Inte ensam

Satt och läste aftonbladet och fann denna artikel. Det är jätte sorgligt att läsa att vi som är sjuka på ett eller annat sätt inte får någon hjälp för att komma tillbaks till arbetslivet. Men ändå känner jag mig glad när jag läste det. Varför då?! Jo jag är inte ensam om att sitta i denna situation. Försäkringskassan ska spara pengar, vill minska ner antalet sjukskrivna osv. Men deras sätt att göra det på är enligt mig helt absurpt. Mitt mål är att kunna arbeta heltid om några år men för att kunna nå dit behöver jag hjälp med rehabilitering. Det handlar inte om att bota, i mitt fall smärtan, med medicin utan med en rehabilitering som kan hjälpa mig att bygga en hållbar framtid. Att de sen drar in ens aktivitetsersättning hjälper verkligen inte till. Vad lever jag på, snäppet över existensminimum. Jag jobbar som timvikarie och stämplar upp till 50%. Lever på att jämt få vända på varje krona, oroa sig för ekomonin och räkningar. Måste vi sälja huset, eller kan vi behålla det?? Hade jag orkat, hade jag utan problem tagit på mig vilket jobb som helst och arbetat 100%. Men jag klarar inte av det pga värken. Söker jobb i hela dalarna som är 50% men ännu inte fått något napp. Skulle det sen komma fram att jag är trafiksskadad-ja tror ni verkligen att de anställer mig? Ärligt talat så hade inte jag anställt någon som har de problem jag har. Inte för att vara elak, men som företagare måste man tänka på ekonomin. Det känns som om försäkringskassan ser till så att vi som är sjuka blir ännu sjukare. Var man inte deprimerad innan så blir man det så småning om tack vare förnedringskassan.
Jag håller mina tummar och hoppas verkligen att rehabgarantin börjar fungera här i Sverige. Läs artikeln här om rehabgarantin som aftonbladet idag skriver om.