Under Liams första levnadsvecka gick jag ner 10 kg. Inte svåra kilon precis. Men nu återstår de sista 15 kilona. Pga alla stygn så fick jag inte anstränga mig på 2 månader. Men så kom dagen och de sa att jag kunde börja leva normalt igen. Min metod att gå ner i vikt bestod av: klaga, klaga, klaga och chokladkaka. Hjälpte denna metoden?? Näe inte ett gram.
Så jag bestämde mig för att börja gå långpromenader. Gick i 1.5 timmar - inte gick jag ner i vikt för det utan fick skavsår from hell...
Hade varit så skönt att kunna ha ett liv utanför mjukisbyxorna. Men det är ju rätt skönt trots allt, men inte så fint precis.
Igår tog vi hundarna o Liam å gick till ica. Tog på mig ett par jeans å kan ni tänka er att jag lyckades knäppa knapparna (visserligen efter att ha lyft upp magen men men glad i hågen traskar vi bort till ica.
Benke stannar utanför med dogsen o Liam medans jag springer in o handlar.
När jag kommer ut, har jag som vanligt glömt något så Benke springer in. Men innan han gör det, upptäcker han något på min rumpa. Tittar noga och utbrister sedan: Vet du om att du har spräckt dina byxor???!! Ja så länge varade lyckan över att kunna få på sig ett par jeans. Efter bara 30 minuter i ett par jeans lyckades rumpan bryta sig ut. Tur att jag inte försökte trycka ner magen i byxlinningen för vem vet hur mycket av min rump-houdini lyckats bryta sig ut med då.
Ja ja nu har jag dock bestämt mig för att lägga lite mera kraft på att gå ner i vikt. Därför skriver jag om det här, så jag blir lite mer taggad och på manad!
Ytterligare en sak som har hänt är att jag och Benke äntligen är i "fas" med varandra och tänker i samma banor. Något är på väg att hända, något som jag länge velat. Men nu så har jag äntligen lyckats få honom i rätt tankebana. Berättar mer sen när allt är mer klart.
Nä nu ska jag ut med hundarna en sista gång, ge dem mat, ge Liam mat, väcka Benke så vi kan bädda upp sängen och sen gå å lägga oss. Ska ringa tidigt imorgonbitti och sen får jag förhoppningsvis besök av Liza & Rosa under morgondagen.
Kram
Hahaha Spräcka jeansen... Vilket antiklimax på den sköna känslan att komma i sina jeans igen...
SvaraRaderaKul att du skriver, att du verkar må bra och att Liza skulle komma!
Hälsa om du ser det här innan ni hörs av.
Ha det bäst.
Kram K
Spännande!! Nu blev jag ju nyfiken! ;)
SvaraRaderaHoppas ni mår bra!?
Kram
Hej! Kikade in på din sida, det var ett tag sedan nu. Kul att killen mår bra och växer! Han är ju inte långt ifrån Doris i viken, sist vi vägde henne, vägde hon knappt 9 kg( när hon var knappt 11 månader!). Men hon är ju tjej också...
SvaraRaderaDet där med vikten får du ta lite pö om pö. Det tog ju 9 månader att gå upp dom kilona och då måste man ju få den tiden + lite extra tid på att gå ner dom (och speciellt du som blivit sydd och inte kunnat röra dig på två månader!!). Sen kommer inte jag att min uppsatta tidsram ändå.. :-(
Ha det så bra!
Kram/ Ulrika
Sen kommer inte jag att NÅ min VIKT UNDER DEN uppsatta tidsramen ändå( ska det ju stå)
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJo min lille (?) kille är en stor baddare. På BVC ser man alla andras bebisar å de är så små å äldre, men han följer sin kurva å det är det viktigaste! Måste bli bättre på att lägga upp bilder på honom.
Vikten får ta den tid det tar, men vissar dagar önskar man att man vaknade å helt plötsligt kommer man i sina jeans..utan att spräcka dem haha. Men eftersom jag inte tänker banta så får det precis som du säger, ta den tid det tar.
Kramar