Förlossningsberättelse

Kan förvarna om att det blir en lååång berättelse....

Innan jag börjar så kan jag tala om att jag visste att det skulle göra ont och att jag bestämt mig för att föda á natural (utan bedövning), duscha innan jag åker in på BB och på mina bara ben vara uppe och gå genom värkarbetet....blev det så?? Bara att läsa genom all denna text av mundiarré så vet ni :D
Ska även berätta att Benke har svår sjukhus skräck, blod och spruträdsla sen han hamnade under en åkgräsklippare och förlorade delar av sitt ben.

Onsdagen 5 maj kl 05:45
Vaknar av att jag känner mig konstig, går på toaletten och blir sittandes ett tag, jösses vad kissnödig jag är hann jag tänka både två och fem gånger. På väg mot sängen igen var jag tvungen att vända inom loppet av 3 meter. Väl inne på toaletten börjar jag fundera om jag blivit förslappad för det tog aldrig slut och jag kunde för f*n inte knipa ihop. Att det var vattnet som gick slog mig inte då...

Lägger mig i sängen igen och det börjar rinna, gissa om jag skämdes. Trodde ju på fullaste allvar att jag blivit inkontinent. Mumlar lite för mig själv att jag måste in i duschen.
Duschen gjorde att jag kände mig så mycket fräschare, men om jag visste att den känslan inte skulle vara länge hade jag nog njutit ännu mer av duschen.
När jag väl hade lyckats torka mig torr, inte så lätt att komma åt överallt när man är stor som en valross och vig som ett kylskåp, så börjar det sippra väldigt fort och en ny dejt med duschen var ett faktum. Det var då som poletten ramlade ner och jag förstod att vattnet gått.
Förklarar läget för Benke, säger åt honom att åka till jobbet som vanligt.

Kl 08:30
Har tid hos Barnmorskan, träffar min svägerska (Benkes ena syster) i väntrummet. Vi har samma barnmorska. Hon hade då gått över tiden med 5 dagar. Berättar att vattnet gått och hon tyckte att det var "orättvist". För där satt hon o väntade sitt 3:e barn och gick över tiden, medans jag som väntade mitt första var 5 dagar före utsatt tid. Men hon var glad för min skull och höll tummarna. Hade ju dragit med mig mormor dit, ifall värkarna skulle sätta igång så kunde hon köra bilen hem. Antar att jag skulle vara en trafikfara om värkarna sätte igång. Så jag lämnade mormor i väntrummet. Berättade för barnmorskan att jag trodde vattnet gått (trodde ju samma sak förra veckan också, men doktorn på spec.mvc bestämde sig för att jag hade fel). Hon sa att det lät som det var så och ringde upp till BB så att jag skulle få komma dit på en CTG-kurva. Frågar om hur länge man får gå utan vatten, 24 timmar blev svaret. Tar bilen dit, då mormor har svårt att gå, lämnar henne i entrén till lasarettet, åker och parkerar bilen. Säger till mormor att jag kommer snart. Uppe på BB så säger de att denna kurva tar 30 min. Tänker på stackars mormor nere i entrén. Tiden går och CTG-kurvan är avvikande. Skickas ner till Spec.mvc där de konstaterar att det är vattnet som gått. Eftersom CTG-kurvan inte var bra tycker de att jag ska åka till Falun och göra ett nytt. Får en tid kl 14.
På väg hem från lasarettet så ringer jag Benke och säger åt honom att ta med lunchen hem, så äter vi tillsammans innan vi åker till Falun.

Väl hemma, hoppar jag in i duschen, sätter på mig torra kläder, packar ner det sista som Benke packar in i bilen. Ringer mamma och hon lyckas övertala mormor att hon ska med till Falun. Jag äter en rejäl lunch, medans mormor o Benke petar i maten då de är stressade. Säger åt dem att varva ner eftersom jag inte har värkar och har tid kl 14. Lyssnar de?? Näää!!
Ringer hundvakten, som också blir upp i varv, hon slänger iväg grejerna hon håller på med, rusar in och säger till sin pappas sambo att hon måste åka till mora för vattnet gått.

