När någon ber en att vara rakt och ärlig, säga vad man tycker så förväntar man sig samma sak tillbaks. När man säger vad man tycker och tänker - är det då rätt?- nej då bryter kriget ut. Hårda ord flyger omkring i luften, man träffas av dem efter många omvägar. Kanske har de blivit på spädda under resans gång, kanske inte. Men de gör lika ont i vilket fall som helst.
Kriget tystnar, då den krigandes sidan inte får kraft från motståndarlaget, som sedan länge inte vill kämpa ett meningslöst krig. Allt är tyst, så tyst...nästan skrämmande. Luften vibrerar, något är på gång....men inget anfall så långt ögat kan nå.
Men plötsligt bryts tystanden av en rejäl bitchslap rakt i ansiktet, av häpnaden faller man till marken. Chockad över det som hänt. Man reser sig lika fort som man fallit. Står där med öppen mun, kanske för att mata fåglarna vem vet. I samma stund forsar tusen tankar runt bland dammtussarna på hjärnkontoret, Devons Guda, vad är det som händer, hörde jag rätt??! Blandar en cocktail innehållandes giftiga tankar, en massa skratt, några tårar som samlats i ögonvrån och en himla massa varför.
Varför försöker någon leka Gud över en annans människas liv, varför försöka förstöra något fint. Är det avundsjuka, svartsjuka eller bara en hjärna, som är lika trasslig som ett par daggmaskar som håller på att göra barn, som söker efter lite spänning i en annars så tråkig vardag??
Varför inte leva efter hur man lär, var ärlig tillbaks och tala om vad man tycker, istället för att, likt kommande krig, föra krigsföring bakom en skyddad mur i helt olika världar. Men det kanske är så hjärnan jobbar, man känner sig stark bakom sin skyddande mur, där man är trygg och säker. I stället för att mötas ute på fältet, där man inte har något skydd, där man lätt möter sanningen. Är man inte beredd att höra sanningen, ska man inte fråga efter den heller.
Om ens liv inte har blivit som man hoppats kan man inte skylla det på någon annan, ty det är upp till en själv om man vill förverkliga sina drömmar eller inte. Fyll era liv med hopp och ljus, istället för att fylla det med bitterhet och självömkan. Stå för det ni säger, istället för att visa er svaga sida och göm er bakom er pansarbeklädda mur.
Jag har själv varit med om många berg-och dalbanor i livet, fler än många någonsin kommer att genomgå under en livstid. Men jag har alltid rest mig, tagit mig över de höga, energikrävande hindrena och blivit starkare för varje gång.
Så varför ska jag slås ner pga av några hårda ord? Inte jag som förlorar på det.
Tänker faktiskt inte gå till motattack då jag finner allt skrattretande....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Klottra gärna ner några rader så blir jag så glad