Road rage

Ni som känner mig uppfattar nog mig som en lugn person, men för er som verkligen känner mig vet att det gäller inte om jag sitter bakom ratten. Så fort jag sätter mig i förarsätet, vrider om nyckeln så växer hornen ut ur pannan. Oftast lyckas jag tämja odjuret inom mig, men bara tills en medtrafikant som kör galet uppenbarar sig. Hur ofta händer det att folk gör galet?? I min värld sker det varje gång jag kör bilen själv, mindre sällan när jag har sällskap i bilen.

Igår kände jag mig oerhört lugn då jag satte mig bakom ratten, hade packat in lilleman i bilen och var på väg till fäboden för att hälsa på "momma". De bilar jag möter kör exemplariskt och inom mig jublar den lugna varelsen, medans odjuret sitter i hörnet å frustar.
Allt går bra tills vi hamnar i noret-rondellen...

Väl inne i rondellen, på väg att svänga ner mot Mora, ser jag en husbil komma i 570 från Orsa hållet, släpper lite på gasen för jag misstänker att denne gubbe inte tänker stanna. Mycket riktigt-han kör ut framför mig! Den j*veln!! För att undvika kollison får jag ställa mig på bromsen, mobilen åker iväg, skötväskan hamnar på golvet, jag trycker med all min kraft in tutan så den ljuder högt och när gubben ser mig så då släpper jag trycket på tutan o lyfter upp handen o ger honom fingret. Mycket moget av mig jag vet, men då han inte hör min fina vers med allehanda svordommar, så tar jag till fingret, ty det talar sitt tydliga språk.
Gubben blänger tillbaks å pekar tillbaks.... j*kla typ vad hade han för rätt att peka åt mig.
Blev mer rädd å förbannad nu när jag hade dyrbar last, hade jag varit ensam...hade jag nog bara blivit förbannad.

Så igår efter alla svordommar bestämde jag mig för att flytta från Mora till ett ställe där det inte finns några turister. Men finns det inga turister, har säkert stället dött ut.....

Ska börja använda hörselskydd på Liam när han ska ut å åka med mig. För fortsätter det så här, kommer hans första ord vara något helt annat än mamma....