En gråmulen dag...

...gör att man liksom kommer av sig, tappar orken att göra något. Egentligen är det dessa dagar som man ska passa på att städa, tvätta och göra andra tråkiga saker så att man kan vara ute och njuta av solen när den väl vågar visa sig. Men gör man det?! Nej, istället sitter man o glor på tv, slösurfar på nätet, läser en bok och undrar när solen ska komma tillbaks, blir det aldrig vår, när blir gräsmattan grön...bla bla

Men när solen lyser, går man ut då? Nej, då ser man allt damm, det som inte syntes när det var mulet ute, så man tar fram dammsugaren o storstädar. För att sen ta kortare pauser ute i det underbara vädret. Ja så funkar jag iaf. Kanske är det för att solen får en på bättre humör och att man får mer ork, värken är betydligt mindre då det är varmt, än vad den är de dagar då det är mulet o kulet ute.

Imorgon ska jag först till läkaren kl 8 på morgonen, återigen till en "ursäkta-vad-sa-du-att-du-hette-läkare". Missförstå mig rätt nu, har inget emot utlänska läkare, men det är lätt att det blir missförstånd genom språket. Har hänt flera gånger. Fast egentligen tycker jag inte om att gå till läkare överhuvudtaget. Känns som om de inte tror på en, att de ser ner på en och att man bara inbillar sig. Gissa om jag hellre hade varit utan mina problem m värk och allt som kommer därtill istället för att gå till dem, kunnat jobba heltid, orkat med att göra allt man gjorde tidigare utan att få sota för det dagen efter.
Jag älskar att åka karuseller, men gör jag det nu, då blir jag liggande dagen i värk. Att resa bort för att hälsa på släktingar i stockholm, småland, ja bara det är en pärs. Resan i sig går relativt bra, då jag har en underbar sambo som tar på sig att köra. Men efter nån timme i bilen kommer värken smygandes och sen är värken värre dagen efter. Då man ska vara social och umgås med dem man inte sett på flera år, för att sen på tex söndagen åka hem. Så upprepas allt och jobbar man på måndagen, ja då kämpar man sig igenom en dag på jobbet med värk.
Sen ju mer värk jag har, desto svårare har jag att sova och ju sämre jag sover desto mer värk får jag. Och som följd av värk och sömnproblem så blir minnet sämre, koncentrationen är lika med noll och humöret är som en j*vla berg och dalbana. Sen har jag problem med avsaknaden av visa reflexer, domningar i händer, ben, "flummighet" i händer vilket göra att jag tappar saker. Balansen är lika med noll, ibland är ena handen varm, medans andra handen iskall. Ibland blir mina fingertoppar vita och iskalla o jag tappar känseln i dem. Blackouter de dagar när värken är som värst, yrsel, svimningsanfall mm. Hade jag bara sluppit en tiondel av det hela, ja då hade jag varit glad och lycklig. Men nej just ja, glömde att jag bara inbillar mig det hela. Det är ju såå underbart (eller inte) att vara "sjuk". Min största hobby är ju att springa till läkaren. Sen allt bråk med Fk och försäkringsbolag gör ju inte saken bättre. Tur att man har en toppen bra advokat som hjälper en. Har hållit på o bråkat i snart 6 år och man bollas mellan alla.
Ursäkta att jag spyr lite galla, men ibland behöver jag det.

Sen på fm kommer kompisen J hit, hon ska följa med till Falun. Ska till djursjukhuset med Boss och träffa en ortoped. Hon har liksom jag whiplash så vi ska hjälpas åt att köra. Ingen av oss klarar att köra speciellt långt. Hoppas att de inte hittar nå större fel på Boss ben, utan att det bara är en sträckning som kommer igen. Men som tur är han ju försäkrad. För om det skulle vara något större fel, som kräver operation, rehab är jag villig att göra allt, bara det finns goda chanser att han blir bra igen och slipper lida. Men nu ska jag inte tänka på det nå mer. Ingen idé att speckulera över något som jag inte kan göra något åt just idag.

Haft besök av en kompis idag, suttit å druckit kaffe och snackat en massa gojja. Kul att se henne, tråkigt att man inte ses så ofta.

Nä nu ska jag försöka få ork att ta en sväng om med dammsugaren.