Om man inte räknar med alla små små steg Liam har gått sen han var 10 mån, så började han gå på riktigt i torsdags. Så nu går han mer än han kryper. Men det är fortfarande ovant, speciellt på morgonen när man är nyvaken och inte fått i sig kaffe. Man liksom hajjar till både en och två gånger när han kommer gående runt köksskåpet. Det värmer i hjärtat över vilka framsteg han gör och sen inser jag hur fort tiden går.
Dagarna går i ett, tiden liksom flyger fram. I lördags tröttnade jag på slyn som härjar vilt på tomten, så medans Liam sov lunch stannade Simon inne och höll ett vakande öga medans Linus följde med mig ut. Han tröttnade dock fort, men gjorde mig sällskap. Varje gång ett mindre trä föll ropade han "TIMBER" så ingen skulle få det över sig. Sötnosen. På 1 1/2 timme så hann vi mycket, men fortfarande återstår det en hel del, men får invänta lusten och energin.
Veckan i stora drag har jag tillbringat med goa vänner, en helt underbar vecka med andra ord.
Sen har jag även fått tid för operation. Så nästa tisdag kommer jag få sova såå gott och ostört någon timme. Håll tummarna nu att det är en godartad tumör!
Visst är det märkligt att man vill att de ska bli stora, göra framsteg etc, men samtidigt att de ska vara såååå små och goa hela tiden :)
SvaraRaderaLycka till med operationen nu!!!
Kramar
/K