För många år sedan rämmade marken under mina fötter, jag föll och fick smaka vad gyttjepölen smakar. Minnen som hjärnan så duktigt stuvat undan, ploppade upp som finnar hos en tonåring.
Jag rasade ner i mänsklighetens avgrund, visste inte hur jag skulle orka resa mig upp. Hur skulle jag någonsin kunna lita på en människa igen?? Då de som var vuxna och borde veta bättre, att man gör inte så mot ett litet barn. Man förstör inte ett barn för sina egna lustar skull.
Men jag lyckades resa mig upp, tack vare ett bra stöd från min mamma, min mormor och de vänner jag anförtrodde min mörka hemlighet för.
Jag reste mig upp, starkare än någonsin. Jag log mot min omgiving, även mot dem som gjort mig illa för jag vet att jag är starkare än dem. Ty de är bara små svaga kräk.
Såren som sakta har läkts, lämnade efter sig fula ärr. Dessa ärr är en ständig påminnelse om vad som hänt, trots att minnet sviker och mycket är bortglömt.
Hur galet det än låter, så vill jag inte glömma det som hänt för det har ju gjort mig till den jag är. Det jag gick genom har gett mig en otrolig styrka och en livserfarenhet som tyvärr många delar med mig. Jag lever för en bättre framtid och jag uppskattar saker här i livet som många tyvärr tar för givet.
När jag mådde som sämst, kämpade mot minnets demoner och var nära att ge efter, så vet jag att många andra runt omkring mig mådde dåligt av det hela. Ni ska veta att jag är evigt tacksam och uppskattar er hjälp och ert enoma tålamod med mig.
Så till min mamma, min mormor och mina underbara vänner vill jag bara säga att jag älskar er av hela mitt hjärta, utan ert stöd hade jag kanske gett upp hoppet om en ljus framtid.
Jag skriver detta för jag vill stödja de som vågar stå upp för sin rätt och som kämpar för att vinna. Tillsammans är vi starka, finns här för dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Klottra gärna ner några rader så blir jag så glad