Här står man med lönen i handen och en fot i a*slet.
Trodde faktiskt att man satt säkert, då vi inte har hört så mycket som en viskning.
Fast egentligen anade man att det måste göras något, men valde att blunda. Så idag kom beskedet, lika svidande som en rejäl bitchlap, Vi måste tyvärr säga upp dig. Men du har ju återanställningsskydd, vänder allt så får du ju komma tillbaks. Ja isf får de se till att vända fort för det är ju ingen mening för dem att ta in mig senare eftersom jag är på tjocken.
Det ska sparas pengar, dra in på personal, minska öppettiderna samtidigt som de ska öka försäljningen... En matematik som inte går ihop i min hjärna...
Känner mig irriterad och arg, det kommer ju så olägligt. Hade ju varit en annan sak om detta kom i april, då jag ändå hade tänkt gå innan mammaledigheten. Men men det är bara att gilla läget...shit happens! Alltid öppnas det en ny dörr, bara jag väljer att se den.
Men nu får det vara nog, har varit där sen 1 Maj-04. Sen har jag kommit o gått, så nu tänker jag inte ställa upp o vara snäll längre. Visst har ju gått tillbaks till det jobbet bara för att jag var i behov av ett jobb...
Jaja, det löser sig sa han som sket i hon
Åh vad tråkigt!!
SvaraRadera:(
Jag vet hur du känner dej. Jag har ju varit i samma situation under många år. Jag är ju kvar på DD efter tio år (!) med inhopp, vikariat och en anställning på bara 27 procent. Det känns så klart som du beskriver, att man är för snäll och ställer upp hela tiden. Men samtidigt måste du veta att de är inte missnöjda med dig, utan det är den förbannade arbetssituationen som gör att de tvingas dra in.
Svälj stoltheten och ta alla jobb du kan få. Snart är du mammaledig och kan njuta av bebis under nåt år. Sedan har kanske situationen vänt och du får komma tillbaka (om du vill).
LYCKA TILL VÄNNEN!
Kram
K