torsdag 22 juli 2010

Bloggpaus...

kommer att ta en bloggpaus på en dag, en vecka, en månad eller ett år, vem vet hur länge det varar. Kommer tillbaks när jag kommer tillbaks....

söndag 18 juli 2010

Dagens....

...fundering!

Kan bröstmjölken bli sur i värmen??

Road rage

Ni som känner mig uppfattar nog mig som en lugn person, men för er som verkligen känner mig vet att det gäller inte om jag sitter bakom ratten. Så fort jag sätter mig i förarsätet, vrider om nyckeln så växer hornen ut ur pannan. Oftast lyckas jag tämja odjuret inom mig, men bara tills en medtrafikant som kör galet uppenbarar sig. Hur ofta händer det att folk gör galet?? I min värld sker det varje gång jag kör bilen själv, mindre sällan när jag har sällskap i bilen.

Igår kände jag mig oerhört lugn då jag satte mig bakom ratten, hade packat in lilleman i bilen och var på väg till fäboden för att hälsa på "momma". De bilar jag möter kör exemplariskt och inom mig jublar den lugna varelsen, medans odjuret sitter i hörnet å frustar.
Allt går bra tills vi hamnar i noret-rondellen...

Väl inne i rondellen, på väg att svänga ner mot Mora, ser jag en husbil komma i 570 från Orsa hållet, släpper lite på gasen för jag misstänker att denne gubbe inte tänker stanna. Mycket riktigt-han kör ut framför mig! Den j*veln!! För att undvika kollison får jag ställa mig på bromsen, mobilen åker iväg, skötväskan hamnar på golvet, jag trycker med all min kraft in tutan så den ljuder högt och när gubben ser mig så då släpper jag trycket på tutan o lyfter upp handen o ger honom fingret. Mycket moget av mig jag vet, men då han inte hör min fina vers med allehanda svordommar, så tar jag till fingret, ty det talar sitt tydliga språk.
Gubben blänger tillbaks å pekar tillbaks.... j*kla typ vad hade han för rätt att peka åt mig.
Blev mer rädd å förbannad nu när jag hade dyrbar last, hade jag varit ensam...hade jag nog bara blivit förbannad.

Så igår efter alla svordommar bestämde jag mig för att flytta från Mora till ett ställe där det inte finns några turister. Men finns det inga turister, har säkert stället dött ut.....

Ska börja använda hörselskydd på Liam när han ska ut å åka med mig. För fortsätter det så här, kommer hans första ord vara något helt annat än mamma....

tisdag 6 juli 2010

Lite funderingar....

Under graviditeten så gick jag upp en himla massa kilon, men brydde mig inte för jag kan ju alltid banta längre fram i livet. Direkt efter graviditeten så gick jag ner 10 kg på 1 vecka, gissa om jag var stolt över mig själv. Fast vad jag då inte ville inse var att dessa var Liams vikt, livmoderns vikt, vätska som jag samlat på mig och en massa annat. Så då är det ju inte så svårt. Insåg vid ett senare tillfälle att det måste till en riktig kraftansamling, ett jävlar aninamma för att kunna gå ner resterande 15 kg. Jag gör inte så mycket åt det, bara klagar på att jag inte har några kläder som passar, försöker trycka ner magen i byxlinningen, men det funkade inte alls. Lyfter jag upp den fladdrande hudfliken så funkar det, men det är inte speciellt smickrande att se allt som väller utanför.

Var glad för några veckor sedan, fann ett par piratbyxor som jag kunde ha. Lyckan var enorm men den försvann snabbt då jag klev upp på en stol och på vägen ner så hör jag bara ett stort sprak och vips så har ena skinkan letat sig ut genom ena bakfickan. Det är liksom ett mysterium hur en enkilosskål med godis kan få en att gå upp 3 kg.

Så jag bestämde mig för att ta tag i saken, börja tänka på vad jag åt, när jag åt. Övervägde ett tag att börja jogga, men la ner tanken fort. För vem har sett en leende joggare?? Den dagen jag ser en joggare som ler, ska jag överväga saken igen. Men eftersom jag fortfarande ammar så kommer jag inte banta utan försöka äta nyttigare, röra på mig mera, med betoning på försöka. Men hittills har jag inte gjort något förutom att klaga varje morgon på att jag inte har några kläder som passar, bortsett från mammabyxorna o mjukisbyxorna. De andra kläderna fattas det några centimeter i midjan. Dessa hålls uppe med hjälp av en gummisnodd och döljs av en lång tröja/linne....schysss! Har liksom gått och hoppats på att jag ska vakna en morgon och alla kilon är som bortblåsta, bara så där.
Men imorse så hände det ett litet framsteg, fick igen ytterligare en knapp i ett par av jeansen!
Yippie!!
Detta måste firas tyckte jag och fick Benke att handla en chokladkaka åt mig....

