Lite funderingar....

Under graviditeten så gick jag upp en himla massa kilon, men brydde mig inte för jag kan ju alltid banta längre fram i livet. Direkt efter graviditeten så gick jag ner 10 kg på 1 vecka, gissa om jag var stolt över mig själv. Fast vad jag då inte ville inse var att dessa var Liams vikt, livmoderns vikt, vätska som jag samlat på mig och en massa annat. Så då är det ju inte så svårt. Insåg vid ett senare tillfälle att det måste till en riktig kraftansamling, ett jävlar aninamma för att kunna gå ner resterande 15 kg. Jag gör inte så mycket åt det, bara klagar på att jag inte har några kläder som passar, försöker trycka ner magen i byxlinningen, men det funkade inte alls. Lyfter jag upp den fladdrande hudfliken så funkar det, men det är inte speciellt smickrande att se allt som väller utanför.

Var glad för några veckor sedan, fann ett par piratbyxor som jag kunde ha. Lyckan var enorm men den försvann snabbt då jag klev upp på en stol och på vägen ner så hör jag bara ett stort sprak och vips så har ena skinkan letat sig ut genom ena bakfickan. Det är liksom ett mysterium hur en enkilosskål med godis kan få en att gå upp 3 kg.

Så jag bestämde mig för att ta tag i saken, börja tänka på vad jag åt, när jag åt. Övervägde ett tag att börja jogga, men la ner tanken fort. För vem har sett en leende joggare?? Den dagen jag ser en joggare som ler, ska jag överväga saken igen. Men eftersom jag fortfarande ammar så kommer jag inte banta utan försöka äta nyttigare, röra på mig mera, med betoning på försöka. Men hittills har jag inte gjort något förutom att klaga varje morgon på att jag inte har några kläder som passar, bortsett från mammabyxorna o mjukisbyxorna. De andra kläderna fattas det några centimeter i midjan. Dessa hålls uppe med hjälp av en gummisnodd och döljs av en lång tröja/linne....schysss! Har liksom gått och hoppats på att jag ska vakna en morgon och alla kilon är som bortblåsta, bara så där.

Men imorse så hände det ett litet framsteg, fick igen ytterligare en knapp i ett par av jeansen!

Yippie!!

Detta måste firas tyckte jag och fick Benke att handla en chokladkaka åt mig....

När jag ändå är inne på att prata om min kropp, kroppar allmänt så sägs det att måste lära känna sin kropp. Min har egentligen inte några direkta kommunikationsegenskaper. Men jag hörde faktiskt häromdagen, efter att jag sagt: "Kropp, vad sägs om att åka å köpa en flaska brun-utan-sol". Klart som korvspad hörde jag den säga,"lyssna här häxa... gör det och du dör".
Som en del av er vet så glömdes pigmentet bort i tillverkningen av mig, fanns ju så andra många smickrande egenskaper som jag fick så som blåa ögon och pussgoa läppar. Spelar ingen roll hur mycket jag pressar i solen, jag blir skär som en gris och sen blir jag vit igen. Så jag tänkte ge brun utan sol en chans men hoppar det. Ni får helt enkelt ta på er solglasögon när ni ser mig så att jag inte bländar er. För jag sitter hellre i skuggan och myser med min son...