Tiden går i rasande fart

Skrev ett inlägg härom dagen, men det flög visst sin kos. Jaja, det var ju bara allmänt pladder iaf :).
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Liam har skolats in på dagis, funkade klokrent i början. Nu är det en massa tårar och skrik från dess att han sätter sig i bilen och en stund efter att mannen har lämnat honom på dagis. Dagispersonalen har varit helt underbara och sett till att Liam får vara på dagis på heltid nu när jag är nyopererad och inte får lyfta. Men det är så oerhört tomt o tyst här hemma på dagarna. Men hunnit med att få hemsidan publicerad, en del av er har fått en tjuvkik, till 4:e advent tänkte jag annonsera om hemsidan här så alla kan in och kika på sidan.

Som ni vet opererades jag den 5 dec. Fick vänta ganska länge på min tur att ligga på slaktbordet, trots att jag hade kö nummer 3, så sköterskorna gav mig dropp. Väl nere på operation förberedes jag, fick starka smärtstillande innan narkosen. Jag frågade tydligen människorna runt omkring om de inte kunde dra ur mina visdomständer när jag ändå var sövd. Men de kunde de inte göra tydligen, för här sitter jag med 2 irriterande tänder. Iaf så när jag vaknat och kommit upp på avdelningen så får jag träffa läkaren. Cystan hade spruckit så de opererade inte bort något, det enda spår de såg av cystan var vätska i buken. Men när de ändå grävde runt i magen så såg de vita fläckar på baksidan av livmodern som de tog vävnadsprov på. Svaren får jag nästa vecka. Så jag hoppas på att det blir en fin julklapp och inte den sämsta man kan tänka sig.
När det var dags att åka hem tyckte jag att min mage kändes hård. Jag vet att man kan kännas uppblåst och så pga gasen de fyller buken med. Men denna hårdhet var enligt mig bara ett område. Frågade sköterskorna om magen ska kännas så här hård, men de kände och tyckte allt kändes normalt. Inom mig malde tankarna om inre blödningar, kommer ihåg från den tiden jag läste akutsjukvård att man får hård mage av inre blödningar, men även snabb puls. Likt en hypokondriker sökte jag febrilt efter pulsen, som faktiskt var lugn och jämn. Så jag släppte den tanken och åkte hem.
Hemma möts jag av Liam kryper upp i famnen och ger mig en bamsekram. Sätter mig i soffan, lägger en kudde på magen och Liam sätter sig i mitt knä. Kramas en stund, sen ber jag min mormor att titta på magen och känna på hårdheten. När jag flyttar på kudden är den blöt, lyfter på två lager med tröjor och ser till min förskräckelse att hela magen är blodig, bloden rinner förfullt ur snittet vid naveln. Ropar på mannen som står i köket att slänga hit en handduk. Kan ju nämna att han är extremt känslig när det gäller blod. Så från hallen kastar han en frotéhandduk som jag lägger på magen som tryck. Ber mannen ringa min mamma, som jag vet är på väg till oss. Precis när han ska ringa svänger hon in på gården, han öppnar köksdörren och säger att hon måste köra in mig på akuten. Mamma pratar med personalen på akuten och kör sedan in samma väg som ambulansen. Där väntar två sköterskor och en bår. Rullas snabbt in på ett rum, förbandet tas bort och blodet rinner som bara den. Får ligga och hålla handduken mot för att stoppa blödningen i väntan på kirurgen. 1 timme senare har blödningen lugnat sig och kirurgen tillsammans med en av läkarna från gyn konstaterar att ett blodkärl brustit. Prover tas och jag skickas sedan hem. Väl hemma får jag kramper i nacke, kan varken prata eller se för kramperna gör att hela kroppen förvrids. Mamma och Benke försöker få in mig i sängen, det gör så himla ont och jag kan inte göra något annat än att skratta för jag känner mig som ett förvridet riksmongo. Värktabletterna börjar göra sitt och jag slutar krampa bara jag ligger still och håller tyst.

Dagarna går och jag repar mig mer och mer. På fredagen frågar jag mormor om hon kan lägga om förbandet. Liam och Simon tittar på med stora ögon, Liam står och blåser (så gör vi på honom om han slagit sig), Simon tittar på magen, tittar på mig och tittar återigen och säger sedan att min mage ser ut som mögelost, för den är vit, blå, grön och gul. Hahaha vad jag skrattade gott åt hans liknelse. Kommer nog inte äta mögelost på ett tag...På lördagen tänkte jag mig inte för utan lyfte Liam. Sen var det kört, jag började blöda igen. Ringer 1177 och ber om en tid till vårdcentralen. Träffar en sköterska en timme senare och då hade det slutat blöda. Som tvättar rent och lägger nytt förband. Medans hon tvättar rent så får skrubar hon även bort 2 st stygn. Men det gjorde inget sa hon, för det är ju 5 dagar sedan jag opererades. Hon sa att om jag börjar blöda igen så skulle jag komma tillbaks så en läkare får titta på såret. En timme senare börjar jag blöda igen. Ringer 1177 igen och får en tid några timmar senare. Träffar en otrevlig läkare, han sätter näven på magen och trycker. Blodet rinner ur snittet vid naveln, sköterskan torkar rent och så trycker läkaren igen. Behöver jag säga att det gjorde skitont?? Han säger att det är blod efter blödningen jag fick i måndags. Sen säger han att jag inte ska vända mig till vårdcentralen för gyn ska se efter sina egna sår.
Så jag blöder på under resten av helgen, åker in på gyn på måndagen och de klämmer på magen, dock försiktigt och blodet kommer fortfarande ut. Men de sa att jag inte behövde oroa mig, det är bra om blodet kommer ut. Så här sitter jag, blödandes så länge jag inte sitter still. Mysigt värre. Jaja någon gång ska det la sluta.

Imorgon bär det av till Falun, ska till hud med Liam och få några hudförändringar kollade.
Hoppas allt är bra med er kära läsare, om det är några kvar efter min frånvaro.
Kramar