När jag ändå är inne på att prata om min kropp, kroppar allmänt så sägs det att måste lära känna sin kropp. Min har egentligen inte några direkta kommunikationsegenskaper. Men jag hörde faktiskt häromdagen, efter att jag sagt: "Kropp, vad sägs om att åka å köpa en flaska brun-utan-sol". Klart som korvspad hörde jag den säga,"lyssna här häxa... gör det och du dör".
Som en del av er vet så glömdes pigmentet bort i tillverkningen av mig, fanns ju så andra många smickrande egenskaper som jag fick så som blåa ögon och pussgoa läppar. Spelar ingen roll hur mycket jag pressar i solen, jag blir skär som en gris och sen blir jag vit igen. Så jag tänkte ge brun utan sol en chans men hoppar det. Ni får helt enkelt ta på er solglasögon när ni ser mig så att jag inte bländar er. För jag sitter hellre i skuggan och myser med min son...

Dagens...

Idag skulle jag vara snäll å klippa gräsmattan. Benke visar mig hur man startar den och alla andra finesser. Det var inte för att jag är oteknisk, tjej eller nybörjare på gräsklippning. Utan jag har aldrig startat våran tidigare, tror inte att jag klippt en gräsmatta på ca 8-9 år. Det har alltid varit naturligt att Benke har klippt den. Men idag bestämde jag mig att det var dags att ta gräsmattans oskuld, oskuld är kanske fel namn då andra har beträtt den tidigare...men för mig var det ju första gången.
Iallafall, så var gräsklipparen lite svårflörtad och trots mina försök att nå fram klickade det inte. Så Benke fick rycka in och dra i lite spakar å snören så var allt klart och jag skulle äntligen få ge mig ut på äventyr. Tro mig det är riktigt spännande att klippa övre delen av gräsmattan. För efter att vi la ner ytjordvärme för 2 år sedan är det lite hål och springor här å var. Så rätt som det är, om man inte är på alerten, så sugs antingen gräsklipparen eller en själv med ner i hålet och vips så får grannarna ett gott skratt. För tänk er själva, en blond Alex med 15 kg övervikt, traskandes i egna tankar med en gräsklippare framför sig (bara detta låter farligt) i hopp om att lite motion som gräsklippning ska sätta fart på förbränningen, går där i godan ro, svär över att ta trampat i en mjuk, kletig, stinkande ej formbar hundskit som gömt sig i det höga gräset, helt plötsligt dyker ner med ansiktet före i det gröna gräset, inte för att äta gräs utan för att hon trampa ner i ett hål och tappar balansen.
Reser mig upp, och håller upp handen och utbrister "Ja jag hittade nålen!" (just för att ingen ska förstå att jag just ramlade).
Fortsätter gräsklippningen, delar upp gräsmattan i delar, ser så kul ut då det blir ett konstigt mönster. Klipper först en stor rektangel framför huset, sen beger jag mig högre upp och börjar brottas med vinbärsbuskar, stålvajer och järn-mojänger (sådana som håller upp stålvajer runt buskarna). Efter att ha klippt nästan hälften av gräsmattan börjar jag fundera på hur bra denna gräsklippare egentligen är, gräset är ju lika högt där jag gått med gräsklipparen som där jag inte klippt ännu, till och med de små vita blommorna som växer i trädgården, vet inte vad de heter, står alldeles orörda, svajjar bara lite lätt i vinddraget efter mig. Går några varv till och konstanterar att jag trampar ner gräset mer än vad jag klipper det, ska det verkligen vara så?? Sen kom jag å tänka på att Benke sa att gräset växer sakta på övre delen, så jag intalar mig att gräset inte är så jättelångt. JAAA men dumsnut säger jag högt, det är ju sådet är. Trots den intalningen fortsätter jag klippa, de allra högsta stråna försvinner ju och det är ju trevligt med motion och gräsmattan får ju topparna klippta iallafall.
När jag stolt spatserat runt med gräsklipparen och klippt topparna på ca 70 % av gräsmattan, kommer Benke o frågar varför jag höjt upp klipphöjden. Svarar att det har jag absolut inte gjort. Ja men vad är det då för fel, ser du inte att du inte klippt gräset?? Tittar mig omkring, ser ju hur fint gräsklipparens hjul ritat sitt mönster, säger att jag funderade ett tag på varför gräset inte blev kortare, men trodde att det hade rätt längd och att det bara behövdes toppas. Benke skrattar å tittar på mig och säger att jag måste ha högt läget för det står på det högsta. Säger att det har jag inte gjort, det måste ha varit nån annan som gjort det. Precis när de orden kommer ur min mun, anar jag att vem som är skyldig. Benke sänker klippläget och jag får börja om från början..suck! Men ser det postivit, jag får mer motion ute i solskenet. Ser att första varvet är klippt, så jag lägger mig innanför så att jag kan leta rätt på den skyldige. Svävar fram, sick-sackar runt vinbärsbuskarna, kommer till den sista, Herr Vinbärsbuske gör det igen, men hjälp av sina grenar hugger han tag i gräsklipparen o drar oss mot honom, jag fastnar i stålvajern, han slänger fram järnmojängen och medans jag har dragkamp med vinbärsbusken om gräsklipparen höjer den jäveln med hjälp av järnmojängen upp klipphöjden. Denna gången ser jag det, så när jag kommit ur dess grepp sänker jag klipphöjden och klipper klart gräsmattan.
Hur dum får man vara när man klippt nästan hela gräsmattan utan att fatta att man inte har klippt, trots att tanken slog en redan på andra varvet. Hur mycket dummare kan man bli om man fortsätter att klippa trots att man egentligen fattar att något är fel. Är man dummast när man inser att det berodde på att man inte ville stänga av gräsklipparen för att man glömt hur man startade den och inte ville verka dum inför sin sambo??
Har iallafall kommit till insikt med att hissen går hela vägen upp,
fast de sista våningarna går saktare