Strax innan 12 är vi på väg, ska tanka men hoppar det. Å iväg bär det med en jäkla fart. Mormor, som i vanliga fall predikar om att man ska hålla hastigheten, sitter i baksätet och svär över hur de övriga trafikanterna kör. Kör de inte för sakta, så är de i vägen. Benkes fot vilar tungt på gaspedalen, bryr sig mormor?? Nepp, inte ett ljud om att det går alldeles för fort. Säger åt honom att sakta ner, vi har inte bråttom. Efter en kompromiss så sänker han hastigheten med ca 2o km/timmen. 40 minuter senare är vi Falun...

Kl 14:00
Inne på lasarettet irrar vi runt, hamnar på förlossningen. Får reda på att vi är fel, bara att knata ner för trapporna igen...vägrar ta hissen. Här ska värkarna sättas igång.
Får en ny CTG-kurva, liksom den förra var denna avvikande, men blev normal efter att jag fått en hostattack. Skickas hem eftersom jag inte har några värkar. Frågar samma frågar som i Mora om hur länge man får gå utan vatten. Denna gången är svaret flera dagar...

Stannar kvar i Falun, hos mamma. Tar en promenad och handlar mat. På vägen hem börjar värkarna. Som små lätta mensvärkar. Är det så här det ska vara, inga problem, detta klarar jag!! Värkarna kommer och går under kvällen med 6-11 minuters mellanrum. Kontaktar BB och de tycker att jag ska avvakta eftersom jag inte har feber eller regelbunda värkar.
Jag och Benke tar en promenad efter kl 22, värkarna fortsätter vara svaga men regelbunda med 6 minuters mellanrum.
Strax innan 23 går vi och lägger oss. DÅ börjar värkarna på RIKTIGT! 3 minuter mellan dem och de är värkar från helvetet. Ringer BB strax innan halv tolv, de säger att jag kan avvakta. 10 minuter senare ringer min mamma dem och säger att jag kommer in.

Kl 23:55
är vi framme på BB, denna gången tar vi hissen. Nu skiter jag fullständigt i min hissrädsla... Tar hissen och alla tankar på att vi kan fastna i hissen fanns inte, trots att det kanske är då de borde dyka upp. Skrivs in av BM "Troll". Jösses vilken dam, funderar flera gånger på om hon är full eller om hon bara är lite galen. Hon irrar runt i rummet, pratar för sig själv och ibland med oss, tror vi iaf.

Värkarna är kraftiga, täta och smärtsamma, kl är 02:00 och jag är öppen 2 cm. Fy fan 8 cm kvar och en himla massa hemska värkar kvar.

Får antibiotika för att förebygga att jag ska få en infektion för att det är att jag gått utan vatten FÖR LÄNGE heter det nu, 20 timmar senare. Får inte pencilin eftersom jag sagt att jag inte tål det, utan får antibiotika. Trollet är på väg att ge mig ett dropp med luftbubblor i. Ifrågasätter det och hon säger: Oj då, vart då?? Å så mumlar hon vidare på sitt eget lilla språk. Antagligen för att vi människor inte ska förstå att hon smider planer för att ge mig förlossningsrädsla.

Nån gång efter det ger jag tydligen upp och vill åka hem. För jag ska f*n i mej inte föda några barn skriker jag i högan sky. Benke ringer då min mor som kommer upp. Under tiden försöker trollet ge mig lustgas. Hon ger mig masken och ber mig ta ett djupt andetag. Frågar om hon är dum i huvudet för det kommer inget. Ojoj säger hon, jag glömde visst sätta på den. En rad mindre fina ord rinner ur min mun. Vilken hemsk bitch jag blivit under denna natt. Hon får igång lustgasen, jag tar 2 djupa andetag, slänger lustgasen efter henne och nästa salva av mindre fina ord haglar ur min mun.

