer jag genom huset och hämtar stövlarna. Tillbaks till duschen och inväntar nästa knall. När den tystnat spolar jag av mig i väldans fart, dels för det iskalla vattnet och för att jag inte vill stå i duschen när det åskar. Iskallt fotbad fick jag också då stövlarna snabbt fylldes med vatten. Men nu vet jag iallafall att de är vattentäta.
Klädde på mig, insåg att det där med att platta håret kunde jag glömma. Så en hårsnodd och hårsprej fick råda bot på mitt fågelbo till hår.
Vid denna tidpunkt hade Tor parkerat sin vagn ovanför huset, evighetslåånga knallar förstärkta över ekot från Siljan. F*n att man ska bo nära sjön...
Smet in på toaletten, för att sminka mig, allt gick bra tills jag kom till eyelinern. Då passade Tor på att svinga sin hammare, den rejäla smällen fick mig att hoppa till och ett fint eyeliner streck över pannan var ett faktum. Bara att tvätta av och börja om. Så fort knallarna kom la jag undan sminkpenseln, så det inte skulle upprepas. Det blev tyst och jag for fram som en virvelvind med mascaran. När jag kom till den sista stryckningen så kom det ännu rejälare smäll, krukorna i badrumsfönstret sattes i gungning, min mascara hamnade över kinden. Bara att tvätta av. Sen masade jag mig snabbt in i bilen och for till Kattis. Där väntade en helt fantastik kväll, med lekar och supertrevligt sällskap. Min kroniska mundiarré gjorde sig påmind, vissa trodde att jag var full då jag inte kunde tygla min tunga och grodor flög ur min mun. Så vi bestämde att vi ska göra om det och då ska även jag in i dimmans förlovade land. Dock var jag ganska lycklig när jag vaknade imorse, lycklig över att jag inte drack. Varför jag höll mig nykter tror jag att ni förstår.
Idag, hade vi besök av Linda som tog med sig Tindra. Så vi åkte ut i skogen så hundarna fick dampa loss. Behöver väl inte säga att fisen ligger och snarkar så sött.
Vinglaset är snart tomt så nu ropar John Blund på mig.
Sov gott alla underbara.
söndag 15 maj 2011
Mina tankars vägar äro outgrundliga
Det finns så mycket som jag vill säga, så mycket som jag vill berätta, så du förstår mitt komplicerade väsen. Men vet inte vart jag ska börja, vet inte hur mycket jag ska blotta min själ
För det gör ju mig bara mer sårbar
Sårbarheten är inget jag vill visa, istället visar jag upp mitt pansar mot världen, men låter dig kika genom en springa, så att du får ta del av en liten del av mitt innersta väsen
Jag hoppas att jag har lämnat några fotspår i ditt hjärta. Fotspår som följer dig genom livet
Som får dig att tänka på mig då och då. Jag hoppas att du kommer sakna det jag givit,
den dagen då inget finns kvar, att du fäller en ärlig tår
Jag är inte som alla andra, jag förstår om du inte ser vem just jag är
Du har säkert en bild om vem du tror att jag är. Men jag vet att du är smart nog att se genom mig. Ändå undrar jag om du verkligen sett mig
Har du verkligen lyssnat på mig, med ditt hjärta?
Jag har sett dig i ögonen, lyssnat på vad du sagt. Försöker lyssna med mitt hjärta, tro på det du säger. Men inom mig växer tvivlet. Det växer sig stort och mörkt. Tankarna mal runt i mitt hjärta. Jag önskar jag visste vad som är sant
Men det finns alltid en plats för en idiot, du kommer säkert säga att jag har fel
Jag borde kanske aldrig säga något, tyst är nog något som jag borde vara
Önskar att jag hade självförtroende att tro, men blivit sårad och sviken av de jag trodde var vänner
Så förlåt,men jag tvivlar ibland på meningen med alla ord.
Ord som värmer mitt frusna hjärta, men fryser till is av mitt tvivel
Jag slåss för dem jag tycker om, men min egen lycka, min egen själaro,kommer alltid i sista hand
Hoppet att du kan bringa klarhet i mina frågor, få mig att tro på alla fina ord, jaga bort tvivlet. Men bagaget i min ryggsäck är tung, däri som tvivlet växer sig starkt.
