Finns det något mer deprimerande

Varje kväll när lillen somnat loggar jag in på min mail, i hopp om att få ett svar på en jobbansökan. Blir överlycklig när jag finner att jag har 5 olästa mail, men för varje mail jag öppnar så blir jag bara mer ledsen och deprimerad. Alltid så står det att tjänsten tillsatts av annan sökande. Visst har det hänt att jag gått vidare i rekryteringsprocessen och en låga av hopp tänds för att sedan släckas när man får svaret att man inte fått tjänsten. Finns det ingen som vill ha mig?? Satt som mål att söka minst 2 jobb om dagen, någon måste la vilja ha en!

Har varit arbetslös i omgångar i flera år och går fortfarande på samma stämplingsperiod som jag gjort de senaste 4 åren, vilket gör att jag är nere på 65% av min lön, Yeah jag hurrar! Får en lön som de flesta har att handla mat för, detta ska räcka till räkningar, mat, bensin bla bla. Som om det inte räckte så har jag inte många dagar kvar på stämpelperioden o riskerar att bli utförsäkrad från A-kassan, då hamnar jag in det berömda FAS-jobben, om jag inte hittat ett arbete vill säga. I FAS 1 får jag samma belopp som A-kassan, i FAS 2 sänks inkomsten och i FAS 3 ska man jobba heltid utan ersättning. Rätta mig om jag har fel.
Söker jobb i hela länet, även jobb som kommer att påverka min nack o ryggskada. Men känner mig tvungen. Ska kanske inte klaga, det finns de som har det värre. Jag är ju lyckligt lottad med familj, vänner, tak över huvudet och något att frakta arslet i.

Har lite planer på att starta eget, flera affärsidéer men vet inte om någon utav dem i sig är speciellt lönande. Men ska försöka bolla lite idéer med de som kan och försöka gå en starta eget kurs om jag inte finner något arbete. Att plugga o utbilda mig vidare är en tanke jag har men jag vet ju inte vad jag vill blir när jag blir stor.

Nå ja, bara inse efter att ha skrivit detta att jag är en riktig svensson (minus volvo), en riktig klagsvensson. Finns så mycket att klaga på, pengar, räkningar, värk, dåliga bilförare, internet som krånglar, tv kanaler som bråkar, akassa, försäkringskassan, arbetsgivare som inte inser att det är de som förlorar på att inte anställa mig, på vädret, på inställda semesterplaner, på hundens ruttna fisar, på att byta bajsblöjor, att bli väckt kl 5 på morgonen, på sig själv för att man inte går och lägger sig i tid. Men men bara inse att jag blivit som de jag vanligtvis klagar på, på klagmänniskor som jag irriterar mig på. Hur jobbigt är det inte att lyssna på någon som bara klagar å klagar. Nä skärpning nu Alex, sluta klaga o sök vidare.

Men om jag kan glädja någon så kan jag tala om att jag gått med trosorna ut o in, bak o fram hela dagen utan att förstå varför trosorna satt så oerhört galet. Att mannen råkade skalpera mig häromdagen, då han vevade upp rutorna i bilen och mitt hår fastnade. Skrek till av smärta, en förvånande man undrade vad som hände. Sen såg han håret som hängde kvar i den uppvevade rutan o bröt ut i skratt. Råkade även hamna mitt i skottlossningen när han visade Liam hur man snärtar med en handduk. Numera går jag med en fin lårkaka. Kan ju inte sälla mig till de bleka längre då jag är väldigt färggrann...

Nä dags å sova tror jag, innan det blir för mycket svammel.
Godnatt kära läsare - om det är någon som läser vill säga ;)