Det har tagit många dagar tills jag förstod att det är ett under att mamma lever.
Trots att läkarna sa att hon hade dött om det inte fanns personal på rummet i det ögonblick hon faller ihop och slutar andas. När läkarna sa att det var en chansning de gjorde när de satte in den livsavgörande behandlingen. Chansen att hon skulle överleva behandlingen var inte stor, lyckades de lösa de stora propparna som blockerade venerna till lungorna så fanns det stor risk att hon kunde förblöda. Trots att mamma berättade att hon hade befunnit sig på en lugn och behaglig plats och blivit arg och förbannad av att de ruskade liv i henne och bråkade på henne.
Men först nu har jag förstått det. Megakondomen runt mitt hjärta har brustit, jag är inte den som gråter vanligtvis, men nu slutar inte tårarna rinna. Bevis på att jag trots allt kanske är mänsklig och har känslor...
Är så oerhört tacksam för att vi får ha henne hos oss, att hon inte gav upp utan kämpade på under kvällen och natten.
Tack alla underbara vänner som funnits och stöttat, skänkt en tanke, givit en kram.
Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Klottra gärna ner några rader så blir jag så glad