Då bestämmer hon att jag ska ha epidural. Jag som i flera månader intalat mig att jag inte ska ta nån bedövning, för ont ska det göra att föda barn och ju ondare det gör desto närmare slutet är man.

Mamma kommer, hon och Benke hjälps åt så gått det går att försöka lugna mig. Mamma är ett enormt stöd för mig som gav upp och för Benke som har sjukhusskräck.

Tror att runt halv 5 får jag epiduralen, den sätts mitt under en värk. Inte det lättaste att vara still då. Får reda på att jag ska få ett dropp med morfin. Frågar om de läst min journal där det står en varning om att jag INTE TÅL MORFIN. Men de säger att det inte är samma sak att få det via munnen som genom ryggmärgen. Berättar för mamma att jag fick antibiotika eftersom jag inte tål pencilin. Då informerar mamma mig om att det är tvärtom....oops! (men det gick bra).

När epiduralen är satt säger trollet mig att jag ska upp och gå. I helvete heller, JAG ska SOVA!! Jaja säger trollet och tjattrar vidare.
Innan klockan slagit 5 är jag öppen 10 cm. Ja nu närmar det sig!!
Epiduralen tog bort udden av värkarna och jag sov mellan värkarna. Hann till och med snarka några gånger på 3 min. Vet inte om det var värkarna som tröttade ut mig så där eller om det bara var mitt sätt att fly undan trollets prat och de smärtsamma värkarna.

Under de sista timmarna märker jag att Benke kommer in i rummet, gång på gång. Men ser aldrig att han går ut...detta var ett mysterium för mig där under natten. Personalen ser att Benke är svimfärdig och kommer in med en sacco säck som sätts framför hans stol, för om han skulle svimma hamnar han i säcken och inte på golvet. Väldigt fiffigt!!

Kl 06:45
Fortfarande inga krystvärkar men personalbyte!
In kommer en ny BM, hur underbar som helst och jag förvandlas åter till mitt snälla jag.
Denna barnmorska är glad och trevlig. Framför allt så är hon mänsklig.

Kl 08:00
De ger mig oxytocin i värkförstärkande syfte

Kl 08:15
Nu börjar krystvärkarna.

Kl 08:37
CTG kurvan visar att vid krystningar sker sena decelerationer av hjärtljuden, dvs att hjärtljudsfrekvensken sjunker hos bebisen, så de tar ett laktat (mjölksyra) prov på bebisen. Detta visar 2,20 får ej överstiga 4,2
De höjer mängden oxytocin för att förstärka mina värkar då det inte går tillräckligt fort framåt.

Kl 09:00
Nytt laktat tas då bebisens hjärtljud accelerar uppåt. Denna gången är laktatprovet 4,1
Barnmorskan tar tillsammans beslutet att ta bebisen med sugklocka, pga hotande fosterasfyxi (barnet hotas av syrebrist).

Benke ligger sedan ett tag ute i soffan i korridoren. Han ser hur folk börjar springa in och ut i vårat rum. Han misstänker det värsta och mår allt sämre. Själv har jag inte koll på vad det var för folk inne i rummet. Dels så brydde jag mig inte, hade inga glasögon så jag såg inget för den delen heller. Men mest berodde det nog på att jag var så koncentrerad på mammas peppande röst och att föda barn så omvärlden existerade inte.

Någon gång under krystarbetet märker jag att mamma inte andas, hon står och krystar hon också. Så mellan andetagen säger jag: Mamma, ANDAS!!

På slutet blir jag tröttare och har inte så mycket kraft kvar. Så när Barnmorskan säger åt mig att krysta jätte hårt vid nästa värk, bestämmer jag mig för att lura henne. Känner mig jättesmart och när nästa värk kommer låtsas jag krysta...Hur smart är man då??? Nu efteråt känner jag mig som en idiot. Men just då var det världens bästa idé....