lördag 3 juli 2010

Man tager vad man haver

Hemma hos oss bor en söt liten mini-diktator. Precis som det ska vara så bestämmer han när maten ska serveras, när han ska sova osv. Igår utövade han sin makt till fullo. Jag tar det från början.

I torsdags var det 5 år sedan jag å Benke förlovade oss, så igår efter att vi arbetat i trädgården en hel dag bestämde vi oss för att fira m god mat och varsin lättcider o efterrätt på det. Lyxigt att slippa äta pasta o dricka vatten för en gångs skull.
Eftersom det är varmt ute, äter Liam relativt ofta och jag accepterar att jag måste hova fram maten stup i kvarten. Allt annat får liksom komma i efterhand. Innan maten igår gav jag honom mat så att jag kunde njuta av maten. Men lilleman blev aldrig nöjd hur mycket jag än fick agera mjölkfabrik. Inte ens tillägg gjorde honom nöjd. Nån gång runt 22 tiden somnar han i min famn. Då hade jag redan för femtielfte gången önskat att Benke hade tuttar.

Klockan blir 02 och han sover fortfarande, mina tuttar är sprängfyllda o värker. Är taskiga o väcker Liam genom att byta blöja. Han äter sen en kort stund, tillräckligt för att lätta på trycket i ena bröstet. Han somnar och vi försöker med alla medel hålla honom vaken en stund till så han kan äta ur det andra också men hopplöst.
I detta läget skulle jag ge vad som helst för en bröstpump. Försöker handmjölka men lyckas inte. När klockan passerat 03 är frustationen stor, brösten värker och jag klarar inte av att handmjölka trots att jag följer bokens steg-för-steg instruktioner.
Tittar på Benke i ren frustation och jag chockar både honom och mig genom att fråga om han kan hjälpa. Han ser på mig med är-du-dum-i-huvet-usch-fy-fan-vad-äckligt. Han reser sig upp och säger att han ska tillverka en bröstpump. Han letar efter sugrör, gummislangar you name it. Tillslut kommer han in med sin hemmagjorda bröstpump. Han tog näsfridan (nässug till barn) men vände den delen man för in i näsan och tejpade fast den smala änden med slangen. Så där satt jag kl 3 på natten och sög för fulla muggar å det funkade. Höll dock inte på så länge utan la av efter att det värsta trycket var borta.

Man tager vad man haver
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...