Tankarna tar fart, som kaoset i en storm
Onda tankar och hemska tankar skapade ur intet blandas i en tromb
Kedjor skapade av känslor håller mig fast i sängen. Vill bara ta mig upp, men tankarna håller mig nere.
För det gör ju mig bara mer sårbar
Sårbarheten är inget jag vill visa, istället visar jag upp mitt pansar mot världen, men låter dig kika genom en springa, så att du får ta del av en liten del av mitt innersta väsen
Jag hoppas att jag har lämnat några fotspår i ditt hjärta. Fotspår som följer dig genom livet
Som får dig att tänka på mig då och då. Jag hoppas att du kommer sakna det jag givit,
den dagen då inget finns kvar, att du fäller en ärlig tår
Jag är inte som alla andra, jag förstår om du inte ser vem just jag är
Du har säkert en bild om vem du tror att jag är. Men jag vet att du är smart nog att se genom mig. Ändå undrar jag om du verkligen sett mig
Har du verkligen lyssnat på mig, med ditt hjärta?
Jag har sett dig i ögonen, lyssnat på vad du sagt. Försöker lyssna med mitt hjärta, tro på det du säger. Men inom mig växer tvivlet. Det växer sig stort och mörkt. Tankarna mal runt i mitt hjärta. Jag önskar jag visste vad som är sant
Men det finns alltid en plats för en idiot, du kommer säkert säga att jag har fel
Jag borde kanske aldrig säga något, tyst är nog något som jag borde vara
Önskar att jag hade självförtroende att tro, men blivit sårad och sviken av de jag trodde var vänner
Så förlåt,men jag tvivlar ibland på meningen med alla ord.
Ord som värmer mitt frusna hjärta, men fryser till is av mitt tvivel
Jag slåss för dem jag tycker om, men min egen lycka, min egen själaro,kommer alltid i sista hand
Hoppet att du kan bringa klarhet i mina frågor, få mig att tro på alla fina ord, jaga bort tvivlet. Men bagaget i min ryggsäck är tung, däri som tvivlet växer sig starkt.
Tankarna tar fart, som kaoset i en storm
Onda tankar och hemska tankar skapade ur intet blandas i en tromb
Kedjor skapade av känslor håller mig fast i sängen. Vill bara ta mig upp, men tankarna håller mig nere.
onsdag 11 maj 2011
Nya tag
Idag känns allt mycket bättre, slutat måla fan på väggen och är tacksam för det jag har. Insett att livet inte är rättvist, men i slutändan borde något gott hända. Jag, liksom många andra, har gått igenom så mycket här livet, men ändå landat på fötterna när prövningarna avklarats. Detta har gjort mig till en stark person. Vem vet, kanske var alla prövningar avsetta för att ge mig styrka för att klara detta, eller så väntar något värre. Men så ska jag inte tänka.
Många underbara sms, kommentarer, telefonsamtal har fått mig på bra humör. Tack alla underbara ni. Min älskade bror ringde idag och sa en väldigt bra sak som Elin hade sagt till honom. Om man är ledsen/deprimerad osv. Så le, för då börjar du må bra. Fake it and You will make it. Så sant!!
Nä ska fortsätta söka jobb, hittills bara 2 halva napp, 2 avslag. Gått vidare i en process, den andra avslag visserligen men de vill behålla mina papper o ansökan för framtida behov, så lite hopp finns det.
Ha det gott alla underbara.
Kramar
Många underbara sms, kommentarer, telefonsamtal har fått mig på bra humör. Tack alla underbara ni. Min älskade bror ringde idag och sa en väldigt bra sak som Elin hade sagt till honom. Om man är ledsen/deprimerad osv. Så le, för då börjar du må bra. Fake it and You will make it. Så sant!!
Nä ska fortsätta söka jobb, hittills bara 2 halva napp, 2 avslag. Gått vidare i en process, den andra avslag visserligen men de vill behålla mina papper o ansökan för framtida behov, så lite hopp finns det.
Ha det gott alla underbara.
Kramar
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