Kl 09:08
Sätter de fast sugklockan, råkar nypa mig när den sätts fast, mindre skönt kan jag tala om och sen hjälper de till vid första krystningen. Detta gör så in i helvete ont, och de ber mig säga till när nästa värk kommer. Skriker att jag inte känner någon j*vla värk för det gör så himla ont. För hur ska jag kunna säga till när allt bara gör såå ont? Antagligen fick jag en värk i samma veva, för innan vet ordet av så ligger världens vackraste gosse på mitt bröst och värken är som bortblåst. Mamma klipper navelsträngen. Hon säger att det var en mäktig känsla.
Men hans andning blir efter några minuter sämre, så de kallar på barnläkaren. Vill ha in Benke innan de tar honom ifrån oss. Så jag säger åt dem att städa undan så gott de kan.

In kommer Benke, som ett falköga dras hans blick direkt till "hinken" under mig och han känner sig svimfärdig. Men håller sig på benen så han och jag brister tillsammans ut i glädjetårar.
Vi sitter där tillsammans ett tag innan läkaren kommer och tar honom med sig till nyföddhetsavdelningen. Vi beslutar att mamma ska följa med honom ner så Benke slipper vara med när de tar prover på honom.

Eftersom han togs med sugklocka så fick jag 3:e gradens bristning, den värsta man kan få är 4. Förlossningsläkaren var på ett snitt, så jag fick vänta på att hon kom tillbaks och kunde sy ihop mig. När det ska sätta de sista stygnen är jag inte tillräckligt bedövad utan jag talade om att det känns. Förlossningsläkaren ber barnmorskan att gå och hämta mer bedövning, men jag säger åt dem att skita i det. Det blir ju ett stick mindre. De tittar på mig med stora ögon och säger: Jaja du bestämmer. Sa att den lilla smärtan är inget jämfört med vad sugklockan gjorde. De skrattar och syr ihop mig och säger att jag är lugn och tålig.

Passar även på att be om ursäkt för allt jag vräkte ur mig och för att jag skrek under förlossningen. Men de sa att de tyckte jag var lugn. Hmm undrar om de sa så för att lugna mig eller finns det de som skriker värre???

Jag och Benke fikar, innan jag har kraft nog att ta mig in i duschen. Gissa om det var den bästa dusch jag varit med om.
Benke packar ner våra saker och jag pratar med Barnmorskan om förlossningen. Sa att jag nu efteråt är tacksam för att det blev sugklocka, fast jag inte var det då. För jag hade verkligen inga krafter kvar. Berättar även hur jag hade tänkt mig förlossningen och att den blev precis tvärtom. Hon frågar om jag är besviken för att det inte blev som jag tänkt mig. Besviken?? Nä absolut inte. Är glad att jag lyssnade på deras råd och tog epiduralen, för annars vet jag inte hur jag hade klarat av det.

3 timmar efter förlossningen
Får vi låna en rullstol och får äntligen träffa vår lilla prins.
Han vägde 3832 gram o var 52 cm lång. Men det var jobbigt att se honom ihop kopplad med andningshjälpen och ekg maskinen.

Efter 8 dagar på avd 33 blev vi utskrivna, borta var hålet på lungan och infektionen. Kvar återstår dock gulsoten, men det kan ta ett tag innan den försvinner.

För mig så dörjer det förhoppningsvis bara 2 månader tills jag läkt klart. Känns som om jag har en babianrumpa, sitta o gå är inte favoriter just nu men det ska bli bättre säger de. Skickades hem med en himla massa förhållningsregler. Men utan sjukskrivning, så tack vare omtänksamma familjemedlemmar och vänner så kommer jag få hjälp här hemma.

Kan tillägga att liksom jag hade mamma världens träningsvärk dagen efter och mamma minskade 1 kg efter den natten.

Tusen tack till mamma & Benke för det stöd ni gav mig

Tusen tack till K, hennes mamma och Pia för all healing ni skickade till oss under tiden!