Livets prövningar är inte nådiga

Många gånger har jag funderat på varför all jävulskap drabbar min familj, varför ska vi prövas mer än andra? Visst det finns de som har de värre, jag borde inte klaga. Men det är min verklighet, mitt liv och allt är så oerhört tungt nu. Mamma åkte in med ambulans i fredags och ligger nu inlagd igen, men de vet inte vad felet är, de vet bara att hon är väldigt dålig. Jag och mormor åkte in så fort vi kunde, hälsade på henne och det är oerhört jobbigt att se mamma så dålig. Men jag försöker hålla mig stark för att vara ett stöd för henne och mormor. Stannade en lite stund, sen åkte vi iväg för att hämta hennes bil som stod parkerad nån mil utanför falun. Hon var på väg till fäboden när hon ringde mig o sa att hon inte längre orkar köra. Ber henne ringa ambulans och att hon sedan ringer mig. Men hon ringde aldrig. Ringde 2 gånger, den andra gången fick jag prata med en av ambulansmännen. Kände mig lättnad över att de kommit fram och att hon var på väg till lasarettet. Men jag hann tänka många tankar innan jag fick prata med ambulansen. Iaf så åkte jag o mormor och hämtade bilen, hem till mormor med all mat, sen till mamma, lämnade bilen och hämtade lite saker. Upp till lasarettet med sakerna och sen hem till mormor. Klockan hann bli 23 innan vi var i lägenheten och jag valde att sova kvar i falun. Dels ville jag vara nära ifall de ringde fr avdelningen och sen orkade jag inte. Men sov inte mycket, kollade på klockan sista gången strax innan. Sov till och från tills jag gick upp strax efter 7. Ögonen gick i kors medan jag åt frukost. Hoppade in i duschen och åkte sedan hem. Hemma runt 10, åkte upp till fäboden för att hämta det mormor glömt och stänga de fönster som stod öppna. När jag kom hem, la jag liam för att sova en sen lunch. Vi somna båda två. Sov en timme, gjorde susen men hade flera missade samtal. Var ner till Falun idag igen och om hon inte blir sämre åker jag ner i veckan igen. Går runt som i ett vakuum, gråter en skvätt för jag orkar inte så mycket mer, men slår mig sedan på kinden och säger åt mig att skärpa mig. Imorgon ska jag ringa och bråka på dem lite mer.

Händer mycket annat runtomkring, men jag orkar inte bry mig. Det bara rinner av mig, tror jag har blivit lite av avtrubbad när det gäller känslor. Kanske blir man av-känslo-minerad för att orka. Men det gäller bara när det gäller mig själv eller saker runtomkring. Men så fort det rör en kär familjemedlem eller en kär vän så kommer känslorna, så lite männsklighet lever kvar.
Nä ska ta o lägga mig så jag orkar med morgondagen. Ska lämna in lite papper till jobb jag sökt och ringa lite samtal till mamma och ta itu med papper som ska skickas.

God natt kära läsare