Höggravida jag i ett nötskal

Att vara jag är att:

Varje dag glömma vad jag gjorde igår:
När frågan dyker upp tar det några minuter innan jag sorterat alla minnesfragment och satt ihop dem till en förhoppningsvis verklig minnesbild. Detta skrämmer mig mer än någonsin.

Ute och går och undrar vart FAN man är på väg.
Detta hände igår, efter att ha kommit hem från sjukhuset (momor ligger där). Jag går längs med den smala byvägen, glömmer vart jag är på väg och känner att jag glömt något. Det uppstår lite panik då. Panik. Då får jag skrika till mig själv, MEN SKÄRP DIG NU FÖR HELVETE, DU VET VÄL VAD DU HÅLLER PÅ MED?
Och så trillar poletten ner efter någon minut och man inser att, FAN & HANS MOSTER, jag är ute på promenad med hundarna, men jag har glömt hundarna. Så det är bara att vända på klacken och vandra hemåt, väl hemma sitter två ledsna amstaffar med kopplena på och tittar på mig med världens lessnaste ögon....

Undra för femtielfte gången på en timme om hundarna fått mat eller inte.
Komma på att det har de nog inte. Fylla på matskålen och sen se ut som en fågelholk när mormor undrar om jag försöker mata ihjäl hundarna. Ena hunden lider av någon form av matfobi tillsammans med kräsenhet och tittar på mig med ögon som säger: Åh nej inte nu igen, måste jag verkligen ätat detta?? Den andra hunden i fråga har någon slags svårartad hund-bulimi, bortsett från kräkningarna, så säger han aldrig att han är mätt utan äter med lika god aptit igen. Sen blir jag lika förvånad varje gång jag tittar på honom och inser att han inte går ner i vikt...

Tycka att det är så himla tråkigt att det snart är vinter och det dröjer så länge innan det blir sommar.
Lyckan i att inse att det var tvärtom. Och rädslan i att vara 28 och inte 82 när det händer.

Ringa ett samtal utan att veta varför man gjort det eller till vem man ringer.
Lovade mormor att ringa till hennes vänninor igår efter att hon blivit inlagd på lasarettet. Ringer till första väninnan. Glömmer varför jag ringer och vem det är i andra änden av luren. Pinsam tystnad, innan jag säger att jag ringt fel. Lägger på luren och kommer på hur det var. Ringer upp igen och undrar vad hon ville. Pinsamt, pinsamt!!

Inte kunna hålla reda på namn.
Jag kallar alla i min närhet för älsking. Det är lättast så. För det är lite förvirrande när barnen kommer när man ropar på hundarna, och hundarna kommer när man ropar på barnen.

Men annars går det bra det här, river ner saker med magen. Men det som är bra med en stor mage, det är att när jag äter och råkar spilla, så hamnar inte maten på golvet utan på magen. Bara att stoppa in i munnen igen. Snacka om återvinning. Men hundarna blir dock ledsna för det. Har gått in i vecka 40! VECKA 40!! För övrigt, jag tror det händer saker i magen. Eller, klart som fan att det gör det. Det ligger ju en tjockisbebis där inne. Men det är saker på gång. Jag säger inte att det är förlossning på gång eller så, det säger jag TYVÄRR inte. Men det känns annorlunda. Det bökas, det spänner, det trycker, med värker. Den förbereder sig tror jag.

När som helst nu.
Härliga tanke.