Sviken...

Ibland blir jag sur på mig själv för att jag inte litar på min intuition när det gäller människor.

Måste jag vara så himla blåögd och lita på folk.

Trots att jag under hela livet blivit sårad av människor i min omgivning

bara för att jag vill tro gott om dem.

Redan från första början anade jag ugglor i mossen,

men någonstans på vägen försvann de känslorna

Antar att jag tryckte dem undan.

När en annan planterade ett frö,

ett frö som var menat som ett uppvaknande,

men just då lyssnade jag inte.

Inte förens fler och fler

påpekat samma sak,

det var först då som fröet började växa.

Började se på denne med andra ögon,

klarare ögon.

Studerade noga omgivningen och inser tragiskt nog

att min första intuition var rätt.

Jag följde sakta utvecklingen,

mina ögon vaknade allt mer

Hatet och sorgsenheten började sakta gro.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta faktum

Kan inte fatta att denne hade dubbla avsikter hela tiden.

Allt skedde framför ögonen på mig

alla såg

men inte jag.