Den som alltid klagar, tycker ingen synd om

Det är inte lätt att vara snäll mot sig själv. Har så svårt att lyssna på min kropp, driver mig alltid hårdare när någon säger åt mig att ta det lugnt. Men tillslut säger kroppen ifrån och det även till mig.
Den senaste månaden har varit tung, både psykiskt och fysiskt. Lyssnade inte på min kropp eller min omgivning som sa åt mig att stanna kvar i sängen. Utan gick till jobbet. Efter en timme på jobbet, svimmar jag i personalrummet och mina kära kollegor ringde ambulans. Fick tillbringa några timmar på akuten med låg blodtryck, hög sänka och med ett hjärta som arbetade för hårt. Tänkte komma tillbaks på jobbet 2 dagar senare, men min lilla prins lyckades smita ut på morgonkvisten, medans jag satt på hemlighuset. Så jag rusade ut, barfota o bara i linne efter en skrattandes prins. Men den lilla springturen gjorde mig helt svag så jag ringde och sjukanmälde mig och mannen kom och körde Liam till dagis så jag skulle få sova.

Sen i januari har jag gått med huvudvärk som är förlamande ibland. Pratade med läkare då den inte gav sig efter 2 veckor. Men de sa att den berodde på vätskebrist, så om jag bara drack mer vatten så skulle den försvinna. Men varken vatten eller nya glasögon hjälpte. Men hörde inte av mig något mer då jag kände att det inte tjänade någonting till. Så jag bet ihop.
Men i maj stod jag inte ut. Fick tid till en annan läkare och han sa att det kunde vara pga stress då jag har magkatarr som också är ett stress symtom. Men när han läste provsvaren på de prover som tagits så blev han arg för att ingen annan sett sambanden. Så han skrev en remiss till magnetröntgen.
Svaret kom för 2 veckor sedan. En kvinnlig läkare ringde, talade om att de hittat vad de tror är en tumör i hjärnan. Hon sa att hjärnan ligger utanför hennes område så hon hade skickat ner röntgenplåtarna till Uppsala för bedömning. Så nu väntar jag på ett slutgiltigt svar och vad som sen komma skall.
Men mest av allt är jag arg för att de ringde en fredag och lämnade besked. Visserligen dröjde det ett tag innan det gick uppför mig att jag med 90% säkerhet en hjärntumör.
Missförstå mig rätt nu, men det som glädjer mig är att det är mig det drabbar och inte någon av pojkarna.
Och jag är så klart tacksam för att en läkare till slut lyssnade på mig och tog mig på allvar.

Jag har ju huvudvärk ganska ofta pga av min whiplash men denna huvudvärk skiljer sig från den jag får av whiplashen och detta har jag påpekat varje gång jag pratat med läkare.

Just nu vet jag inte vad som kommer att hända....